- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni /
845-846

(1886) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Manöver, krigsv., i allmänhet hvarje rörelse af en trupp på slagfältet - Manöver, sjöv., de rörelser, som verkställas medelst segel, roder och maskin - Manövrera, göra en manöver (se d. o.) - Maori, det inhemska namnet på infödingarna på Nya Zeeland (se d. o.) - Mapes, Walter - Maquet, Auguste - Mara, Lat. incubus, asthma nocturnum, Grek. efialtes, kallas en känsla af qväfning, beklämning eller tryckande tyngd öfver bröstet, som kommer på under sömnen - Mara, Gertrud Elisabeth, f. Schmeling - Marabu-storkslägtet, Leptoptilus, zool.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och Fälttjenstöfning. – 2. Sjöv., de rörelser,
som verkställas medelst segel, roder och maskin för
att bringa ett fartyg i ett annat läge än det förut
innehaft eller för att stanna eller minska eller öka
dess fart. 1. C. O. N. 2. L. H.

Manövrera (Fr. manoeuvrer), göra en manöver (se
d. o.).

Maori, det inhemska namnet på infödingarna på Nya
Zeeland (se d. o.).

Mapes (Map l. Mapus), Walter, engelsk-normandisk
trouvèr, född i England i 12:te årh., död emellan
1210 och 1220, studerade vid Paris’ universitet
och kom i ynnest hos Henrik II af England, hvilken
anförtrodde honom såväl andliga ämbeten som civila och
politiska värf. 1196 befordrades M. till ärkedjäkne
i Oxford. Han är en bland skaparna af Artus-sagorna
samt har särskildt den förnämsta förtjensten om
dessa hedniska sägners omsmältning och förening
till en kristlig allegori, derigenom att han i dem
infört graal-sagan. På normandisk prosa författade
M. Quest du Saint graal, delar af Lancelot du lac
samt (sannolikt) Saint graal. Dessa bidrag utmärka
sig för vekt behag och högstämd idealism. Efter gamla
vittnesbörd tillskrifter man M. författareskapet till
en i 12:te årh. tillkommen samling af uppsluppet
satiriska, rimmade små poem på latin, i hvilka
munkars sedeslöshet nagelfares. (Bland dem finnes
den bekanta sången »Mihi est propositum in taberna
mori».) Den diktade författaren till dem bär namnet
»Golias episcopus». Troligen hafva flere pennor
medverkat till dessa poem. De utgåfvos 1841, och
1850 utgafs M:s berättelsesamling De nugis curialium
(på latinsk prosa).

Maquet [makä], Auguste, fransk författare,
född i Paris 1813, var på 1840-talet den trägnaste
medarbetaren i A. Dumas d. ä:s romaner och
dramatiseringarna af dem. Detta förhållande,
afslöjadt i E. de Mirecourts flygskrift »Maison
Alexandre Dumas et compagnie» (1845), bröts 1851 till
följd af penningetvister. M. har sjelf uppgifvit,
att han åtminstone till hälften författat 18 af
Dumas’ romaner, och domstolarna gåfvo honom rätt i
flere fall. Bland nämnda antal återfinnas Dumas’
ryktbaraste arbeten. Särskildt skall M. vara den
egentlige upphofsmannen till Les trois mousquetaires,
Vingt ans après
och Monte-Cristo. Bland de dramer,
som han utarbetat i förening med Dumas, märkas Les
mousquetaires, Le chevalier de Maisonrouge
och La
reine Margot
(alla tre uppförda i Sverige). På egen
hand har M. skrifvit ett tiotal romaner, bl. a. Le
comte de Lavernie
(1854; »Ludvig XIV och madame
Maintenon eller grefve de Lavernie», 1864), samt
dramatiserat flere af dem. Derjämte har man af hans
penna vaudeviller och dikter.

Mara (D. mare, T. mahr eller, vanligare, alp
l. alpdrücken, Eng. nightmare, Fr. cauchemar,
Ital. incubo, Sp. pesadilla), Lat. incubus, asthma
nocturnum,
Grek. efialtes, kallas en känsla af
qväfning, beklämning eller tryckande tyngd öfver
bröstet, som kommer på under sömnen. Den medför ett
häftigt uppvaknande med ängslan och oro samt åtföljes
ofta af en hallucination
att något fantastiskt djur satt sig på bröstet. Det
är företrädesvis nervsvaga personer med sinnesoro,
hjertfel eller digestionsrubbning, som lida af
detta onda. – Af »maran» skapade folktron tidigt
ett trolldomsväsende. Angående de gamle romarnas
föreställning om detta se Incubus. De nordiska folken
tänka sig maran i skepnad af en qvinna, som smyger
sig in i rummet genom nyckelhålet eller genom den
finaste springa och sedan sätter sig grensle öfver
den sofvandes bröst (»ridas af maran»). Eftersom
maran ej kan komma upp i sängen till den sofvande
utan att först stiga i hans fotbeklädnad, bjuder
försigtigheten, att man ställer sina skodon under
sängen med tåspetsarna utåt. Men maran tros »rida»
icke blott menniskor, utan jämväl hästar, hvilkas
manar hon gerna oredar och sammantrasslar (martofvor;
jfr Hår, sp. 241). Slutligen är det maran, som orsakar
de s. k. marqvastarna, d. v. s. ett slags knutar på
gran (tall), som uppkomma derigenom att en gren
på ett egendomligt sätt växer ihop till en tjock
klump. Hon säges hafva ett särskildt nöje af att rida
på en sådan »qvast», ja hon lär för sin ridt hällre
nyttja denna än hästen, hvadan man somligstädes kan
få se en marqvast uppspikad i stallet, på det att
hästen må varda fri från den besvärliga ryttarinnan.

Mara, Gertrud Elisabeth, f. Schmeling, tysk
sångerska, född i Kassel 1749, utbildades först af sin
fader till violinvirtuos samt besökte med honom Wien
och sedan London, hvarest hon fick sångundervisning
af Paradisi. 1766 engagerades hon för J. A. Hillers
konsertföretag i Leipzig; och sedan hon med stor
framgång uppträdt på hofteatern i Dresden, anställdes
hon 1771 på lifstid vid hofoperan i Berlin. 1773
gifte hon sig mot Fredrik den stores önskan med
violoncellisten Mara (hvilken slutligen så förföll,
att hon 1799 måste skilja sig från honom). 1780
undandrog hon sig genom flykten sitt Berlin-engagement
och reste öfver Wien till Paris, der hon hade att
bestå en svår täflan med den likaledes berömda
sångerskan Todi. 1784–1802 lefde hon mest i London,
uppträdde på operan, men sjöng oftast på konserter,
särskildt vid de stora Händelsfesterna. 1788–91
vann hon äfven uti Italien triumfer. Sedan hon lemnat
England 1802, uppträdde hon i Paris utan lycka, emedan
rösten började förlora sig, och bosatte sig sedermera
i Moskva, der hon 1812 genom franska invasionen miste
all sin egendom. Hon förde derefter en osäker existens
medelst konserterande och sångundervisaing i Reval,
der hon dog i armod 1833. Hennes sjelfbiografi
offentliggjordes af Riesemann 1875 i »Allgemeine
musikalische zeitung». Hennes fenomenala röst
egde ett betydligt omfång och var lika berömd
för storhet och styrka som för böjlig koloratur.
A. L.

Marabu-storkslägtet, Leptoptilus, zool., hör till
storkarnas familj (Ciconiidae) inom vadarnas ordning
(Grallatores) och foglarnas klass. Näbben är rak,
hög, med räta kanter och kölad rygg. Hufvudet och
halsens öfre del äro

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:27 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaj/0429.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free