Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marokko ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Marqvast. Se Mara.
Marraner (Sp. marranos) kallades i Spanien och
Portugal de skenkristne, hvilka förut varit judar,
men efter år 1391 till följd af religionsförföljelse
antogo den kristna tron. De blefvo icke dess mindre
föremål för inkvisitionens förföljelse, emedan
de misstänktes att i hemlighet förblifva trogna
sin forna lära. Deras lidanden äro skildrade
i en förträfflig roman af Ph. Philippson:
»Die marranen» (1843; 2:dra uppl. 1855).
L. L.
Marrast [mara’st], Armand, fransk publicist och
politiker, f. 1801, d. 1852, blef 1831 redaktör af den
republikanska tidningen »Tribune». Han antastades 1834
för delaktighet i April-oroligheterna, men lyckades
fly till England. Derifrån återkom han på grund
af 1838 års amnesti, hvarefter han 1841 öfvertog
ledningen af tidningen »National». 1848 bidrog M. af
alla krafter till Februari-revolutionen samt var en
af dem, som folkmassan utsåg till medlemmar af den
provisoriska styrelsen. I Mars sattes han till mär
i Paris och invaldes i nationalförsamlingen, der han
sedermera, från Juni, fungerade såsom president. Han
hade en väsentlig andel i den nya konstitutionens
tillkomst, men blef icke invald i den nya församling,
som sammanträdde i Maj 1849.
Marroner (af Fr. marron, kastanje), en varietet
stora, nästan runda, äkta kastanjer, i hvilka ett
af de 2–3 fröna inom skärmbladsskålen utvecklat sig
ensamt och frodigt på de andras bekostnad. Marroner
exporteras från Frankrike och Italien.
Marron-negrer (Fr. marrons, Eng. maroons, af
Sp. cimarron, vild, förvildad), förrymda negerslafvar
eller deras afkomlingar, hvilka i Syd-Amerika och
Vestindien lefva i frihet bland bergen och i skogarnas
djup. I synnerhet på Jamaica förde de i lång tid
blodiga guerrillakrig mot de h vite. Marron-negrerna
lefva nu der i ett tillstånd af halfcivilisation.
Marrubium Tourn., bot., ett örtslägte, hörande till
nat. fam. Labiatae Juss., kl. Didynamia L. Det har
10-tandadt blomfoder, med hvarannan tand kortare,
och öfre kronläppen smal, nästan jämnbred, grundt
tvåklufven. Slägtet eger inemot 10 arter i Europa, men
i Sverige finnes blott en, M. vulgare L., kransborren,
som är en mångårig, mer eller mindre hvitullig,
nedtill kortgrenig ört af 30–50 cm. höjd, med rundade
eller nedtill hjertlika, mycket skrynkliga, under
gropiga och i kanten groft och ojämnt naggade (eller
trubbsågade) blad. Blommorna äro små, hvita och sitta
i nästan klotlika, täta kransar i bladvecken. När
frukterna äro mogna, lossna dessa kransar lätt från
sina fästen och fastna medelst blomfodrets krokuddiga
flikspetsar vid förbigående djur eller menniskors
kläder, snarlikt kardborrar, hvarigenom frukterna
spridas. Detta har gifvit anledning till svenska
namnet »kransborre». Örten förekommer vid gator
och vägar samt för öfrigt hälst i menniskoboningars
granskap i mellersta och södra Sverige. Dessutom
finnes kransborren i nästan hela det öfriga Europa
samt i norra Afrika, Orienten, Kaukasien, norra
Ostindien, norra Amerika ned till Mejico
samt i Brasilien och Chile. Lukten af den färska
örten är angenäm, något erinrande om mysk; smaken är
starkt bitter, ihållande, beroende på ett bitterämne,
marrubiin, och på en flyktig olja. Den torkade örten
var förr officinel under namnet Herba marrubii
albi l. Prasii, Hvit andorn, och användes såsom
te mot gulsot, kroniska katarrer, »slemflöden»
m. m. O. T. S.
Marruciner (Lat. marrucini), ett fåtaligt, tappert
italiskt folk af umbrisk-sabellisk stam vid östra
kusten af mellersta Italien, s. om floden Aternus
(nu Pescara), som skilde dem från vestinerna. De
underkufvades af romarna i samnitkrigen (i 4:de
årh. f. Kr.), men deltogo i bundsförvandtkriget
(91–88 f. Kr.) och erhöllo till följd deraf romersk
medborgarerätt. Deras hufvudstad var Teate (nu
Chieti).
Marryat [mä’rrjät], Frederick, engelsk
författare af sjöromaner, född i London d. 10 Juli
1792, rymde till sjös flere gånger i gossåren,
fick 1806 följa sin håg och tjente de första åren
som sjökadett under den djerfve lord Dundonald
samt deltog i en mängd drabbningar och äfventyr
under kryssningar utmed franska och spanska
kusterna. 1812–14 tjenstgjorde M. såsom marinlöjtnant
i kriget mot Förenta staterna, sändes 1815 med eget
kommando till S:t Helena och hemförde 1821 depescherna
om Napoleons död. Han utmärkte sig 1824–25 såsom
befälhafvare för den i kriget mot Birma utsända
eskadern och fick 1825 flott-kaptens rang. En rik
erfarenhet stod sålunda M. till buds, då han 1830 tog
afsked ur tjensten och uteslutande egnade sig åt sitt
1829 påbörjade författareskap. För dettas räkning
gjorde han sedermera ofta särskilda geografiska och
historiska studier. Ur hans penna flöto på 20 år 24
arbeten, dels sjöromaner, dels äfventyrsberättelser
för ungdom (samt en resedagbok). De äro, i den
ordning de kommo till, Frank Mildmay, or the naval
officer, The king’s own, Newton Forster, or the
merchant service, Peter Simple, Jacob Faithful, The
pacha of many tales, Mr midshipman Easy, Japhet in
search of a father, The pirate and the three cutters,
Snarley-yow, or the dog fiend, The phantom ship, A
diary in America, Olla podrida, Poor Jack, Masterman
Ready, Joseph Rushbrook, Percival Keene, Travels and
adoentures of monsieur Violet, The settlers in Canada,
The privateer’s man, The mission, or scenes in Africa,
The children of the new forest, The little savage
och Valerie (1849, ej fullbordad af M.). De hafva
(utom dagboken och »Olla podrida») öfversatts till
svenska, åtskilliga i mer än en uppl. Omvexlande,
händelserika samt berättade med en alldeles särskild
liflighet, qvickhet och naturlighet, höra »kapten»
M:s romaner till skönliteraturens mest lästa
alster. De äro utgjutelser af ett brusande gladt
lynne. Utan tvekan tecknar han efter verkligheten
de tokroligaste gestalter och situationer, om blott
de äro skrattretande. Dervid skyddar honom dock en
viss sund takt från förirringar. Med sin robusta
humor bildar M. en vigtig länk mellan Smollet
och Dickens. M. dog i Norfolk d. 2 Aug. 1848. Det
förtjenar nämnas, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
