Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kretinism ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bildade K. icke mera en enda stat, utan var söndradt i
ett större antal sins emellan oberoende småstater,
hvar och en bestående af någon större stad med
kringliggande område och smärre lydstäder. Mest
betydande bland dessa städer voro Knosos och Kydonia
på den norra kusten samt Lyttos eller Lyktos och
Gortys l. Gortyna längre inåt landet. De särskilda
staternas författningar, för så vidt de äro oss
bekanta, företedde en viss likhet med statsskicket i
Sparta. I spetsen för styrelsen stod ett kollegium
af tio höga ämbetsmän, kallade kosmer ("ordnare"),
och vid dess sida gerusia l. "de gamles råd",
båda sammansatta efter strängt aristokratiska
grundsatser. Äfven de spartanske männens offentliga
måltider (se Fiditier) hade på K. sin motsvarighet
under namn af andreia ("mannasamqväm"), men med
en mera kommunistisk inrättning, så till vida som
hvar och en bidrog till deras bekostande icke med
ett visst lagstadgadt belopp, utan i mån af sina
tillgångar. Deremot lyckades det här icke att afhålla
den doriska befolkningen från handel och näringar,
hvartill K:s läge nästan oemotståndligt lockade; och
en följd deraf var att den stränga doriska disciplinen
snart råkade i förfall och dermed äfven den väsentliga
skilnaden mellan dorerna och de öfrige innebyggarna
utplånades. Äfven synes i sammanhang dermed ett
mera demokratiskt statsskick med tiden hafva gjort
sig gällande. Stridbarhet och håg för krigets värf
qvarstodo emellertid länge hos K:s folk, och alltifrån
peloponnesiska krigets tid (431–404 f. Kr.) voro
kretiska legotrupper, i synnerhet bågskyttar och
slungare, ett stående element i de grekiska staternas
värfvade krigshärar. Deremot hafva K:s stater såsom
sådana aldrig spelat någon rol i den allmänna grekiska
politiken, hufvudsakligen emedan de förnötte sina
krafter i ständiga inbördes strider. Lika litet har
K. lemnat några mera framstående bidrag till grekernas
andliga odling. Bland sköna konster idkades musiken
och framförallt danskonsten med stor förkärlek. För
öfrigt stodo kreterna i dåligt rykte för snikenhet,
trolöshet och lögnaktighet. År 66 f. Kr. eröfrades
hela ön, efter tvåårigt motstånd, af romarna under
Quintus Metellus och förenades af Augustus med Cyrene
(i Afrika) till en romersk provins. Af Konstantin den
store (4:de årh. e. Kr.) skildes den åter från Cyrene
och erhöll en egen ståthållare. Från de bysantinske
kejsarna eröfrades ön 823 af sarasenerna, men 961
återtogs den af Nikeforos Fokas och tillhörde sedan
Östromerska riket till 1204, då den vid grundandet
af Latinska kejsaredömet tillföll markgrefven
Bonifacius af Monferrato, hvilken snart sålde ön till
venezianerna. Under deras tid blef staden Kandia
(se d. o.) icke endast öns hufvudstad, utan den
gaf äfven sitt namn åt hela ön, hvilket från den
tiden ända till våra dagar i vesterlandet varit
öns vanligaste benämning. Det gamla namnet Kreta har
emellertid alltid begagnats af grekerna och börjar
nu småningom i geografisk literatur undantränga den
oegentliga benämningen Kandia. Venezias godtyckliga
och tryckande förvaltning framkallade flere
uppror; men med alla sina brister gjorde den mycket
för öns materiella välstånd genom att bringa handel
och industri i blomstring, och sannolikt var ön
under denna tid i en lyckligare ställning än den
någonsin sedan varit. Det dröjde nära 200 år efter
Konstantinopels eröfring, eller ända till 1645, innan
turkarna gjorde något allvarsamt försök att bemäktiga
sig K. Nämnda år landsteg på ön en stor turkisk här,
hvilken intog staden Kanea och (1646) Retimo samt
1648 angrep Kandia, hvilken stad efter en mycket lång
belägring intogs af Achmed Köprili i Sept. 1669. Kort
derefter föll hela ön i turkarnas händer. Efter det
grekiska frihetskriget, i hvilket äfven kreterna
kämpade för sitt oberoende och förjagade hela
muhammedanska befolkningen till de fasta platserna,
öfverlemnades ön (1830) till Muhammed Ali i
Egypten såsom ersättning för de tjenster han gjort
sultanen i kriget mot grekerna. 1840 togs ön från
Muhammed Ali och har sedan tillhört Turkiet. Stora
förbättringar i förvaltningen hafva utan tvifvel
egt rum, och ön säges nu vara den bäst styrda och
af skatter minst betungade af Turkiets provinser;
men öboarnas lifliga sträfvan efter frihet och
förening med den grekiska monarkien har framkallat
flere uppror, af hvilka det, som utbröt 1866, endast
med stor möda och efter mycken blodsutgjutelse kunde
undertryckas. De kristna erhöllo derefter åtskilliga
privilegier och ön ett slags konstitution, hvarigenom
K. nu åtnjuter en undantagsställning bland turkiska
provinser. – I spetsen för alla uppror mot turkarna
äfvensom i de föregående mot venezianerna hafva
de s. k. sfakioterna gått, en kraftig befolkning,
som bebor Monti leuki och som till följd af denna
bergstrakts otillgängliga natur alltid intagit en
halft oberoende ställning, medan dess krigiska
vanor gjort den till en fruktansvärd fiende för
slättboarna. A. M. A.
Kretinism (af omtvistad
härledning), med., en särskild form af idioti
(se d. o.), der slöheten hos själsfunktionerna är
förenad med missbildning af kroppen, särskildt den
förstoring af halskörteln, som fått namn af goitre
l. struma. Kretinismen förekommer derjämte vanligen
såsom en endemisk sjukdom i vissa trakter, i motsats
till andra former af idioti; dessa äro nämligen
sporadiska. Kretinismen förekommer här och der öfver
hela jordklotet, i såväl de kalla som de tempererade
och de heta zonerna, men håller sig företrädesvis till
bergstrakter (alpin kretinism), skyende kusterna och
de stora slätterna. Märkvärdigast är, att den tillhör
alldeles samma regioner som struma, hvilken förekommer
både med och utan kretinism, så att båda sjukdomarna
synas hafva någon gemensam orsak. Hufvudhärdarna
för dem båda träffas i dalarna i de största
bergsformationer, såsom Alperna, Pyrenéerna,
Karpaterna, Himalaja och Anderna. I Europa träffas
hufvudhärdarna på de vestra och södra sluttningarna af
Alperna, nämligen i Frankrike, Schweiz och Italien,
dernäst i den östra delen af österrikiska Alperna,
vidare i Pyrenéerna, Vogeserna och Jura. Uti Italien
träffas fallen af struma och kretinism talrikast vid
foten af Mont Blanc i distriktet Aosta samt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
