Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indigenat, hemortsrätt, infödingsrätt - Indigestion, oförmåga eller svårighet att vederbörligen smälta maten - Indigetes dii. Se Consentes dii - Indigirka, flod i östra Sibirien - Indignation, ovilja, harm, förtrytelse - Indigo, ett sedan snart sagdt urminnes tider kändt och användt färgämne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prestämbetet förvärfvade indigenatsrätt
tillhör. Indigenat, vare sig det på ena eller
andra sättet tillkommer någon, utgör således
vilkor dels för rättighet att aflägga prest- och
pastoralexamen inför ett stifts domkapitel, dels för
rättighet att kunna efter ansökan hos domkapitel af
detsamma uppföras på förslag till ledig presterlig
lägenhet, vare sig konsistoriel eller regal. Enligt
af riksdagen 1883 antagen lag upphörde indigenat
att vara vilkor för att kunna af församling kallas
till fjerde profpredikant i regalt pastorat.
H. L. R.
Indigestion (af Lat. nekande in och digerere, smälta
mat), oförmåga eller svårighet att vederbörligen
smälta (digerera) maten. Indigestion uppkommer i
en mage vare sig genom födoämnenas osmältbarhet
eller genom för stor qvantitet födoämnen
eller genom sjuklighet hos mage eller tarmar,
så att digestionsvätskorna äro felaktiga. Den
ger sig tillkänna genom tyngd, tryckning och
värk i maggropen, magsyra, uppstötningar, äckel,
kräkningar, väderspänningar (väderkolik), diarré
af osmälta födoämnen (lienteri) m. m. Hvarje
särskild form af indigestion måste noga pröfvas,
och behandlingen rättas derefter. Jfr Dyspepsi.
F. B.
Indigetes dii. Se Consentes dii.
Indigirka, flod i östra Sibirien, upprinner på
Aldan-bergen och faller ut genom flere armar i
Ishafvet. Längd omkr. 1,400 km.
Indignation (Lat. indignatio), ovilja, harm,
förtrytelse. - Indignera (Lat. indignari), väcka
förtrytelse.
Indigo (Indicum), ett sedan snart sagdt urminnes
tider kändt och användt färgämne, som kan erhållas
ur en mängd sins emellan ganska olikartade växter,
såsom Isatis tinctoria (fam. Cruciferae), Polygonum
tinctorium (fam. Polygoneae) m. fl., men framför
allt af arter af det till fam. Papilionaceae hörande
slägtet Indigofera, i synnerhet arterna I. tinctoria,
anil, argentea och disperma. Dessa Indigofera-arter
äro halfbuskar eller örter med trädartad stam, hvars
höjd utgör 1-1,5 m. Ursprungligen inhemska i
Ostindien, odlas de numera i de flesta tropiska
land, i synnerhet Ostindien, Kina, Java, Arabien,
Egypten, Senegambien, Vestindien och norra delen
af Syd-Amerika. Det är hufvudsakligen i bladen,
som färgämnet förefinnes, dock ej färdigbildadt
under växtens lif, utan sannolikt i form af ett
i och för sig färglöst, lätt sönderdeladt ämne,
indikan, som vid fabrikationen af indigo undergår en
jäsningsprocess, genom hvilken det sönderfaller i en
sockerart (indiglucin) och indigoblått. Indikan,
hvilken alltså hör till den klass af kemiska
föreningar, som benämnes glykosider, har framstälts
ur bladen af vejde (Isatis tinctoria), men förekommer
antagligen äfven hos de öfriga indigo-växterna. -
Framställningen af färgämnet ur råmaterialet tillgår,
alltefter det senares beskaffenhet, på olika sätt å
olika produktionsorter. I Bengalen, der beredningen
af indigo eger rum i största skala, så att årliga
produktionen uppgifves uppgå till öfver 4 mill. kg.,
är förfaringssättet följande. De på morgonen skördade
och till bundtar förenade plantorna föras samma dag
till faktoriet
och nedläggas på aftonen i murade bassänger eller kar,
omkr. 6 m. i fyrkant och 1 m. djupa. Dessa kar äro
anordnade i 2 rader (om 15-20 kar i hvarje), af hvilka
den ena ligger omkr. 1 m. högre än den andra. I de
öfre karen inläggas växtbundtarna, omkr. 100 stycken
i hvarje kar, tätt ordnade invid hvarandra, och
belastas med tyngder, så att de pressas tämligen hårdt
tillsammans. Vid nattens inbrott påsläppes flodvatten
i karen, tills växtbundtarna ligga helt och hållet
under vatten. Jäsning inträder nu snart. Följande
dag, sedan jäsningen fått fortgå i 9-14 timmar,
alltefter temperaturen, aftappas vätskan, som då
bör ega en halmgul eller guldgul färg, från de öfre
karen till de nedre. I dessa kar sättes vätskan,
medan hon ännu är varm, i häftig rörelse (vanligen
på det sätt att de nakne arbetarna stiga ned i karen
och piska vattnet med bamburör) under 2-3 timmar,
hvarvid densamma genom inverkan af luftens syre
småningom antager en blekgrön färg. Hon innehåller då
indigo uppslammad i form af små flockor, hvilka, då
vätskan sedermera lemnas i ro, småningom sjunka till
bottnen. Den ofvanstående klara vätskan aftappas,
och bottensatsen, som har konsistensen af en tunn
välling, pumpas upp i kärl, i hvilka man kokar den
för att förhindra efterjäsning, som skulle förstöra
färgämnet. Den kokade massan silas genom stora dukar,
på hvilka indigon qvarstannar i form af en mörkblå,
nästan svart deg. Denna införes i små genomborrade
trälådor, invändigt fodrade med väf; i dessa utsattes
den för stark pressning, så att större delen af
vattnet aflägsnas. Den pressade indigon torkas
derefter under 3–5 dagar långsamt och försigtigt
i skuggan; hastig torkning (i solen eller på annat
sätt) åstadkommer nämligen afgjord försämring af
varan. Ungefär 20-30 kg. indigo erhållas i allmänhet
från hvart kar för hvarje gång. De bästa sorterna
indigo anses komma från Bengalen, Guatemala, Caracas
och Egypten. God indigo förekommer i handeln i form
af större (prismatiska) eller mindre (oregelbundna)
stycken af mörkt violettblå färg, utan lukt eller
smak. Brottytan är af jordigt utseende, finkornig,
jämn och af matt färg, som vid gnidning (t. ex. med
nageln eller annat hårdt föremål) antager en gulröd
eller koppar-röd metallglans. God vara är dessutom
torr, häftande vid tungan, lucker och lätt, så att
den flyter på vatten. Om färgen drager i rödt, så
antyder detta en större halt af s. k. extraktivämnen
(indigorödt och indigobrunt), som dock i vissa fall
kan vara af nytta vid färgning; går åter färgen
i ljusblått med dragning mot grått eller grönt,
så är varan i allmänhet mycket dålig och förorenad
af oorganiska ämnen.
Den förnämsta och vigtigaste
beståndsdelen i indigo är det blåa färgämnet,
indigoblått, som deri finnes i ganska vexlande mängd
alltefter varans större eller mindre godhet. Dessutom
finnas i indigo ett limartadt ämne (indigolim),
ett brunt ämne, som har svagt sura egenskaper
(indigobrunt), ett rödt färgämne (indigorödt) och i
vissa sorter äfven en i gula nålar sublimerande kropp
(indigogult), allesamman till sina egenskaper föga
studerade. För öfrigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
