Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förster ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Försvarslös l. Lösdrifvare är i svenska lagens
mening den, som saknar laga försvar, d. v. s. en
sådan lefnadsställning, som ej anses påkalla
särskilda försigtighetsmått gent emot befarade
rättskränkningar. En sådan person kännetecknas i
allmänhet genom sysslolöshet, medellöshet och ett
kringstrykande lefnadssätt, förenadt med yrkestiggeri,
och benämnes enligt den utländska rätten vanligen
vagabond. – Bestämmelser i fråga om vagabonder
förekomma redan i angelsachsernas lagar, hvilka
t. o. m. stadga, att den, som ej är bofast inom
kommunen eller eger fast tjenst, är fridlös och kan
af hvar man ostraffadt dödas såsom en tjuf. Nästan
allestädes i Europa ådagalades förr stor stränghet vid
bestraffningen af vagabondage, och först i samband med
reformeringen af forna tiders strafflagstiftning har
behandlingen af vagabonder blifvit något mildare,
fastän den ännu flerstädes lemnar mycket öfrigt
att önska. – I Sverige har lösdrifveri- eller
försvarslöshetslagstiftningen haft en alldeles
egendomlig utveckling, synnerligast genom sitt forna
sammanhang med militärväsendet. Väl innehålla Sveriges
äldre lagar vissa stadganden om lösa personer – "löske
mæn" – i motsats mot bofaste jordegare – "bofaste
mæn" –, såsom att minst 3 markers förmögenhet
fordrades för att ej räknas till de förstnämnde,
skyldighet för desse att taga årstjenst, vite för den,
som under vissa förhållanden hyste lös person, m. m.,
men det egentliga lösdrifveriets olägenheter voro dock
under medeltiden föga kända eller motverkade. Tiggeri
och landstrykeri, långt ifrån att vara i lag
förbjudna, utgjorde fastmer ett legalt sätt för
vissa personer att utfå fattighjelp. Från denna
tid är en af Birger Magnusson 1303 utfärdad stadga
den enda kända lagstiftningsåtgärd, genom hvilken,
för upprätthållande af den allmänna säkerheten,
lösdrifveri blifvit belagdt med straff. Också
betecknas denna stadga såsom Sveriges första
lag om lösdrifvare. Från början af 1500-talet
utvecklade sig ifrågavarande lagstiftning, dock icke
i syfte att utgöra en statens preventivåtgärd för
rättstillståndets upprätthållande. Lagbestämmelserna
afsågo nämligen dels (och förnämligast) att skaffa
ett tvångsmedel till att komplettera armén, dels
att vid vissa tider, då genom utskrifningarna under
krigen bristen på tjenstfolk blef mera känbar,
göra det möjligt för de stora adliga godsen att
erhålla tjenare och för fabrikerna att förse sig
med arbetare. Emellertid drabbades lösdrifvaren
understundom af andra ansvarspåföljder än krigstjenst,
och efter indelningsverkets genomförande bestämdes
äfven spö och ris, tvångsarbete å fästning
och spinnhus (i senare tider å korrektionshus
och vid pionierkåren) samt landsförvisning,
hvilket straff i synnerhet gällde "tartare och
zigeuner". – Många och stränga författningar angående
lösdrifvare hafva blifvit utfärdade ända in i 19:de
årh. Skyldigheten att taga tjenst blef allt strängare
uttalad. Förbud utkom att vägra emottaga erbjuden
årstjenst. Legostadgan af 1664, som säger sig vara
utgifven bland annat med anledning deraf att "tiänst-
och legehion blifva så
oskiäligen dyre och mothwillige", förklarar, att "inge
landstrykare och löösdrifware eller lättingar skole
i städerne eller å landet lijdas"; att hvar och
en, som ej är borgare (eller snart anses kunna,
blifva det) eller bonde eller häfdar något hemman
eller ej har lagstadd tjenst, "skal oskrifwin wara
fallen i städerne til båtsmans- och på landet til
knechte tiänsten" o. s. v. – Förhållandet mellan
lösdrifverilagstiftningen ock militärväsendet upphörde
först fullständigt genom k. br. d. 8 Sept. och d. 13
Okt. 1824 I dessa, bref stadgas nämligen, att ingen må
till krigstjenst dömas såsom straff eller på den grund
att han saknar laga försvar, och numera qvarstå blott
tvänne termer, försvar och försvarslös, som erinra om
detta förhållande. Betydelsen af ordet försvar, som
först betecknade det skydd mot utskrifning, hvilket
med stöd af de adliga privilegierna vanns genom
anställning i tjenst hos adeln, och sedermera det
skydd, som hvarje tjenst enligt tjenstehjonsstadgan
skänkte, utvidgades småningom derhän, att det
omfattade hvarje sysselsättning och lefnadsställning,
som befriade från lösdrifveriets ansvar. Enligt
den ännu gällande försvarslöshetsstadgan af d. 29
Maj 1846, med de förändringar, som innehållas i
k. kung. af d. 13 Juli 1853, anses såsom laga försvar
dels innehafvande af allmän eller enskild tjenst,
dels idkande af studier eller något visst yrke, dels
att bevisligen genom egna tillgångar eller andras
vårdnad ega sin bergning, dels slutligen att enligt
behörigt intyg vara känd såsom den der iakttager
ordning och sedlighet i sitt lefverne samt söker
efter förmåga sig ärligen försörja. Den, som uppnått
15 års ålder och icke under någon af dessa former eger
laga försvar, är försvarslös. – Försvarslös person är
underkastad: 1. viss uppsigt af särskilda för detta
ändamål inom kommunerna valda tillsyningsmän, som
äfven hafva till åliggande att råda och bistå honom
genom beredande af utvägar till försörjning (ett för
försvarslöshetslagstiftningen väsentligt stadgande,
som dock sällan tillämpas; mångenstädes har man ej
ens utsett dylika tillsyningsmän); 2. inskränkning
i friheten att välja vistelseort, ity att han ej
utan särskildt pass eller tillståndsbevis eger
att begifva sig utom sin hemort (Genom K. förordn.
af d. 21 Sept. 1860 är skyldigheten för resande att
vara försedde med pass upphäfd, utom hvad försvarslöse
vidkommer); 3. under vissa förhållanden arbetstvång,
dels inom kommunen på tillsyningsmans anvisning, dels
inom någon orten enskildt tillhörig arbetsinrättning,
för så vidt sådan finnes, dels och vanligast i form
af allmänt arbete under viss tid (från 2 månader till
4 år) inom cellfängelse, arbetsfängelse eller vid
kronoarbetskåren, under förutsättning dock att den
försvarslöse ej är till arbete oförmögen. (Anmärkas
må, att enligt förut gällande försvarslöshetsstadga
af 1833 det allmänna arbetet i korrektionshusen
ådömdes på obestämd tid, hvilken ofta i verkligheten
blef ungefär liktydig med lifstiden.) – Till allmänt
arbete är den försvarslöse förfallen, som 1. för brott
undergått straffarbete, eller 2. under besvärande
omständigheter varit tilltalad och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
