Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mehri ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om de nordiska landen (i »Annaler for
nordisk oldkyndighed», 1857). Derjämte har
han utgifvit »Manuel de la cosmographie du
moyen âge, traduit de l’arabe de Shems Ed-Din
Abou-’Abdallah Mohammed de Damas» (1866–74; med
förklaring) och skrifvit om de reformatoriska
sträfvandena inom muhammedanismen m. m.
E. Ebg.
Mehri, en munart af det himjariska språket, hvilken
talas på Arabiens södra kust. Jfr Himjarer.
Méhul [me-y’l], Étienne Nicolas, fransk kompositör,
född i Givet d. 22 Juni 1763, död i Paris d. 18
Okt. 1817, fick sin första utbildning af en blind
organist och blef 1778 ställföreträdande organist i
klostret Lavaldieu. men flyttade redan samma år till
Paris, der han fick praktik såsom musiklärare. Gluck
upptäckte hans begåfning för dramatisk komposition
och uppmuntrade honom att egna sig deråt. Efter
några icke uppförda öfningsarbeten framträdde
han på Opéra comique med Euphrosine et Corradin
(1790), som hade afgjord framgång, hvarpå följde
Alonzo et Cora (1791) på Stora operan. Tämligen stor
framgång hade en del följande, såsom Le jeune sage
et le vieux fou (1793; »Ung klok och gammal tok»,
1805), La saverne (1795) m. fl., hvaremot Le jeune
Henri (1797) blef uthvisslad af politiska skäl,
under det likväl dess uvertyr begärdes da capo och
ännu bibehåller sig. Ariodant (1799; »Ariodant»,
1808) m. fl. blefvo deremot populära; och med L’irato
(1801; »L’irato», 1808), som gafs under ett antaget
italienskt tonsättarenamn, lyckades M. dupera sina
motståndare, som anklagat honom för att vara tung och
monoton samt ej kunna skrifva i den lätta, eleganta
italienska buffastilen. I samma stil skrefvos
Une folie (1802; »Målaren och modellerna», 1804), Le
trésor supposé (1802; »Den föregifna skatten», 1805),
Les deux aveugles de Tolède (1806; »De begge blinde»,
1833) m. fl., bland hvilka i synnerhet »Une folie»
hör till den tidens bästa operetter och med lycka
återupptages ännu i dag. Fétis erkänner hos M. en
ädel sång, en för sin tid lysande instrumentation
samt känsla för dramatisk sanning, särskildt i starka
situationer, men vill förringa hans talang för den
lättare opéracomiquen. Emellertid hafva flere af M:s
komiska operor öfverlefvat honom, men af de seriösa
endast en enda, Joseph (1807; »Joseph i Egypten»,
1856), och denna mindre genom sina förtjenster såsom
dramatisk opera än såsom ett slags sceniskt oratorium,
med klassiskt ren stil, naiv religiositet, idyllisk
enkelhet och träffande lokalfärg – ett verkligt
unicum i sitt slag. Fördunklad af Spontini, hade
M. ej vidare någon framgång, och grämelsen deröfver
bidrog till hans död. Hans sonater och symfonier
äro obetydliga, deremot gjorde hans kantater och
patriotiska hymner stor lycka (Chant du départ,
Chant de victoire m. fl.). Såsom inspektor vid
konservatoriet (som han blef 1794) och medlem
af Académie des beaux-arts (1795) föreläste han
öfver L’état futur de la musique en France och Les
travaux des élèves du conservatoire à Rome (1808).
A. L.
Mehun-sur-Loire [möng syr låar]. Se Meung.
Mehun-sur-Yèvre [möng syr iävör], stad i franska
depart. Cher, vid Chers biflod Yèvre. Omkr. 5,500
innev. Tillverkning af porslin, linne- och
ylleväfnader. Ruiner af ett slott, der Karl VII dog
(1461).
Meibom [ma’j-], tysk familj af lärda män.
1. Heinrich M., d. ä., f. 1555, d. 1625
såsom professor i skaldekonst och historia vid
universitetet i Helmstedt, kröntes 1590 till poeta
laureatus i Prag. Han skref Parodiae horatianae,
Sylvae m. fl. samlingar latinsk vers, till stor del
utgörande cento-poesi, och samlade källor till
tyska medeltidens historia: Opuscula historica ad
res germanicas spectantia (utg. 1660). –
2. Heinrich M., d. y., den föregåendes sonson, f.
i Lybeck 1638, blef 1664 professor i medicin,
1678 derjämte i historia och skaldekonst
vid universitetet i Helmstedt. Död 1700. Han
vann ett namn inom anatomien genom upptäckten
(1666) af de efter honom benämnda meibomska
körtlarna (se d. o.), genom undersökningar
om tungans foramen coecum, om venernas
valvler m. m. På historiens område utgaf han
bl. a. farfaderns samt sina egna afhandlingar
och samlingar af källskrifter (Scriptores
rerum germanicarum, 3 bd, 1688). – 3. Marcus M.,
filolog, f. i Tönning 1630, en slägting till de
föregående, utgaf 1652 i Amsterdam en förtjenstfull
latinsk öfversättning, jämte kommentar, af de
grekiske musikskriftställarna: Antiquae musicae
scriptores septem (2 bd). Detta arbete var
tillegnadt drottning Kristina af Sverige, hvilken
till lön inbjöd M. till Stockholm. Der spelade
honom emellertid hans häftiga lynne det sprattet,
att han, vid en improviserad hofkonsert tvingad att
sjunga en föregifven forngrekisk aria, gaf en örfil åt
drottningens gunstling, franske läkaren P. Bourdelot,
hvilken hånat honom. M. måste till följd deraf
lemna hofvet. Han var 1653–63 k. bibliotekarie i
Köpenhamn, 1663–68 tullförvaltare i Helsingör och
slutligen gymnasielärare i Amsterdam, hvarest han
utgaf sina flesta skrifter i klassisk filologi samt
ruinerade sig på försök att återupplifva den antika
skeppsbyggnadskonsten. Han dog 1711.
Meibomska körtlarna [maj-], glandulae meibomianae,
anat., kallas efter sin upptäckare, H. Meibom,
flere, små, fettafsöndrande körtlar, ordnade i
ett platt, palissadlikt lager i ögonlockens fasta
skifvor (»ögonbrosken», tarsi). De utmynna på
ögonlockskanterna i en rad små öppningar, och deras
der framkommande afsöndring bredes vid blinkningen ut
öfver kanterna, bl. a. skyddande dessa mot retning
af tårvätskan och hindrande deras sammanklibbning
under sömnen (sådan inträffar ofta, då deras
afsöndring sjukligt förändras, t. ex. vid katarrer).
G. v. D
Meidani. Se Arabisk literatur, sp. 947.
Meidell [me’j-], Thorvald, norsk forstman. född
d. 21 Sept. 1824 i Ringsakers pastorat, Hedemarken,
blef student i Kristiania 1842, filos. kandidat 1847
och forstmästare 1855. Han är författare till flere
förtjenstfulla skrifter rörande skogshushållningen,
särskildt den norska. –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
