Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medelhafvet (Lat. Mare internum, Med. Lat. Mare mediterraneum) - Medelhögtyska (betecknas Mht.), det språk, som talades af de tyska stammarna alemanner, bajrare och franker från omkr. 1100 till omkr. 1500 - Medelkontraktet af Kalmar stift. Se Ölands medelkontrakt - Medelkontraktet af Visby stift - Medellagen (medleste lagen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verldshistorien på judarnas, fenicernas och kartagernas,
men framförallt på grekernas och romarnas tid,
och denna betydelse behöll M. äfven under medeltiden,
tills upptäckten af sjövägen till Indien och Amerika
länkade samfärdseln i andra banor. I nuvarande
tid, i synnerhet sedan Sueskanalen öppnats, har
sjöfarten på M. åter blifvit liflig, och en mängd
ångbåtslinier korsa detsamma, mest i riktning från
v. och n. (Gibraltar, Marseille, Genua, Neapel,
Catania, Brindisi, Trieste m. m.) till Alexandria
och Sues.
Medelhögtyska (betecknas Mht.), det språk, som talades
af de tyska stammarna alemanner, bajrare och franker
(med undantag af de nordligast boende) från omkr. 1100
till omkr. 1500, då de egendomligheter hunnit
utveckla sig, som känneteckna tyska språkets sista
utvecklingsstadium, nyhögtyskan. Den på medelhögtyska
skrifna literaturen är särdeles omfattande
och värdefull (jfr Tyska literaturen). Under den
medelhögtyska perioden fortlefde samma hufvuddialekter
som under den fornhögtyska (se d. o.), men de
söndrade sig ännu mera inbördes och klöfvo sig i
underdialekter. Tillräckliga skäl saknas för den
förr herskande meningen, att under medelhögtyska
literaturens blomstringstid (slutet af 1100-talet
och förra hälften af 1200-talet) funnits ett från
dialekterna skildt gemensamt umgängesspråk. Att
skilnaderna mellan dialekterna framträda mindre skarpt
än i nyhögtyskan beror dels derpå att de undanskymmas
af handskrifternas onöjaktiga beteckningssätt,
dels derpå att de voro mindre utvecklade. (Se Paul:
»Gab es eine mittelhochdeutsche schriftsprache?»,
1872.) Medelhögtyskans skilnad från fornhögtyskan
(Fht.) visar sig förnämligast i följande
punkter. Under Fht. visar sig blott i-omljudet a till
e uttryckt i skriften, t. ex. Fht. gast, plur. gesti;
Mht. gast, plur. geste; under Mht. uttryckes i
skrift äfven i-omljudet af vokalerna â, o, ô,
u, û och diftongerna ou och uo, t. ex. Mht. tât,
plur. taete; Fht. plur. tâti; Mht. hûs, plur. hiuser;
Fht. plur. hûsir. De fornhögtyska vokalerna i mindre
starkt betonade stafvelser öfvergå i Mht. till e
eller bortfalla, t. ex. Fht. nëman, Mht. nemen;
Fht. spilôta, Mht. spilte. Genom denna vokalförändring
upphäfvas många i Fht. bestående olikheter i ordens
böjning. Sålunda utplånas till största delen i
Mht. den fornhögtyska skilnaden uti böjningen af
mask. och neutr. a-, i- och u-stammar. De fornhögtyska
mask., neutr. och fem. n-stammarna sammanfalla till
sin böjning och de senare sammanblandas ofta med
fem. ô-stammar. Atskilnaden emellan de tre svaga
konjugationerna i Fht. försvinner till största delen,
t. ex. Fht. den(n)en, pret. denita – Mht. denen,
pret. denete; Fht. lobôn, pret. lobôta – Mht. loben,
pret. lobete; Fht. lëbên, pret. lëbete – Mht. lëben,
pret. lëbete. Under den fornhögtyska perioden ökades
ordskatten genom ett stort antal lån från latinet; men
under den medelhögtyska perioden var det de romanska
språken, som riktade språket med låneord, i synnerhet
sådana, som afse riddareväsendet. Omgestaltningen af
medelhögtyska till nyhögtyska åstadkommes äfvenledes genom
inträdet af nya ljudlagar och anses fullfärdig, då dessa,
uppkomna i någon dialekt, vunnit utbredning öfver
större delen af språkområdet. Af dessa ljudlagar äro
följande de vigtigaste. Vissa medelhögtyska korta
vokaler förlängas i Nht., och omvändt förkortas
åtskilliga långa. De medelhögtyska diftongerna ie,
uo, üe sammandragas till långt i (fortfarande oftast
skrifvet ie), u, ü, t. ex. Mht. lieb, Nht. lieb;
Mht. fluot, Nht. flut; Mht. güete, Nht. güte. De
medelhögtyska î, û och iu (== y) diftongeras i
Nht. till ei, au, öu (äu), t. ex. Mht. grîfen,
Nht. greifen; Mht. hûs, Nht. haus; Mht. hiuser,
Nht. häuser. Medelhögtyska diftongerna ei, ou, öu
öfvergå i Nht. till resp. ai (vanligen skrifvet
ei) au, eu (uttaladt öj). Månget obetonadt e i
Mht. är bortfallet i Nht., t. ex. Mht. mensche,
Nht. mensch. Medelhögtyskt z (uttaladt som engelskt
th) öfvergår i Nht. till s(s), t. ex. Mht. haz,
Nht. hass; Mht. mëzzen, Nht. messen. En förträfflig
ledtråd till studiet af medelhögtyskan utgör
H. Pauls »Mittelhochdeutsche grammatik» (2:dra
uppl. 1884); rikhaltiga samlingar innehåller
K. Weinholds »Mittelhochdeutsche grammatik» (1877).
E. Brate.
Medelkontraktet af Kalmar stift. Se
Ölands medelkontrakt.
Medelkontraktet af Visby stift omfattar följande
15 pastorat: Sanda med Vestergarn och Mästerby;
Eskelhem med Tofta; Stenkumla med Vesterhejde
och Träkumla; Vall med Hogrän; Atlingbo; Roma med
Björke; Dalhem med Ganthem och Halla; Hörsne med Bara
(en församling); Gothem med Norrlanda; Östergarn med
Ardre och Gammelgarn; Kräklingbo med Anga och Ala;
Sjonhem med Viklau; Vänge med Buttle och Guldrupe;
Hejde med Väte; Klinte med Fröjel. Areal 104,328
har. 15,945 innev. (1885).
Medellagen (medleste lagen). Vid sidan af Kristofers
allmänna landslag (1442) kom den ett århundrade äldre
Magnus Erikssons landslag en lång tid att fortfarande
vara i bruk. Af lagboken fanns nämligen ej annat än
afskrifter tillgängliga, och man hade i allmänhet
ej klart för sig, att två olika lagböcker voro i
bruk. I åtskilliga handskrifter infördes derjämte vid
afskrifningen förändringar eller tillägg, till följd
hvaraf stor olikhet uppstod emellan handskrifterna och
mycken oreda i lagskipningen. Af denna olikhet uppkom
den tanken att de i en del handskrifter förekommande
tilläggen måste tillhöra en särskild lagbok, och denna
supponerade lagbok gaf man namnet »Medleste lagen» l.
»Medellagen», emedan man förlade dess affattning till
tiden emellan de båda landslagarnas tillkomst. Sedan
Kristofers landslag 1608 befordrats till trycket, upphörde
oredan i praktiken (ännu d. 29 Mars 1633 befinnes dock
högsta domstolen, rådet, diskutera »Medellagens» bestämmelser,
hvarom se »Svenska riksrådets protokoll», III, 1885). Men
långt efteråt fortfor »Medellagen» att spela en rol i rättens
historia. Hadorph och många efter honom ansågo »Medellagen» vara
densamma som Magnus Erikssons landslag, och visst är det,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
