Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lobelia L., bot., farmak., ett örtslägte - Lobelin. Se Lobelia - Lobenstein, stad i tyska furstendömet Reuss-Schleiz - Lobkowitz, Wenzel Eusebius - Lob-noor (Lop-Nor), träsklik sjö i östligaste delen af Östra Turkistan - Lobo, Francisco Rodriguez - Loboit, miner., en vid Gökum i Upland i urkalk förekommande varietet af mineralet idokras - Lobositz, stad i norra Böhmen - Lobscouse, egentl. lob's-course, »lappskojs», en stufvad maträtt - Lobstein, Jean Frédéric - Lobwasser, Ambrosius - Localis (Lat., af locus, ställe), näml. casus. Se Kasus 2 - Locanda, värdshus; herberge för resande i Italien - Locarno, stad i schweiziska kantonen Ticino (Tessin)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har stark alkalisk reaktion, svagt aromatisk lukt,
liksom örten, och en stickande tobakssmak. Lobelin
löses i vatten, men lättare i alkohol och eter. Den
officinella Tinctura Lobeliae innehåller således
lobelin samt verkar derigenom äckel och kräkning
redan i dos af 25–30 droppar. Medlet användes
mot bröstkramp (asthma) och skänker stundom
öfvergående lindring. Indianerna i Nord-Amerika
hafva före européerna begagnat drogen såsom
läkemedel. Den kallas i Nord-Amerika »Indian
tabacco» (Indiansk tobak). – L. fulgens L. har
brunröda blad och purpurfärgade blommor samt
odlas derför icke sällan såsom prydnadsväxt,
O. T. S.
Lobelin. Se Lobelia.
Lobenstein, stad i tyska furstendömct Reuss-Schleiz,
till 1824 residensstad för furstliga linien Reuss-L.,
har ett sundt och naturskönt läge nära Saale. 2,865
innev. (1880). Sedan 1868 är L. en mycket besökt kur-
och badort.
Lobkowitz, Wenzel Eusebius, furste af L., österrikisk
minister, f. 1609, af en gammal böhmisk slägt,
tjenade under trettioåriga kriget i kejserliga hären,
blef 1640 feldzeugmeister, 1647 fältmarskalk och
1652 president i hofkrigsrådet samt medverkade 1658
kraftigt till att Leopold I valdes till kejsare. Sedan
furst Auersperg 1668 blifvit störtad såsom misstänkt
för hemligt förstånd med Frankrike, efterträdde
L. honom 1669 såsom förste geheimeråd och ledande
minister. Hans ideal var Ludvig XIV. Efter dennes
mönster ville han af Österrike göra en absolut
monarki. Med blodig stränghet undertryckte han
1670 uppresningen i Ungern. Men då han, äfven
sedan han mot sin vilja 1672 börjat kriget mot
Frankrike, ännu verkade i franskt intresse och
genom hänsynslös frimodighet och hånande utlåtelser
skaffat sig många fiender vid hofvet, blef han
1673 anklagad för högförräderi och följande året
förvisad till sitt gods Raudnitz, der han dog 1677.
A. B. B.
Lob-noor (Lop-Nor), träsklik sjö i östligaste delen
af Östra Turkistan, ligger 670 m. öfver hafvet samt
har en areal af 2,200 qvkm. och ett djup af 0,6–2
m. L. upptager den omkr. 550 km. långa floden Tarim.
Lobo, Francisco Rodriguez, portugisisk skald, född
omkr. midten af 1500-talet. död 1617 (enl. andra
uppgifter 1629), författade på blandad prosa och
vers de tre herderomanerna O pastor peregrino
(1604; indelad i jornadas), A primavera (1608;
indelad i »skogar» och »strömmar») och O desenganado
(1614), enformiga och konstlade alster, i hvilka
L. emellertid instrött herdepoesier af mycken
friskhet. För dessa hedrades han med namnet »Portugals
Theokritos». Dessutom märkas O condestable de Portugal
(1610–17), ett epos i 20 sånger på ottave rime, samt
Corte na aldea (1619), en samling prosa-konversationer
med historiska inledningar, hvilka hans landsmän
höllo för mönster af berättarestil.
Loboit, miner., en vid Gökum i Upland i urkalk
förekommande varietet af mineralet idokras
(se d. o.), som blifvit uppkallad efter en portugisisk
minister i Stockholm, Lobo. P. T. C.
Lobositz (Tsjech. Lovosice), stad i norra Böhmen,
vid Elbe, 4,273 innev. (1880), har gifvit namn åt
det första slag, som utkämpades under sjuåriga
kriget. Fredrik II, som inryckt i Böhmen,
påträffade d. 1 Okt. 1756 vid L. österrikiska
armén under fältmarskalken Browne. Österrikarna
lemnade slagfältet, ehuru striden blef oafgjord.
C. O. N.
Lobscouse [lå̈́’bskaus], egentl. lob’s-course (-kårs;
af Eng. lob, bondtölp, tjock massa, och course,
förfaringssätt), »lappskojs», en stufvad maträtt,
bestående af sammankokt billigt kött, potates och
fläsktärningar samt kryddad med peppar, salt, smör
och lök.
Lobstein, Jean Frédéric, fransk författare af
uppbyggelseskrifter, född i Strassburg 1808,
var 1832–41 lärare i klassiska språk vid lyceet
i Mülhausen (öfre Elsass) och derefter predikant
vid reformerta församlingar i Freiburg (Schweiz)
1842, Odessa 1843–48 och depart. Vosges 1849–52. Han
afled 1855 såsom kyrkoherde vid franska reformerta
församlingen i Basel. Bland L:s omtyckta och mycket
öfversatta arbeten må nämnas Quelques maladies
spirituelles (»Stötestenar på salighetsvägen», 1860),
L’anatomie de coeur (»Blickar i menniskohjertat»,
1862; 2:dra uppl. 1864), L’année chrétienne (»Det
christliga året», 1864–65; 3:dje uppl. 1871),
Tägliche weckstimmen (orig. på tyska; »Dagliga
väckelseord», 1872) och Dernières méditations
(»De sista betraktelserna», 1867; en annan svensk
öfvers. »Sista betraktelser», s. å.).
Lobwasser, Ambrosius, tysk psalmist, född i Sachsen
1515, d. 1585 såsom juris professor i Königsberg,
lärde på en resa känna de franske hugenotternas
psalmsång och tilltalades lifligt af dennas
egendomliga melodier. Han öfversatte till tyskan
och utgaf 1573 Marots och Bezas öfversättning af
Davids psalmer på fransk vers. L:s sålunda tillkomna
psalmer (med fyrstämmiga melodier vidtryckta) vunno,
trots sitt ringa literära värde, en högst vidsträckt
utbredning bland de reformerte i Tyskland ända till
1700-talets början, men sågos med mindre blida ögon
af lutheranerna. Fem psalmer i 1693 års svenska
psalmbok och två (n:r 183 och 460) i den nya af 1819
äro hemtade från L.
Localis (Lat., af locus, ställe), näml. casus. Se
Kasus 2.
Locanda (Ital., af locare, hyra ut), värdshus;
herberge för resande i Italien.
Locarno (T. Luggarus), stad i schweiziska
kantonen Ticino (Tessin) med ett naturskönt läge
vid Maggias utlopp i öfre änden af Lago Maggiore
och en af ändpunkterna för Gotthardsbanan. 2,645
innev. (1880). Staden har en fullkomligt italiensk
prägel, liksom ock dess omgifningar med sin yppiga
växtlighet påminna mera om Italien än om Schweiz. Den
afträddes 1512 af Milano till edsförbundet, hvars
fogdar förvaltade staden och grefskapet L. såsom
»gemeine herrschaft» till 1798. L. lades då till
kantonen Lugano i Helvetiska republiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
