Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mandeville ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mandsjuspråket tillhör den tungusiska grenen af
den altaiska språkstammen. I lexikaliskt hänseende
(ordrötterna) står det närmast de tungusiska
dialekterna i östra Sibirien, men i formelt närmare
till mongoliskan. Det eger de 5 vanliga vokalerna
(a, e, i, o, u) och alla svenska konsonantljud,
utom h, samt dessutom de bägge frikativa tyska
ch och affrikatorna ts och dz. Vokalharmonien
(jfr Altaiska språk) framträder här mindre än
i turkiskan och magyariskan. Deremot finnes i
mandsjuspråket en egendomlig art af skiftning i
sjelfva stammens vokaler från hårda till mjuka,
hvarigenom motsatsen emellan det öfverlägsna och
underlägsna antydes, t. ex. ganggan, stark, genggen,
svag, áma, far, eme, mor, wasi, nedstiga, wesi,
uppstiga, o. d. Ordbildningen sker uteslutande med
suffix. Prefix, propositioner och grammatikaliskt kön
saknas. Pluralis uttryckes, när fråga är om lefvande
väsenden, genom ändelse, -sa, -ta, eljest genom
reduplikation eller särskilda ord, som betyda »många»
o. d. Vanligen uppföras fem kasus (nom., utan ändelse,
gen., dat., ackus., abl.), men sammanfogningen
är lösare an i latin och grekiska. Adjektivet
är fullkomligt oböjligt och går som alla öfriga
bestämningsord alltid före det bestämda. Possessiva
uttryckas icke som i de flesta altaiska språk med
suffix, utan med genitiv af personalpron. Relativa
saknas fullständigt. Verbet eger intet uttryck
för numerus och person (liksom talsvenskan i de
flesta fall), deremot hela den rikedom på härledda
stammar, kausativa, freqventativa, intensiva etc.,
som karakteriserar de altaiska språken. Roten är
ren i imperativ. Temporala och modala stammar,
infinitiv och particip uttryckas med särskilda
vokalharmoniskt vexlande suffix, t. ex. omi, drick,
omi-me, att dricka, bi (si, i, be) omi-he, jag (du,
han, vi) drack, omi-ne-me, börja att d., bi (tse)
omi-ne-he, jag (de) började a. d. – Mandsjuspråket
skrifves med det mongoliska alfabetet, tillökt
och förbättradt, i lodräta rader från ofvan och
nedåt; raderna följa hvarandra från höger till
venster. Först sedan mandsjuerna eröfrat Kina (1644)
framträdde deras språk i skrift (nationalhjelten
Taitsu betraktas såsom dennas uppfinnare) och erhöll
en literatur. Denna består till största delen af
öfversättningar (företrädesvis af historia och
klassisk literatur) från kinesiskan, som utöfvat
ett genomgripande inflytande på mandsjuspråket. Af
mandsjuliteraturen må särskildt nämnas en fullständig
samling af alla mandsju-kejsarnas lagar, en
krönika öfver Amurlandet (Sachalianula) till
1810 samt två förträffliga lexikaliska arbeten af
mandsjulärde: den sakligt ordnade mandsju-kinesiska
ordboken »Tsing wen kjan» och den alfabetiskt
uppställda mandsju-mongolisk-kinesiska »Sanho
pjan lan». Mandsjuiskan är det kinesiska hofvets
och de kinesiska ämbetsmännens officiella språk,
men är i Kina mycket försummadt; äfven i Mandsjuriet
undantränges hon alltmera af kinesiskan. Jfr Gabelentz
»Eléments de la grammaire mandchoue» (1832), Harlez
»Manuel de la langue mandchoue» (grammatik, antologi,
ordbok, 1884) och Zacharovs fullständiga mandsju-ryska
ordbok (1875). H. A.
Mandufvan, detsamma som kragdufvan (se d. o.).
Manduria, stad uti italienska prov. Lecce, 25
km. ö. om Taranto. 10,291 innev. (1881). M. är en
forngrekisk koloni och utbytte först 1790 det senare
namnet Casal nuovo mot det ursprungliga M.
Mandö. Se Manö.
Manége [-nesj], Fr. (Ital. maneggio, urspr, handel,
behandling, handläggning, af Lat. manus, hand),
eg. hästdressyr; ridbana, ridhus.
Maner. Se Manes.
Manér (Fr. manière), sätt, vis, i plur. en persons
sätt att skicka sig; inom konsten och literaturen
dels en konstnärs eller författares individuella
framställningssätt, stil, dels egenskapen hos
ett konstverk eller ett literärt alster att vara
framstäldt på ett sätt, som icke är betingadt af
ämnets egen natur, utan har sin grund i slafvisk
efterhärmning eller individuel vana. En konstnär eller
författare, som i sistnämnda betydelse »förfallit
till manér», kallas manierist l. maniererad
(Fr. maniéré), hvilket senare uttryck begagnas äfven
om konst- l. literaturprodukter likasom också i
allmänhet i betydelsen tvungen, sökt, tillgjord. –
Musikt. (Fr. agréments, Eng. graces, Ital. fioriture),
vissa musikaliska prydnader, utsmyckningar af
melodien, vare sig att dessa utskrifvas i noter eller
tecken, såsom numera vanligen sker, eller att de,
såsom fordom ofta var fallet, öfverlemnas åt den
utförandes godtycke och smak. Dessa utsmyckningar
bestå i förslag, dubbelslag, drill, mordent o. s. v.
Manes, Lat., maner, var hos forntidens romare ett
namn på de dödes andar. Det betyder egentligen »de
ljuse» eller »de gode» och utmärker de hädangångne
såsom höjda öfver jordlifvet samt i besittning af ett
slags gudomlig tillvaro (divi l. dii manes) och till
följd deraf föremål för menniskornas dyrkan. Denna
egde rum i och genom offer vid grafven, hvarjämte i
Febr. firades en gemensam fest till de dödes ära. Vid
städers anläggande utgräfde man enligt fornitaliskt,
möjligen etruskiskt, bruk åt manerna en grop (så i Rom
på Palatinska berget och senare på comitium), hvilken
täcktes med en sten, som gällde för porten till
underjorden. Småningom hade nämligen folktron gifvit
manerna, som egentligen tänktes fortsätta sitt lif i
grafven, plats i ett stort dödsrike, så att uttrycket
»manes» ofta, i synnerhet hos skalderna, begagnas
för att beteckna underjorden eller skuggverlden.
R. Tdh.
Manes och Manichaeus äro de vesterländska namnen och
Mani det österländska namnet på stiftaren af den
efter honom benämnda manikéernas sekt. M. föddes
omkr. 215 i Babylonien, dit hans föräldrar flyttat
från Hamadan i Persien. Modern härstammade från
arsacidernas kungliga hus. Sin uppfostran erhöll han
hos mandéerna, ett religiöst samfund i Syd-Babylonien,
till hvilket hans fader kort före sonens födelse
anslutit sig. Redan vid 12 års ålder fick emellertid
M. en uppenbarelse att skilja sig från mandéerna,
emedan han vore utkorad till förkunnare af en ny
lära, fastän han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
