Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Malajiska arkipelagen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Formosa, Filippinerna och Madagaskar, och någon gång
utsträckes benämningen äfven till polynesierna
(se Malajiskarasen). I den första bemärkelsen delas
malajerna i följande grupper. 1) Egentliga malajer (se
nedan); 2) Java-gruppen: javaner, sundaner, madureser
(se Madura 3), baliner; 3) Sumatra-gruppen: atsjin
(se d. o.), redsjang, passuma; 4) Celebes-gruppen:
bugi, mankassar o. a.; 5) Borneo-gruppen: dajaker
(se d. o.), hvartill komma, vid en mera utsträckt
användning af ordet malajer, 6) Formosa-stammar;
7) tagala-folken på Filippinerna samt 8) hova
och de flesta andra stammar på Madagaskar. Ofta,
t. ex. i fråga om handel och politik, fattas ordet
malajer i mera inskränkt bemärkelse såsom betecknande
endast den första af de här anförda grupperna. Dessa
egentliga malajer, som sjelfva kalla sig órang malaju,
malaj-män, d. v. s. äkta, civiliserade malajer, till
skilnad såväl från orang benúa, landets män, eller
orang-útang, vildmän, som från orang-laut, sjö-män
(oftast sjöröfvare = engelsmännens sea-gipsies,
hafs-zigenare), innehafva större delen af halfön
Malakka, der de bilda flere små stater, samt södra
och östra Sumatra och förekomma äfven i mindre
grupper under inhemska regenter på Borneo samt Sulu-,
Molukko- och de små Sunda-öarna. De »äkta» malajerna,
hvilkas antal uppskattas till omkr. 4 mill., bilda
således ingen politisk enhet, men känna sig dock
öfverallt som ett enda folk med gemensamhet i språk,
literatur, religion (islam) och seder. De skildras
som i allmänhet stillsamma, tystlåtna och höfliga i
umgänget, snälla mot sina qvinnor, barn och husdjur
samt frihetsälskande, men derjämte som trolösa,
hämdgiriga och njutningslystna. De hänföras
lätt af sina lidelser (svartsjuka, spelpassion
m. m.) och gripas då af ett verkligt raseri, störta
ursinnigt fram och döda eller såra alla, som de möta
(ámuk). Af andra sedvänjor, hvilka närma malajerna
och indo-kineserna (se d. o.) till hvarandra,
må nämnas pålbyggning, tuppfäktning, »hufvudjagt»
(se C. Bock: »Hufvudjägarna på Borneo», 1884), smak
för rutten fisk och motvilja mot mjölk m. m. Såväl
i åkerbruk som i handel och skeppsfart äro malajerna
driftiga, och som utmärkt skickliga anses de i guld-
och jernarbeten, elfenbens- och träsnideri, guldstickad
sidenväfnad, skeppsbyggeri och vapensmide (kris,
dolk, och kléwang, svärd). – Malajernas egentliga
hemort anses vara det inre af Sumatra, der de tidigt
mottogo civilisation genom inder från Malabarkusten
och under medeltiden bildade ett blomstrande rike
i Menangkabau. I 12:te årh. skola de, enligt sina
egna historieskrifvare, under sin furste Turi Búang
invandrat på Malakka-halfön och grundlagt Singapur
(Lejonstaden). Under följande årh. utbreddes deras
välde öfver hela halfön. Hufvudstaden Malakka
grundlades 1252, och tjugo år derefter öfvergick
dess sultan, Muhammed Sjah, med hela sitt folk till
islam. Sedan dess utbredde sig deras makt och religion
allt vidare kring Indiska arkipelagen, och med sina
talrika fartyg stodo de i liflig handelsförbindelse
med hela Orienten, mellan Arabien och Kina. I 16:de
årh. störtades deras välde af portugiserna, hvarefter
dels dessa, dels holländare och engelsmän omöjliggjort
hvarje större politisk sammanslutning. Af de små
staterna stå de på östra och norra Malakka-halfön
(Ligor, Sengora, Tringganu o. a.) under siamesisk,
andra deremot, såsom Perak på vestra och Djohor
på södra kusten, endast nominelt under engelsk
lydnad. På Sumatra är Atsjin sjelf ständigt, medan
Siak blott nominelt, Menangkabau, Palembang och
Lampong faktiskt lyda under holländarna, hvilka
äfven hafva öfverhöghet öfver de små malajiska
furstendömena Bandjermasing, Pontianak och Sambas på
Borneo samt bugi- och mankassarstaterna på Celebes.
H. A.
Malajiska arkipelagen. Se Indiska arkipelagen.
Malajiska halfön. Se Malakka.
Malajiska rasen, äfven kallad malajisk-polynesiska
rasen, omfattar enligt nyare etnologer den bruna,
släthåriga befolkningen på Indiska och Stilla
hafvens öar jämte halfön Malakka, med uteslutande
af australierna och de svarte, krushårige papúa
på Nya Guinea. Efter denna bestämning, hvarvid
rasen erhåller i det närmaste samma omfattning som
malajisk-polynesiska språkstammen (se d. o.), delas
den i två grupper: den asiatiska, eller malajerna,
och den polynesiska, eller polynesierna. De senare
kallas äfven polynesiska malajer till skilnad från de
asiatiske. De typiska kännetecknen för den malajiska
rasen äro: brakycefal hufvudskål (med varierande
breddindex från 73 hos maori till 82 hos javaner),
framskjutande kindknotor, svarta, ofta sneda ögon,
liten näsa med stora näsborrar, stor mun med
utstående tänder, svart, groft, slätt hår, svag
skäggväxt, gulbrun hy samt smärt, välbildad kropp,
under europeisk medelhöjd, med späda extremiteter,
tunna vader, samt små händer och fötter. Från denna
typ afvika dock ej obetydligt tvänne grupper, hvilka
hufvudsakligen af språkliga skäl ännu räknas till den
malajiska rasen, nämligen: 1) bland polynesierna
de s. k. mikronesierna och melanesierna på öarna
närmast n. och ö. om Nya Guinea, hvilka, med mera
krusigt hår, betydligt mörkare hy, lägre breddindex
och åtskilliga andra fysiska egenskaper, stå närmare
papua, och 2) bland malajerna en del stammar på
Sumatra (såsom batta, orang, kabu o. a.) och Borneo
(dajak, kajaner), hvilkas resliga, kraftiga gestalt,
bruna, vågiga hår, ljusare hy och i allmänhet mer
»europeiska» utseende förmått åtskilliga antropologer
(Hamy o. a.) att här antaga ett äldre kaukasiskt
menniskoslag, s. k. »indonesier». Dessa skulle
då, liksom de ursprungligen papuanske mikro- och
melanesierna, uppgått i den öfverlägsnare malajiska
rasen och antagit dess språk. På grund af den ofvan
beskrifna typens likhet med den mongoliska antaga
några forskare, såsom Wallace och Peschel, att
den malajiska rasen är endast en sydlig gren af den
mongoliska, och att den således haft sitt egentliga
hemvist på Malakka-halfön. Den allmännare åsigten
(Fr. Müller o.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
