Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Gerhard III, den store (holsteinsk grefve) - 4. Gerhard IV (holsteinsk grefve) - Gerhard, den stridbare (grefve af Oldeburg) - Gerhard, Johann - Gerhard, Friedrich Wilhelm Eduard - Gerhard de Groot - Gerhardt (Gerhardus), Paul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den blinde, och 1315 kom han i besittning af
Segebergs slott, då hans vän Hartvig Reventlor af
personlig hämdkänsla öfverfallit och dräpt den der
residerande grefve Adolf. Ungefär samtidigt slog
G. under sig en del af den kielska liniens land,
hvilkas innehafvare, Johan, förjagades. 1315 ställde
sig G. i länsförhållande till den danske konungen
Erik Menved och bisprang honom 1316–17 i striden med
markgrefven af Brandenburg samt fick derför Fyen
i pant. 1317 måste han kämpa mot sin kusin Adolf
af Schauenburg, hvilken sökte att vinna den mördade
grefve Adolfs land, och slog honom fullkomligt. 1319
företog han ett härnadståg mot ditmarskarna, som varit
Adolfs af Schauenburg bundsförvandter, tillfogade dem
först ett betydande nederlag, men blef kort derefter
drifven på flykten, hvarför han slöt fred med dem,
1323. Bättre lycka hade G. i sina strider mot den
danske konungen Kristoffer II. De togo sin början
1325, med anledning af frågan om förmynderskapet
för hertig Valdemar af Sönderjylland, som var G:s
systerson. G. vann en lysande seger öfver den danska
hären, på Hestebjerget vid Gottorp (1325). Då
Valdemar (III) 1326 valdes till konung i Danmark,
blef G. hans förmyndare, erhöll Sönderjylland som
ärftligt län och satte sig genom svek i besittning af
Kristoffers sista borg i Danmark, Vordingborg. 1329
tillbakaslog G. ett nytt anfall af konung Kristoffer
på Gottorp och fick (d. 25 Febr. 1330) Fyen som
ärftligt län mot återlemnande af Sönderjylland, men
på det vilkoret att, om Valdemar doge utan arfvingar,
G. å nyo skulle erhålla Sönderjylland och återställa
Fyen. G. erhöll derjämte Nörrejylland som pant för
sina krigsomkostnader, och Kristoffers äldste son,
Erik, skulle äkta G:s syster Elisabet. Närmast till
följd af en tvist mellan G. och hans kusin grefve
Johan, Kristoffers halfbroder, utbröt striden 1331 på
nytt. Erik försköt sin maka och inföll tilllika med
sin fader i Sönderjylland, men led ett fullständigt
nederlag på Loheden, nära Slesvig (d. 30 Nov. 1331),
och dog kort derefter af sina sår. Då Kristoffers
andre son, Otto, 1334 gjorde försök att återvinna
sin faders land, blef han slagen af G. på Tapheden,
vid Viborg (d. 7 Okt. s. å.), och förd som fånge
till Segeberg. G., hvilken börjat såsom grefve i en
fjerdedel af Holstein, hade nu blifvit herre öfver
halfva Danmark. Men inom kort kom han i strid med sin
systerson, som var trött på det långa förmynderskapet
(till 1336), och med innevånarna i Nörrejylland,
hvilka reste sig mot det tyska oket. För att
rädda sig ur dessa svårigheter ingick G. (1340)
förlikning med hertig Valdemar och med Kristoffer
II:s yngste son, prins Valdemar (sedermera Valdemar
Atterdag). Samtidigt sökte han kufva resningen i
Nörrejylland, samlade en stor här af tyska legoknektar
och for härjande fram i landet ända till Randers,
men blef der natten till d. 1 April 1340 öfverfallen
och dräpt af Niels Ebbesson (se d. o.). –
G. var en skicklig fältherre och en klok statsman,
men hård och hänsynslös i valet af medel. Hans stora
välde föll tillsammans vid hans död. Han var gift
(sedan omkr. 1315) med Sofia af Werle, konung
Erik Glippings dotterdotter, samt efterlemnade tre
söner, af hvilka Henrik vann rykte för sin tapperhet
(han kallades "H. den jernhårde") och Klaus för sin
klokhet, samt dottern Elisabet, hvilken var tilltänkt
gemål först åt Valdemar Atterdag och sedan (1362)
åt svensk-norske konungen Håkan VI, men slutade som
nunna i Vadstena kloster.
4) G. VI, den föregåendes sonson, son af Henrik den
jernhårde, blef 1385 grefve af Holstein och fick 1386
i ärftlig förläning hertigdömet Sönderjylland, eller,
såsom det från den tiden kallades, Slesvig. Han
stupade på ett tåg mot Ditmarsken, 1404. G. var
fader till Henrik, Gerhard och Adolf VIII, hvilka
1412–35 förde krig mot konung Erik af Pommern, och
till Hedvig, konung Kristian I:s moder. E. Ebg.
Gerhard, den stridbare, grefve af Oldenburg,
broder till unionskonungen Kristian I, fick 1454
dennes del af grefskapet Oldenburg och 1460 en
stor penningesumma i vederlag för arfsrätten till
Holstein. 1466 blef han ståthållare i Slesvig och
Holstein och sökte att vinna eget välde, men kom i
strid först med den holsteinska adeln och sedan med
brodern, hvilken 1470 fråntog honom hans värdighet
och höll honom fången. 1472 försökte G. att vända
tillbaka till Holstein, men utan framgång. Äfven som
grefve af Oldenburg låg han i ständig strid med sina
grannar, förjagades 1486 och dog i Frankrike 1500.
E. Ebg.
Gerhard, Johann, tysk luthersk teolog, född 1582, blef
1616 professor i Jena, der han dog 1637. Skrifter:
Loci communes theologici (1610–29; ny uppl. 1864–75),
Meditationes sacrae (1627; ny uppl. 1864), Confessio
catholica et evangelica (1634–37) m. fl.
Gerhard, Friedrich Wilhelm Eduard, tysk arkeolog,
f. 1795 i Posen, idkade till en början filologiska
studier, men egnade sig sedan åt arkeologien samt
erhöll 1822 af preussiska regeringen understöd
för en resa till Italien, för att der studera
klassisk arkeologi och göra uppköp af konstsaker
för museets i Berlin räkning. Sedermera vistades han
uti Italien, till 1837, då han företog en studieresa
till Grekland, hvarefter han med få afbrott vistades
i Berlin. På hans initiativ inrättades 1829 i Rom
"Instituto di correspondenza archeologica", af hvars
centraldirektion han blef en ständig medlem. 1837
utnämndes han till arkeolog vid museet i Berlin och
1844 till professor vid universitetet derstädes. Död
1867. Bland hans många arbeten märkas Antike bildwerke
(1827–44), Auserlesene griechische vasenbilder
(1839–58), Etruskische spiegel (1843–68), Griechische
mythologie (1854–55) och Akademische abhandlungen
(1866–68).
Gerhard de Groot. Se Bröder och systrar af den
goda viljan.
Gerhardt (Gerhardus), Paul, tysk psalmdiktare,
f. 1607, var länge privatlärare och blef 1652 pastor
i Mittenwald i Mark. 1657 fick han anställning såsom
tredje diakon vid S:t Nikolai kyrka i Berlin, från
hvilket ämbete han för sin fasta hållning i striden
mot den reformerta läran 1666 entledigades. 1669
kallades han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
