Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maskros ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
torde arbetat jämnsides med och dervid inverkat
på hvarandra. M. var freskomålare, och han antages
hafva utfört flere fresker, ehuru blott en är försedd
med tydlig signering. Woltmann (»Geschichte der
malerei») tillskrifver honom äfven de fresker i
S. Clemente (Rom), som af Vasari tilläggas Masaccio
(se denne), och som utfördes omkr. 1420. Dernäst
kommer en del af cykeln i Capella Brancacci (S. Maria
del Carmine i Florens), som af en annan auktoritet
(Bode) tillskrifves Masaccio sjelf, men vanligen
tilldelas Masolino. De ämnen, som anses af honom
vara behandlade, äro 4, nämligen ett par af Petrus’
underverk: huru han botar en lam och uppväcker en död,
samt Petrus’ predikan och syndafallet, i hvilka man
redan märker en gifven lutning till ungrenaissancens
naturalism dels i de nakna figurerna, dels ock uti
insättningen af verkliga personer i den bibliska
scenen, medan åter kompositionen i det hela ännu
står qvar på den äldre, naiva ståndpunkten. Dessa
fresker skulle vara utförda i förra hälften af
1420-talet. Efter återkomsten från Ungern målade
M. den tredje cykeln i Castiglione d’Olona vid
Varese nära Comosjön. Kyrkan, i hvilken han målade,
vardt färdig 1428; dermed är tiden för freskernas
tillkomst bestämd. Der målade han scener ur
Marias lif, betecknade med hans namn: Masolinus
de Florentia. Slutligen utförde han i dithörande
baptisterium en förträfflig följd af bilder ur
Johannes döparens lif, betecknade med årtalet 1435. I
dessa visade han i synnerhet hvad han var mäktig,
när det gällde rörelse och uttryck samt modellering
och skildring af den nakna kroppen. C. R. N.
Masoreter. Se Massoreter.
Masovien (P. Mazowsze, Lat. Mazovia, Mazavia
m. fl.), nordöstra delen af det gamla polska riket,
på båda sidor om mellersta Weichsel, på gränsen mot
preussare och litaver, bebodt af masurer (se d. o.),
nämnes redan 1194. Vid polska rikets delning 1207
tillföll Masovien som hertigdöme Konrad. Efter
hans son Semovits död (1262) skiftades det mellan
två grenar och derefter i många smärre delar, men
förenades åter. De siste masuriske hertigarna voro
bröderna Stanislav (d. 1524) och Jan (d. 1526). Efter
deras död lades M. omedelbart under polska kronan
med bibehållande af privilegier och häfdvunna
bruk. Intill 1576 styrdes vojevodskapet M. af
en ståthållare med titeln prorex. De gamla
masoviska »statuten» äro utgifna af Lelewel
(1824), en samling diplom af Lubomirski (1863).
Lll.
Maspero [-pörå], Gaston Camille Charles, fransk
egyptolog, af italiensk härkomst, föddes i Paris
d. 21 Juni 1846. Redan vid 14 års ålder gjorde han
bekantskap med egyptologien. Åren 1866–68 vistades
M. i Syd-Amerika, der han nyttjade tillfället att
studera åtskilliga indianspråk, hvilka han delvis
behandlat. Kort derefter utgaf han sina första
egyptologiska arbeten: La stèle de songe (1868) och
Une inscription dédicatoire du grand temple d’Abydos
(s. å.). Derpå följde Hymne au Nil, efter tvänne
urkunder från British museum, samt Papyrus Abbot,
hvilket sistnämnda arbete betecknar ett betydande framsteg i kännedomen
om egypternas (hieratiska) skrifvare-literatur. I
eminent mening epokgörande på detta område
af egyptologien blef M:s länge förberedda, 1872
utgifna doktorsafhandling: Du genre epistolaire chez
les égyptiens de l’époque pharaonique. Ungefär
samtidigt med detta arbetes utgifvande blef
lärostolen i egyptisk arkeologi vid Collége de France
ledig. Fastän ensam, sökande, utnämndes M. dock först
1874 till innehafvare af den ifrågavarande tjensten,
enär vederbörande i det längsta drogo i betänkande att
lägga en så maktpåliggande syssla i en så ung mans
händer. Hade M. förut i den blygsamma ställningen
af »répétiteur» vid École des hautes études varit
i tillfälle att bilda elever, blef detta honom ännu
lättare såsom innehafvare af Champollions lärostol,
och såsom undervisare i sin vetenskap har M. inlagt
ganska stora förtjenster. Det är för öfrigt genom
den grammatiska undersökningen af de gamle egypternas
tungomål M. företrädesvis gjort sig berömd. I slutet
af 1880 sändes han till Egypten för att »installera»
en arkeologisk anstalt, som franska regeringen
der ämnade dana efter mönstret af »skolorna»
i Rom och Athen. »École française du Caire»,
som det nya vetenskapliga institutet kallades,
hann dock knappast börja sin verksamhet, förrän
den förlorade sin ledare. Denne blef nämligen 1881
kallad att öfvertaga den efter Mariettes död lediga
posten som »Directeur des fouilles et des musées» i
Egypten, hvilken befattning han afsade sig sommaren
1886. I denna ställning sattes han i tillfälle
att mera omfattande än förut utöfva inflytande på
vetenskapens fortgång, och många betydelsefulla
fynd hafva blifvit frukten af de senaste årens
undersökningar i Nildalen. M. är sedan 1883 medlem af
Franska institutet. Bland hans vigtigare arbeten
efter 1872 förtjena särskildt nämnas Quelques
papyrus du Louvre (1875), Histoire ancienne des
peuples de l’Orient (3 uppl., den första i Paris 1875;
öfvers. på tyska 1877), La pyramide du roi Ounas,
La pyramide du roi Teti, La pyramide du roi Pepi I
(alla tre pyramidtexterna jämte kommentar intagna
i den af M. utgifna »Recueil de travaux relatifs
à la philologie et à l’archéologie egyptiennes et
assyriennes», vol. III–VI, Paris 1880–84) och Études
egyptiennes (1879–84). En mängd mindre, hufvudsakligen
språkliga, af M. författade uppsatser återfinnes
dels i hans nyss nämnda tidskrift, dels i Mélanges
d’archéologie égyptienne et assyrienne (1873–78),
dels slutligen i »Zeitschrift für ägyptische sprache
und alterthumskunde». K. P.
Masr, det arabiska namnet på Egypten och Kairo.
1. Masreliez [marölje], Jacques Adrien, bildhuggare,
föddes i Frankrike 1717 och var redan framstående
som ornamentist, då han i April 1748 slöt kontrakt
med en svenska regeringens agent att i två år vara i
konungens af Sverige tjenst och öfvertaga ledningen
af all ornering å Stockholms slott. Detta kontrakt,
som sedan flere gånger förlängdes, kom att för alltid
fästa honom vid Sverige. Bland de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
