Print (PDF) - On this page / på denna sida - Kilogram, förk. kg., enheten i det metriska vigtsystemet - Kilogram-meter, den mekaniska arbetsenheten efter det metriska systemet - Kiloliter (se Kilo-), metriskt rymdmått - Kilometer, förk. km., längdmått - Kilpisjärvi l. Kilpisjaure, sjö på nordligaste delen af gränsen mellan svenska och finska lappmarken - Kil-ram, boktr., jernram, i hvilken "formen" fastgöres med små kilar - Kilskrift, den af lodräta, vågräta och snedt ställda kilar samt kil-vinklar i de mest vexlande förbindelser sammansatta skrift, hvilken i en stor del af vestra Asien återfunnits inristad på forntida minnesmärken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
675
Kilogram-meter-Kilskrift.
676
sig från den genom den ursprungliga definitionen
angifna, l kilogram innehåller 10 hek-togram,
hvartdera ä 100 gram. L. A. F.
Kilogram-meter (se Kilo-), den mekaniska arbetsenheten
efter det metriska systemet, utgörande det mekaniska
arbete, som erfordras för att lyfta l kilogram l
meter. Eri kilogram-meter är lika med 2,35-252
X 3,368i = 7,9-235 skålpundfot, arbetsenheten
efter det svenska mått- och vigtsystemet.
L. A. F.
KilolTter (se Kilo-), metriskt rymdmått (som ej
antagits i Sverige), innehåller 1,000 liter och
motsvarar l kubikmeter.
Kilometer (se Kilo-), förk. km., längdmått = 1,000
meter = 3,368,i svenska fot. På l svensk mil gå
10,689 km. 10 km. utgöra en myriameter 1. ny mil.
L. A. F.
KTIpisjä rvi 1. Kilpisjaure [hårdt k], sjö på
nordligaste delen af gränsen mellan svenska och
finska lappmarken, till en del belägen inom Karesuando
socken, är Muonios eller, såsom dess öfre del kallas,
Köngämäs källa.
Kil-ram, boktr., jernrain, i hvilken "formen" (de i
kolumner ställda typerna) fastgöres med små kilar,
som slås in mellan ramen och de utmed "formens"
kanter lagda, långa kilarna ("snedstegen").
Kilskrift (Eng. cuneiform inscriptions, af
Lat. cu’neus, kil), den af lodräta, vågräta och snedt
ställda kilar samt kil-vinklar i de mest vexlande
förbindelser sammansatta skrift, hvilken i en stor
del af vestra Asien återfunnits inristad på forntida
minnesmärken, såsom sten-skifvor, tegel, flersidiga
lerprismer ("cylindrar"), obelisker, instrument,
vigter, i klippväggar o. s. v. Kilskriften, som,
likt den kinesiska, utvecklat sig ur en bildskrift
(och enligt senaste upptäckter äfven, i likhet
med den kinesiska skriften, synes ursprungligen
hafva skrifvits uppifrån nedåt och från höger
till venster), har uppfunnits af de till ett folk
förenade stammarna Sumir och Akkad, hvilka bodde i
sydöstra Kaldéen flere tusen år f. Kr. Detta folk
talade ett agglutinerande språk, som man hänfört
till den turanska (ural-altaiska) gruppen, dock
utan att fullt bindande skäl kunnat anföras för
denna sammanställning. När Kaldéen och Mesopotamien
sedan eröfrades af de semitiska folken babyloner
och assyrer, lånade dessa en icke ringa del af sin
bildning från det underkufvade Sumir- och Akkad-folket
och togo så äfven kilskriften i arf. Denna,
som hos sumererna från början varit ideografisk
(begreppsskrift) och efter hand derjämte blifvit
syllabarisk (stafvelseskrift), bibehöll hos semiterna
dessa egenskaper. I 9:de årh. f. Kr. till-egnade
sig några afArmeniens stammar kring Yan-sjön detta
assyriska stafvelsealfabet. Något senare kom det
äfven till E lam s (Susia-nas) och Mediens, möjligen
med Sumir och Akkad beslägtade, urbefolkningar;
i ettdera af dessa land (oafgjordt hvilketdera)
utbildades kilskriften till ren stafvelseskrift. När
slutligen den assyrisk-babylonska monarkien störtades
af Cyrus i spetsen för de ariske perserna, blef det
desse förbehållet att utveckla kilskriftens sista
möjligheter: i deras händer förenk-
lades den till en bokstafsskrift med 40 skriftecken,
analog med den sanskritiska. Föga mer än 200 år
derefter krossades den achseineni-diska regentättens
storvälde af Alexander; redan då var kilskriften
stadd i aftyning. De yngsta säkra dokument, der man
funnit den nyttjad, äro några kontrakt från arsaciden
Mithri-dates den stores tid. Den äldsta kilskriftstext
åter, hvars datum kan bestämmas, är författad på
assyriska af en konung Naramsin, hvilken enligt
babylonernas egen (såsom det synes tillförlitliga)
kronologi lefvat 3,750 år f. Kr. Emellertid
finnas andra texter, som af arkeologiska skäl
måste anses ännu äldre. Kilskriften har alltså
varit i bruk bevisligen under omkr. 4 årtusenden
och successivt hos flere folk, vidt skilda till
språk och härstamning. Den eger verldshistorisk vigt
såsom uttrycksmedel för Kaldéen s och Mesopotamiens
sumeriska ur-innevånare samt framförallt dessa
lands semitiska forn-innevånare under tidsskeden,
då deras mäktiga kulturstater i mer än ett hänseende
gingo i spetsen för mensklig odling (jfr As-syrien
och Babylonien).
Kilskriftens egendomliga form-element betingades
af det material, till hvilket uppfinnarna sågo sig
hänvisade, då de ville för efterverlden uppteckna sina
bragder och iakttagelser. Kaldéen (nuvarande Irak
Arabi) är ett alluvial-land, bildadt af Eufrats och
Tigris’ uppsvämningar, en ofantlig, jämn slätt, der
klippor och stenar äro högeligen sällsynta. I stället
erbjuder marken ett outtömligt förråd af bildbar
lera, hvilken, soltorkad eller, ännu bättre, bränd,
lemnar ett särdeles varaktigt material till byggnader
och krukmakeri ar beten. Dessa trakters ruinhögar
vittna ock om, i hvilken stor skala kaldéerna viste
att betjena sig af leran. Medan andra forntidsfolk
i de flesta fall inristat sina tidigaste skriftrön
i sten, nödgades kaldéerna för samma ändamål välja
leran; denna vardt deras papper, och deras bibliotek
utgjordes af tegelstenshögar. I taflor och pris-mer af
lera voro skriftecknen inbrända, sedan de intryckts
i den ännu mjuka leran medelst trekantiga grifflar
("stylus"; Assyr. khartu}. Dessa hade ingen spets,
utan slutade tvärhuggna. De höllos med högra handen,
lutande mot höger; ett af de tre hörnen i stiftets
ena ände nedtrycktes lätt och upplyftes omedelbart
derefter, hvarvid begripligtvis de intryckta märkena
antogo den å vid-stående figur visade formen, snarlik
en kil (eller en pilspets; deraf Eng. arrowlieadeä
cl\aracters\ med spetsen riktad åt höger, så ofta som
läget ej är lodrätt (äfven andra ställningar finnas,
men äro mindre vanliga). Efter forn-babylonernas
föredöme skrefvo äfven assy-rerna på lera, men brukade
derjämte sten äfvensom ett handterligare material
(djurskinn eller papyrus; på många af assyrernas
bildliga framställningar ser man nämligen personer
läsa på upprullade listor, som de hålla i handen,
o. s. v.). Kiltecknens form gjorde dem onek-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
