Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klippingshandskar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äro lånta från heraldiken) klippingar; båda
slagen äro qvadratiska, men å de "fyrkantiga"
är prägeln ställd parallel med myntplattens
öfver- och underkant, å de "rutformiga" åter står den
i diagonal riktning. – De första kända klippingar
voro de s. k. olycksklippingar, som på Kristian II:s
befallning myntades i Danmark 1518–22. De bestå af
nästan idel koppar och äro små samt oregelbundet
fyrsidiga med rundade hörn. Namnvärdet var 18
"penningar", det verkliga knappast 4; vigten
varierade mellan 53 och 33 ass. Gustaf Vasa såg
sig föranlåten att följa Kristians föredöme,
i det han vid befrielsekrigets början lät slå
ett nödmynt, kändt under namnet "Dal-klippingen"
eller "Hedemora-klippingen" (slagen i Hedemora och
Söderköping 1521). Dal-klippingarna höllo, på en
lödig mark, 3 lod 1 qvintin fint silfver; af en lödig
mark skrodades 96 (resp. 112) st. klippingar.
Ett sådant mynts metalliska värde var 6 à 7 öre i
nutidens mynt, men ett nära 3 gånger större värde
åsattes dem (eller omkr. 17 öre). De voro
de sämsta mynten på denna tid, men utgåfvos
för att vara jämngoda med de bästa (de "gamla
örtugarna" af 1449). Under de närmast följande
åren lät Gustaf I slå bättre mynt, och det var då
tillåtet att ommynta klippingar till örtugar o. s. v.
Emellertid voro klippingarna fortfarande gångbara
i Sverige, äfven sedan de (i Aug. 1523) aflysts
i Danmark. Till följd deraf öfversvämmades
i synnerhet Sveriges södra gränsprovinser af
värdelöst danskt klippingsmynt, hvilket föranledde
äfven de svenska klippingarnas aflysning (1524). Men
derigenom framkallades stor brist på gångbart mynt
och alstrades stort missnöje. Klippingar myntades
å nyo 1543 på Svartsjö (efter 1542 års myntordning)
och 1556–57 i Åbo; dervid slogos dels fyrkantiga å
16, 15, 12, 8, 4 och 2 öre, dels (1557) rutformiga
å 16, 8 och 4 öre. Dessa synas alla hafva varit 8-lödiga
och till skrot och korn öfverensstämt med det
samtidiga runda markmyntet. Erik XIV lät 1562–68
slå stora massor af rutformigt (i allm. 5 1/2–7-lödigt)
klippingsmynt å 16, 8, 4 och 2 öre.
När hertigarna Johan och Karl 1568 reste sig mot
Erik, läto de i Vadstena slå rutformiga klippingar af
rent silfver å 8, 4, 2 och 1 mark samt 4 öre, kända
under namnet unions-klippingar (med hänsyn till de
upproriske furstarnas förbund) eller blod-klippingar
(emedan de slagits af det silfver, som Erik XIV
gifvit Märta Sture såsom "blodsvärde" för mordet på
hennes make och söner). Johan III slog 1568–72
oerhörda massor rutformigt klippingsmynt å 8, 4,
2 och 1 mark samt 4 öre. De tidigaste af dessa
voro ända till 15-lödiga, men deras finsilfverhalt
nedgick successivt, så att den slutligen blef 5-lödig.
Vittnesbörd om den hejdlöst pågående myntförsämringen
under Johan III äro de fyrkantiga klippingar å 8
och 4 öre (af W. de Wyks beryktade tillverkning),
hvilka sändes ut i rörelsen 1589–92. I skriften
"Ondt mynt skadar riket", från slutet af nämnda
årh., heter det: "1570–75 tvingades man uppbära det
för 4 mark, som var 5 öre värdt, och det för 1 mark,
som var 5 fyrkar värdt, samt 1590–93 det för
1 mark, som ej var 1 öre värdt, ehuru det sedan
sattes på 2 öre". – Karl IX lät både såsom hertig,
riksföreståndare och konung slå klippingar af god
halt. Dylika i guld voro: en rutformig (1587, 1589 och
1599) utan åsätt värde, men af en dukats vigt, vidare
en fyrkantig å 8 mark (1603), en rutformig å 10 mark
(1610), en dito å 5 mark (1610–11), samt i silfver:
fyrkantiga å 5, 4 och 2 mark (1603–04) samt å 1 mark
(1598). – Gustaf II Adolf införde klippingar af idel
koppar, genom förordn. om kopparmynt af d. 9 Juni
1625. Han hade redan 1624 låtit i Säter slå sådana
klippingar å 1/2 öre och 1 fyrk (=1/4 öre); 1625–27
tillverkades (i Säter och Arboga) koppar-klippingar å
2, 1 och 1/2 öre samt 1 fyrk, alla fyrkantiga. Ett slags
klipping var äfven det nödmynt af kanonmetall, hvilket
Karl XII 1715 lät slå uti Wismar; det innefattade
stycken å 8, 4, 2 och 1 mark samt 8 och 4 skilling,
af hvilka det största vägde 12 skålp., det minsta 38
ort. – I Danmark myntades klippingar ytterligare 1535
(i Århus) under Kristian III (å 8 och 4 skilling)
samt 1563–65 under Fredrik II dylika å 2 och 1 mark
samt 4 och 2 skilling, hvilka undersåtarna genom
en förordning af d. 27 April 1564 vid lifsstraff
förständigades att mottaga för betydligt högre
värde. – I Tyskland slogos äfven tid efter annan
klippingar, dels såsom skådemynt (jubelklippen),
dels såsom nödmynt (nothklippen).
Klippingshandskar (D. klipping, ett slags fint
lamskinn, af klippe, afklippa fårets ull) hafva,
i olikhet med andra handsksorter, köttsidan
utåt och hår- l. narfsidan, från hvilken narfven
är afslipad, inåt. Klippingshandskar tillverkas
hufvudsakligen i Skåne. En sort kallas i Frankrike
gants de Suède.
Klippkänguruslägtet, Petrogale, zool., hör till
kängurufamiljen (Macropodidae) och ordningen pungdjur
inom däggdjurens klass. Bakbenen äro, i jämförelse
med förhållandet hos andra former inom denna familj,
tämligen små, med klorna och mellanfotsbenen
korta. Nosen är naken; svansen bär i spetsen en
yfvig tofs. – Dit höra klippkängurun, P. penicillata,
som blir 1,25 m. lång, hvaraf svansen utgör ungefär
hälften, och är rödgråaktig, sotbrun på sidorna,
hvit på halsen och bröstet, för öfrigt undertill ljust
rostgulaktig samt svart på fötterna, och bergkängurun,
P. xanthopus, som är blekt rödbrun med inblandadt
grått, mörkare långs ryggens midt. Undre delarna och
en tvärstrimma öfver låret äro svarta, ett bredt,
utefter kroppens sidor gående band svart, fötterna
delvis gulaktiga samt svansen ringlad af gult och
svartbrunt. Klippkängurun är hemma i New South-Wales’
(Australien) bergstrakter, döljer sig om dagen i
hålor och klyftor, är i rörelse nattetid och hoppar
med utomordentlig skicklighet omkring på klippor och
bergväggar. Genom denna förmåga undkommer djuret lätt
sina fiender. Af bergkängurun hafva lefvande exemplar
många gånger blifvit förda till Europa. Denna art
synes till sitt lefnadssätt öfverensstämma med den
föregående. C. R. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
