Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristian IV, konung i Danmark och Norge - Kristian V, konung i Danmark och Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
synnerligt intresse för vetenskaperna (så t. ex. lät
han vid sin äldste sons, Kristians, bröllop
insamla och vid ett fyrverkeri förbruka tusentals
gamla pergamentsbref). Derjämte var han fången i
den tidens ringaktning för andlig frihet. Icke få
prester straffades för obetydliga afvikelser från den
lutherska läran, likaså de båda Dybvadarna för sina
angrepp på adeln (se Dybvad). Äfven förföljelser
mot hexor och trolldom företogos i stor stil under
hans regering. Om K. således beträffande rikets inre
styrelse i det stora hela visade mycken duglighet,
kan detta ingalunda sägas om hans yttre styrelse,
ty der blef han lätt vilseledd samt var än alltför
godtrogen, än misstänksam och fördomsfull – detta
senare gent emot Sverige. Han hyste ständigt misstro
och afundsjuka mot Gustaf II Adolf, hvilken önskade
fred i norden för att kunna vända sitt rikes kraft
mot öster och som ville uppträda gemensamt med
Danmark till värn för protestantismen. K. deremot
ville börja kriget ensam, litande på Englands och
Frankrikes löften om hjelp samt enskilda nordtyska
furstars förklaringar. Emot riksrådets önskan lät han
1625 välja sig till kretsöfverste i den nedersachsiska
kretsen och ryckte kort derefter med en stor här in i
norra Tyskland. Men i början af fälttåget råkade K. ut
för olyckan att med sin häst störta ned för fästningen
Hamelns vallar, så att han under någon tid sväfvade
mellan lif och död. Emellertid gick tiden förlorad,
och fienden fick tillfälle, att samla sin kraft. I
den blodiga drabbningen vid Lutter am Barenberg (d. 17
Aug. 1626) blef K. trots all sin tapperhet slagen. Då
öfvergåfvo de nordtyske furstarna honom genast. Tilly
och Wallenstein öfversvämmade Holstein, Slesvig och
Nörrejylland, understödde af K:s egen systerson,
hertig Fredrik III af Gottorp; och Wallenstein
gjorde stora ansträngningar för att blifva herre i
Östersjön och uppsätta en flotta. Men ehuru adeln
svek K., höll denne likväl modet uppe, fortsatte
hårdnackadt striden och lyckades icke allenast att
hindra Wallensteins försök, utan äfven att undsätta
det belägrade Stralsund. Den 12 Maj 1629 slöts fred
i Lybeck, hvarvid K. förband sig att icke vidare
blanda sig i Tysklands angelägenheter. Det olyckliga
kriget hade i hög grad medtagit landets krafter, och
de följande fredsåren liknade icke dem, som föregingo
kriget. Väl fortsatte K. sina byggnadsarbeten och
utfärdade 1643 sin vigtigaste lag, "den nye reces";
men hans försök att återupplifva landets sjunkna
krafter strandade mot adelns ovilja, hersklystnad
och brist på fosterlandskärlek. Förgäfves sökte
K. 1634 att få "vornedskabet" upphäfdt på Själland
och småöarna. Redan 1620 hade han sjelf afskaffat
detsamma på Antvorskovs kungsgård och gjorde 1623
kronans fästebönder i Nordsjälland till verkliga
egare af deras gårdar samt började 1633 att utbyta
hofveriet mot en penningeafgift. Likaledes sökte
han att aflösa adelns rusttjenst, hvilken icke var
till stor nytta för försvaret, med en årlig afgift,
men detta försök strandade på adelns motstånd. Då
således andra hjelpkällor fattades, tillgrep K. det
olyckliga medlet att på ett godtyckligt och
öfverdrifvet sätt höja Öresundstullen och retade
derigenom Nederländerna mot sig. Då han vidare
af afundsjuka mot Sverige uppträdde som mäklare
i trettioåriga kriget och sökte hindra Sveriges
maktutvidgning i Tyskland, framkallade han ett nytt
krig med förstnämnda land (1643–45). Ehuru K. då var
bortåt 70 år gammal och hade mycket ringa stöd hos
adeln, utvecklade han stor kraft och verksamhet. Sjelf
anförde han sin flotta, slog i Listerdyb vid Sild
en holländsk flotta, som skulle bringa svenskarna
hjelp, och jagade d. 1 Juli 1644 efter en häftig
träffning på Kolbergheide vid Femern den svenska
flottan in i Kielbukten, men lyckades icke att hålla
henne innestängd der. Hon fick senare tillfälle att
förena sig med den holländska flottan och tillfogade
den danska ett svårt nederlag vid Lålands kust. Då
landets nöd växte för hvarje dag och den hjelp, som
den kejserlige generalen Gallas bragte, icke var
till någon nytta, nödgades K. d. 13 Aug. 1645 att
med Sverige sluta en dyrköpt fred vid Brömsebro. I
en fred, som samtidigt ingicks med Nederländerna,
i Kristianopel, blef Öresundstullen betydligt
nedsatt. Under de sista åren af K:s regering var
landets ekonomiska ställning högst dålig, hvarjämte
konungen blef alltmer beroende af riksrådet. K. dog
d. 28 Febr. 1648 på Rosenborgs slott. Hans lik fördes
till det af honom sjelf uppförda kapellet i Roskilde
domkyrka. K. var en af Danmarks dugligaste regenter,
men står i folkets ögon omgifven af en större glans
än han i sjelfva verket förtjenar. Sägnen har utan
tvifvel utsmyckat hans person och hans bedrifter,
och hans hjeltebragder i slaget vid Femern 1644 äro
nästan helt och hållet uppdiktade. Hans utpräglade
personlighet och hans jämna danska väsende gjorde
honom till en typ för en äkta dansk konung. I sina
bref skref han ypperlig danska samt ådagalade stor
qvickhet och skämtsamhet. 1597 ingick han äktenskap
med Anna Katarina af Brandenburg (f. 1575, d. 1612)
och hade med henne sju barn, bland dem sönerna
Kristian (kallad den femte), Fredrik (III) och
Ulrik (f. 1611, d. 1633). 1615 gifte han sig till
venster med Kirsten Munk (frånskild 1629), som födde
två söner (den ene af dem var Valdemar Kristian,
f. 1622, d. 1656) och åtta döttrar, hvilka blefvo
gifta med rikets ypperste män. Desse vållade dock
K. mycken förtret derigenom att de ville betraktas
som ett slags högadel. Med tre frillor. hade K. fem
barn, hvilka buro namnet Gyldenlöve (se d. o.). –
Af K. IV finnes en bronsstaty i Köpenhamn (framför
Rosenborgs slott, modellerad af Thorvaldsen)
och en i Kristiania (på Stortorvet, aftäckt 1880,
modellerad af K. L. Jacobson). E. Ebg.
5. K. V, konung i Danmark och Norge 1670–99, den föregåendes sonson,
son af konung Fredrik III, föddes på Flensborgs
slott d. 15 April 1646, valdes 1650 till tronföljare
på riksdagen i Köpenhamn samt hyllades i Danmark
1655 och i Norge 1656, mottog på sin faders och
konungahusets vägnar arfhyllning i Kristiania 1661
(genom 1660 års regeringsform
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
