Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl Johans pris (det af Karl Johan stiftade kungliga priset l. Kungliga priset) - Karl Johans stad - Karl Johans värn - Karl Jonsson Jämte - Karl Ludvig Eugens kyrka - Karl Magnusson - Karlman - Karl Martel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utkommit, eller såsom bevis af aktning för förtjenster
om vitterheten och språket". Detta pris utgör i
penningar dubbelt så mycket som Svenska akademiens
vanliga stora belöningsmedalj, hvilken förr hade
26 dukaters vigt och beräknades till 50 karoliner
1869–72 samt nu har ett värde af 400 kronor. Karl
Johans pris stiftades 1835 af Karl XIV Johan,
akademiens beskyddare, och har fortfarande anvisats
af hans efterträdare. Det gafs första gången
(1836) åt A. M. Strinnholm och senast (1883) åt
H. O. H. Hildebrand.
Karl Johans Stad. Se Haparanda.
Karl Johans värn, norsk örlogshamn vid Horten på
Kristianiafjordens vestra strand, 30 km. söder
om Dröbakssund, befäst genom det kasematterade
fästet Norske Löve på ön Vealös, vid inloppet
till hamnen, samt det äfvenledes kasematterade
Citadellet på Kyllingehovedet, för det inre
hamnförsvaret, och några mindre jordbatterier.
O. A. B.
Karl Jonsson Jämte, biskop i Hamars stift i Norge
1500–08, föddes i Jämtland och stod i stor ynnest hos
konung Hans. Men då han blef misstänkt för delaktighet
i Herlof Hófvudfots uppror, öfverrumplade prins
Kristian (sedermera kon. Kristian II) biskopsgården
och satte K. i hårdt fängelse. Under ett misslyckadt
försök att fly bröt K. sitt ena ben, och följderna
deraf, grämelsen och misshandlingen lade honom i
grafven någon tid efter sedan han åter blifvit satt på
fri fot (1508). O. A. ö.
Karl Ludvig Eugens kyrka, stundom namn på Lycke
sockens kyrka i Göteborgs stift och på Vestra Karleby
sockens kyrka i Lunds stift.
Karl Magnusson, en af Birger Jarls bröder, var konung
Johan Sverkerssons kansler och biskop i Linköping. I
korståget emot esterna 1220 led han martyrdöden.
K. H. K.
Karlman. Med detta namn förekomma flere konungar
af karolingernas (pipinidernas) ätt. 1. En son till
Karl Martel och äldre broder till konung Pipin den
lille. – 2. En son till Pipin den lille och yngre
broder till kejsar Karl den store. – 3. Den äldste
af Ludvig den tyskes tre söner, hvilken vid faderns
död, 876, fick till sin riksandel Bajern, hvarifrån
han med omvexlande lycka bekrigade de slaviska
grannfolken. Han lyckades äfven vinna den romerska
kejsarekronans vanskliga ära, dock utan att deraf
skörda någon verklig fördel. Han dog redan 880, och
hans besittningar delades då mellan hans båda bröder,
Ludvig den unge och Karl den tjocke, dock så, att hans
oäkta son Arnulf erhöll Kärnten. – 4. En son till
Frankrikes konung Ludvig (II) den stammande. Vid
dennes död, 879, delades Frankrike mellan hans
båda äldre söner, Ludvig III och Karlman. Men
ett upproriskt stormannaparti inkallade den tyske
karolingen Ludvig den unge, och denne begagnade sig
deraf för att (880) frånröfva Frankrike vestra hälften
af Lothringen, som blifvit detsamma tillförsäkradt
genom 870 års delningsfördrag mellan Ludvig den tyske
och Karl den skallige. – Efter biläggningen af de
olycksbringande inre partistriderna hade de båda
bröderna mången hård kamp att
bestå med nordmännen, som vid denna tid hemsökte
vesterlandet och i synnerhet Frankrike med sina
barbariska plundringar. Vid Ludvig III:s död, 882,
tillföll hans riksdel K. Denne stridde tappert med
nordmännen och besegrade dem t. o. m. i ett öppet
fältslag. Men äfven K. skördades inom kort af en för
tidig död, 884. S. F. H.
Karl Martel (Fr. martel,
hammare), Pipins af Héristal (oäkta) son med
Alpais, är en betydande historisk personlighet,
hvars uppträdande i mer än ett hänseende gör epok
icke blott i det frankiska rikets historia, utan
derigenom äfven i hela den europeiska civilisationens
häfder. Vid Pipins död i Dec. 714 hotades det
frankiska riket med upplösning och undergång. Hans
enka, Plektrud, förde regeringen för sin minderårige
sonson, Teodoald, Grimoalds oäkta son, bestämd till
faderns och farfaderns efterträdare i det vigtiga
och inflytelserika rikshofmästareämbetet, hvars
innehafvare på den tiden var det frankiska rikets
verklige regent. Men neustrierna (vestfrankerna)
trodde då tiden vara kommen att undandraga sig
den austrasiska (östfrankiska) höfdingaättens
öfverherskap. De gjorde derför uppror, valde en egen
rikshofmästare, Raginfred, och en egen konung ur
merovingernas ätt, Chilperik II, samt förbundo sig
med hertig Eudo af Aquitanien, som ville begagna
tillfället att göra sig oberoende och antog
konunganamn. Samma sträfvan efter oafhängighet
röjde sig äfven hos de tyske stamhertigarna
och hos stormännen i Burgund. Samtidigt afföllo
äfven friserna, hvarjämte sachsarna plundrande och
härjande inföllo i Rhenlanden. Ur dessa från alla
håll sig hopande faror räddades det frankiska riket
af K. Det lyckades honom vid denna tid att fly ur
det fängelse, i hvilket han hållits inspärrad af
sin misstänksamma styfmoder. Han samlade en här,
med hvilken han besegrade neustrierna i trenne
slagtningar, nämligen vid Ambleve 716, Vincy 717 och
Soissons 720, samt tvang dem slutligen att underkasta
sig. Likaledes kufvade han de öfrige upprorsmännen
samt besegrade friserna och sachsarna. Men en ännu
större förtjenst, icke blott om det frankiska riket,
utan om hela den vesterländska kristenheten och
den kristna civilisationen i Europa inlade han
genom sin seger vid Poitiers öfver de från Spanien
framträngande sarasenerna, 732, efter en strid,
som varade i en vecka samt slutade med fiendens
fullständiga nederlag och anföraren Abd-er-rahmans
fall. – Det frankiska riket var dermed räddadt
från inre och yttre faror. Men det gällde att äfven
för framtiden trygga dess bestånd. Äfven derpå var
K. betänkt och valde dertill ett medel, som genom
sina följder blef epokgörande i hela den europeiska
samhällsförfattningens historia: han är nämligen
skaparen af länsväsendet (se d. o.). – Efter att med
kraftig hand hafva återställt lugnet i riket och
utvidgat dess gränser dels genom underkufvandet
af mellersta Friesland (mellan Vlie och Laubeke),
dels genom eröfringen af Gothien (Languedoc) från
sarasenerna, och efter att de sista åren (från år 737)
hafva fört regeringen i sitt eget namn, utan någon
merovingisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
