Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jerusalem l. den heliga staden, Palestinas hufvudstad och jordens märkligaste stad - Jerusalem, biskopsdöme och patriarkat - Jerusalem, kristet konungarike, grundades efter Jerusalems eröfring 1099 af den förste korsfararehären och omfattade det egentliga konungariket J. (södra delen af Palestina) samt vasallstaterna Tripolis, Antiochia och Edessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
romersk provins, herskade öfverallt ett doft missnöje,
som slutligen utbröt i formligt uppror. Det ändades
med Jerusalems fullkomliga förstöring af Titus (70
e. Kr.). Först år 130 uppbyggdes det åter af kejsar
Hadrianus under namnet Aelia Capitolina. Från denna
stad voro judarna strängt uteslutna. Ännu en gång,
under Bar Kokba (132-135), uppflammade judarnas
hat mot romarna, men derefter är stadens historia
för århundraden insvept i ett djupt mörker. Efter
kristendomens erkännande såsom statsreligion
(början af 300-talet) började J. å nyo uppblomstra,
men vann icke någon större betydelse. Vid romerska
rikets delning (395) tillföll J. det bysantinska
kejsaredömet, eröfrades af sassaniden Chosrev II
(614), återtogs af grekerna (628), men föll redan
637 i kalifen Omars våld. I motsats till alla
föregående eröfrare behandlade Omar J. med stor
mildhet och endast pålade dess innevånare, som det
uppgifves 50,000, en personel skatt. År 969 tillföll
staden fatimidernas i Egypten regerande dynasti,
eröfrades sedan af seldsjukerna, men föll (1096)
åter i de förres händer. Den skymf, misshandel och
penningutpressning, som de kristne pilgrimerna hade
att, i synnerhet under seldsjukerna, utstå i J.,
framkallade korstågen, och d. 15 Juli 1099 stormades
och eröfrades J. under ett oerhördt blodbad af
korsfararna under Gottfrid af Bouillon. I 88 år
var J. sedan hufvudstad i det kristna konungariket
J. (se denna art.). År 1187 eröfrades staden af
Salah-ed-din (Saladin), som behandlade den med stor
mildhet. Under tredje korståget (1189-92) lät han åter
uppföra och befästa J:s murar, men dessa slopades af
sultan Malik el-Muássam i Damaskus. Genom fördrag
öfverlemnades J. (1229) åt kejsar Fredrik II under
vilkor att murarna icke återställdes, ett vilkor,
som dock bröts af de frankiske riddarna. Tio år senare
eröfrades J. af emiren David af Kerak, 1244 stormades
och plundrades det af kovaresmierna och kom derefter
under de egyptiske ejjubidernas välde. Sedan denna
tid har J. förblifvit en muhammedansk stad. År 1517
införlifvade sultan Selim I staden med osmaniska
riket, hvilket J. sedan dess tillhört, med undantag
af åren 1831-40, då det hölls besatt af egypterna
under Muhammed Ali. H. A..
Jerusalem, biskopsdöme och patriarkat. 1. Fornkristet
biskopsdöme. Ehuru J. var den ort, hvarifrån den
kristna religionen trängde ut i verlden, egde det
icke ens från början en motsvarande betydelse för den
kristna kyrkoförvaltningen, hvilkens hufvudcentra helt
naturligt kommo att sammanfalla med den verldsliga
regeringens inom det romerska riket. J. var ända
in i det 5:te årh. endast ett biskopsdöme, lydande
under metropoliten i Caesarea, och först genom beslut
å kyrkomötet i Nicaea (325) tillerkändes detsamma
blott ett slags hedersföreträde såsom den kristna
kyrkans äldsta moderstad. – 2. Grekisk-katolskt
patriarkat. Sedan J. under kejsar Theodosius II:s
regering (408-50) formligen upphöjts till patriarkat
och å kyrkomötet i Chalcedon (451) fått sitt område
bestämdt att utgöras af Palestinas
tre provinser, behöll det efter den stora
kyrkoschismens inträde en strängt grekisk-ortodox
ståndpunkt. Under persiskt (614-628), arabiskt
(637-1070) och seldsjukiskt (1070-96) herradöme hölls
det dock öfver hufvud afsöndradt från den öfriga
kristenheten och var i 7:de årh. obesatt under
60 år. Religionsförföljelser inträffade tidtals,
och flere patriarker ledo personligen våldsam
behandling. På det latinska väldets tid (1099-1187)
var det grekiska patriarkatet i J. tillintetgjordt,
men det återupprättades, sedan Salah-ed-din (Saladin)
1187 intagit staden. Under 1700-talet bodde patriarken
för det mesta i Konstantinopel; sedan 1845 är
J. åter hans residens. Patriarkatet är dock af ringa
betydenhet: det räknar endast 17,000 trosbekännare. –
3. Romersk-katolskt patriarkat. Efter korsfararnas
eröfring af J. (1099) stiftades der ett latinskt
patriarkat, hvilket under mångfaldiga gränstvister
med patriarkatet Antiochia förblef fäst vid J., tills
staden föll i Salah-ed-dins händer (1187). Derefter
blef S:t Jean d’Acre de latinske patriarkernas
vanliga residensort, men sedan patriarken Nicolas
d’Hanape vid denna stads stormning af de otrogne
(1291) drunknat under flykten, tillsattes ingen
efterträdare; patriarkatet fortlefde sedermera endast
till namnet och återupprättades först i nyare tid,
1847. – 4. Evangeliskt biskopsdöme. Se föregående art,
sp. 1188.
Jerusalem, kristet konungarike, grundades
efter Jerusalems eröfring 1099 af den förste
korsfararehären och omfattade det egentliga
konungariket J. (södra delen af Palestina) samt
vasallstaterna Tripolis, Antiochia och Edessa. Till
rikets förste regent valdes Gottfrid af Bouillon,
hvilken antog titeln "den heliga grafvens beskyddare"
och hvilken afled redan efter ett års regering,
1100. Han efterträddes af sin broder Balduin I
(1100-18), hvilken var den förste, som bar titeln
konung af J. I konungariket J. genomfördes
länsförfattningen mera konseqvent än i något
europeiskt land, och dess omkr. 1170 redigerade
samling af feodala lagar och rättssedvänjor
(Assises du royawme de J.) är den förnämsta
källan för kännedomen om feodalväsendet. Kyrkan
styrdes af patriarken i J., 5 ärkebiskopar och ett
stort antal biskopar samt intog en sjelfständig
ställning i förhållande till den verldsliga
makten. Städerna hade en ganska vidsträckt kommunal
sjelfstyrelse. J. saknade all nationel och religiös
enhet. Utom det lilla antalet af herskande "franker"
(vest-europeer), hvilka tillhörde den romersk-katolska
kyrkan, funnos der syrer af den grekisk-katolska
kyrkan, armenier, maroniter samt araber och
andra muhammedaner. Genom kraftigt understöd
af de italienska handelsstäderna Genua, Pisa och
Venezia samt framförallt af de båda riddareordnarna,
Johanniterna och Tempelherrarna, kunde J., så länge
som det gjorde, upprätthålla sitt välde, trots de
vida öfverlägsna grannfolkens anfall. Under Balduin
I och hans båda efterträdare Balduin II (1118-31)
och Fulco af Anjou (1131-42) gick J. framåt i makt,
men derefter inträdde förfallets tid. Under Balduin
III:s regering (1143-62) eröfrade seldsjuken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
