Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hö - Höanden - Höastman - Höchst - Höchstädt - Höckenflycht, J. - Höckert, Johan Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
halftorrt hvarftals mellan råghalm. Derigenom
åstadkommes nämligen luftvexling genom klöfverhöet,
som småningom torkar utan att skämmas. Halmen uppsuper
de från klöfvern afgående ångorna samt får deraf smak
och lukt, så att han begärligt fortäres af kreaturen,
då han sedermera utfodras; tillsammans med den i
honom inblandade klöfvern. J. A.
Höanden. Se And.
Höastma. Se Hof e b er.
Höchst, stad i preussiska regeringsområdet Wiesbaden
(Hessen-Nassau), vid Niddas inflöde i Main. 4,978
innev. (1880). Kemiska fabriker samt jern- och
mässingsgjuteri. Den 10 Juni 1622 vann Tilly med
ligans trupper en seger derstädes öfver hertig
Kristian af Braunschweig.
Höchstädt, stad i bajerska regeringsområdet
Schwaben-Neuburg vid venstra stranden af
Donau. 2,471 innev. (1880). Den 20 Sept. 1703 blef
österrikiske generalen Styrum slagen derstädes af
en bajersk-fransk armé under kurfursten af Bajern
och marskalk Villars, och d. 13 Aug. 1704 vunno
prins Eugenes af Savojen och hertig Marlboroughs
förenade arméer en lysande seger vid H. öfver de
förenade bajrarna och fransmännen under kurfursten
af Bajern och marskalk Tallard. Den sistnämnde måste
med en del af sin här gifva sig fången, sedan han
af Marlborough blifvit instängd i byn Blenheim,
hvarför engelsmännen vanligen benämna slaget efter
denna ort. C. O. N.
Höckenflyeht, J. Se Hökeflycht.
Höckert, Johan Fredrik, historie- och genremålare,
föddes i Jönköping d. 26 Aug. 1826. Vid tolf års
ålder erhöll han ritlektioner af J. J. Ringdahl,
och denne förutsade redan då med full visshet,
att H. "aldrig skulle blifva annat än artist". Ett
tillfälligt sammanträffande med Boklund blef afgörande
för hans utveckling. Skolstudierna öfvergafvos, och
han erhöll moderns bifall att inskrifna sig som elev
vid Konstakademien, i Nov. 1844. Boklund blef nu hans
egentlige lärare. Efter att från 1845 hafva gjort
studieresor i Sverige, med Jönköping som hufvudort,
begaf H. sig 1846 till München, och Boklund blef
honom följaktig äfven dit. I tre år studerade H. der
med ifver. Hans första tafla, Två banditer, som dela
rofvet, hemsändes och erbjöds åt Konstföreningen,
men blef ej inköpt. Under tiden återkom H. hem och
egnade åter ett år åt studieresor, oberoende som han
var af näringsbekymmer. Det var denna gång Lappland,
som blef det hufvudsakliga målet för hans färd, till
följd af de lifliga skildringar botanikern professor
N. J. Andersson gjort af dess pittoreska natur och
folk. 1851 reste han till Paris, hvilken stad sedan
i sex år var hans hufvudsakliga vistelseort, och der
hans verksamhet blef af en epokgörande betydelse. -
Från München medförde H. åtskilliga utkast till
historiska genrer från de två förra århundradena;
denna art hade synts honom bäst lämpa sig för hans
kallelse. Det blef nu också under ledning af en
vän från München, Max Hess, som han vågade sitt
första stora försök. H. målade Drottning Kristina
befaller Monaldeschis mord och inlemnade täflan
till
Paris-salongen 1853. Den erhöll plats i "Salon carré" och i
sinom tid hedersomnämnande. Också må medgifvas, att
täflan var fullkomligt fransk i hållning och färgkonst
samt gjorde en viss effekt, trots sin teatraliska,
uppskrufvade anordning. (Hon tillhör nu, betydligt
mörknad, Göteborgs museum.) Vid ett besök i Sverige
s. å. utställde H. taflan i Stockholm, hvilket hade
till följd att Konstakademien kallade honom till agré
och anmälde honom till erhållande af resepension. -
Med denna uppmuntran, den första verkliga, som
kommit honom till del i hemlandet, återvände H. till
Paris. Der begynte man då att af alla krafter rusta
sig för den stundande andra verldsutställningen, och
rörelsen var ej minst inom konstnärsverlden. Efter
någon tvekan bestämde H. sig för ett ämne, som genom
sjelfva sitt innehåll var egnadt att under sådana
omständigheter väcka uppmärksamhet; det var Gudstjenst
i ett kapell i Lappland, hvartill konstnären några
år förut gjort ett sepiautkast efter naturen. Täflan
blef den hufvudsakligaste prydnaden inom den svenska
konstafdelningen vid verldsutställningen 1855 samt
förvärfvade sin mästare en första klassens guldmedalj
och ett stadgadt konstnärsrykte. Den inköptes af
kejsar Napoleon III och öfverlemnades 1856 till
museet i Lille.
Ända till våren 1857 dröjde H. i Paris, der han
under tiden utförde flere taflor, bland dem Det
inre af en lappkåta (en moder, vaggande sitt barn),
hvilken erhöll hedersplats i 1857 års "Salong",
köptes af svenska staten och 1862 var utställd i
London. Dessförinnan hade Konstakademien (1856)
kallat H. till ledamot. Sedan han återkommit hem
öfver Belgien, Holland och England, nämndes han till
vice professor för teckningen. Sommaren och hösten
1858 besökte han Dalarna, och frukter af denna
färd blefvo de många taflor med motiv från detta
landskap, hvilka tillkommo, under de följande åren:
Kulla med psalmbok (1859-60), Höskörd vid Siljan,
Gustaf Vasa räddas af Tomt Mats Larssons hustru (stor
historietafla, uppsatt i Utmelandsmonumentet 1860),
Rättvikskulla vid spiseln (1862), Gudmors besök
(1865) m. fl. Hösten 1861 reste H. till Spanien,
Tunis och Italien; färden var egentligen endast en
lustresa, hvadan blott en kort tid kunde egnas åt
Italien. Återvägen togs öfver London, der H. vid
den tredje stora verldsutställningen uppvisade flere
taflor, och vid hvilken han äfven var sysselsatt som
biträdande kommissarie. - Med H:s återkomst, hösten
1862, inträder den sista afdelningen af hans lif,
kännetecknad af en tilltagande sjuklighet samt ett
märkbart aftagande i alstringsförmåga och konstnärlig
kraft. På beställning af grefve Trolle-Bonde begynte
han nu en stor historietafla, med ämnet Stockholms
slottsbrand d. 7 Maj 1697. Han hade för densamma
uppställt stora svårigheter i sammansättning,
perspektiv och kolorit för att dermed lägga sitt
mästerskap i dagen. Taflans fulländning framskred
dock långsamt, och under tiden hvilade sig H. med
utförandet af smärre, mindre fordrande bilder. Hösten
1863 antog han dessutom anställning som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
