- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
119-120

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mitau ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

romerska medborgare. Äfven de grekiska öarna vid Asiens
kuster bragte han till största delen på sin sida
och förmådde flere af Greklands förnämsta stater:
Athen, Achaia, Lakonien och Beotien, att göra
gemensam sak mot romarna. Men sedan Sulla erhållit
ledningen af kriget mot M., tog detta en annan
vändning. Sulla belägrade och intog med storm det
af M:s fältherre Archelaos tappert försvarade Athen
och slog derefter de båda kunglige fältherrarna
Archelaos och Dorylaos vid Chaironeia och Orchomenos
(86 f. Kr.). Då äfven den romerske fältherren Flavius
Fimbria (se d. o.) i Asien vändt sina vapen mot M.,
såg denne sig nödsakad att sluta fred i Dardanos
(84 f. Kr.) och måste afträda alla sina eröfringar i
Asien, utlemna sin flotta och erlägga 3,000 talenter
(omkr. 12 mill. kr.) i krigskontribution. Tvistigheter
angående fördragets uppfyllande framkallade det
andra mithradatiska kriget (82–80 f. Kr.), hvilket
dock utan mera betydande krigshändelser bilades
med återställande af de förra fredsvilkoren. Men
under de inre stormar, hvilka under den nästföljande
tiden skakade den romerska staten, arbetade M. med
rastlös ifver på nya krigsrustningar. Han ingick
förbund å ena sidan med sin måg Tigranes, konung
i Armenien, å den andra med Sertorius i Spanien,
hvarjämte skyter, chalyber, taurier, sarmater,
tracer m. fl. folk eggades att angripa det romerska
rikets gränser. Äfven det tredje mithradatiska
kriget (74–64 f. Kr.) inleddes med ett i massa
föröfvadt mord på romerska medborgare. Kappadocien
och Bitynien eröfrades på nytt, och öfver den
romerske konsuln Aurelius Cotta vann M. en seger
både till lands och sjös vid Chalkedon (74); men vid
belägringen af Kyzikos blef han sjelf innesluten af
Lucullus och måste med förlust draga sig tillbaka
(73). Nya motgångar och i synnerhet ett afgörande
nederlag vid Kabeira nödgade honom t. o. m. att
öfvergifva sitt rike och söka skydd hos Tigranes
(72), sedan han först låtit döda sina systrar och
gemåler, på det att de icke skulle falla i fiendens
händer. Sedan Lucullus under 2 års tid efter hand
eröfrat det politiska rikets fästningar och i öfrigt
ordnat Asiens förhållanden, inträngde han i Armenien
och slog Tigranes vid Tigranokerta (69) samt båda
konungarna vid floden Arsanias (68). Myteri bland
de romerske soldaterna hindrade dock Lucullus att
fullfölja de vunna fördelarna, och deraf begagnade
sig M. för att åter taga i besittning Pontus och
Kappadocien (67). Men Pompejus, hvilken efter en
kort mellantid efterträdde Lucullus i befälet,
vann ej långt från Eufrät, på den plats, der sedan
Nikopolis (segerstaden) uppbyggdes, en lysande
seger, som fullständigt tillintetgjorde M:s krigshär
(66). Sjelf flydde han till Kolchis och vidare till
den tauriska halfön. Outtröttlig i sitt romarehat,
umgicks dem åldrige konungen der med planer att i
förbund med de galliska stammarna genom Donaulanden
intränga uti Italien. Hans många grymheter hade dock
bragt hans omgifning i harnesk mot honom, och hans
egen älsklingsson, Farnakes, hvilken han insatt till regent i
det bosporanska riket, gjorde uppror mot sin
fader. Öfvergifven af sina soldater, dödade M. sig
i hufvudstaden Pantikapaion med sitt eget svärd
(64), biträdd af en trogen tjenare, sedan han
förgäfves tagit gift, hvilket ej verkade på hans
genom långvarigt bruk af motgifter härdade kropp. –
2. Konungar i Parthien af arsacidernas ätt. Se
Arsaciderna. A. M. A.

Mithras (Mithra), Pers. mytol., en ljusets gud, hvars
dyrkan spridde sig från Persien öfver den romerska
verlden i 2:dra och 3:dje årh. e. Kr. Hans namn
återfinnes redan uti indernas och eranernas äldsta
uppteckningar. I Rigveda omtalas Mitra (»vännen»)
såsom en gud, hvilken vanligen åkallas på samma
gång som himmelsguden Varuna. M. var ursprungligen
den klara himlarymdens och dagens gud, men afgjordt
skild från solguden. I den zoroastriska religionen
bibehöll han en framstående plats och räknades till
en början såsom den förste bland de 28 »izeds» l. goda
andar af andra rangen, hvilka äro underordnade Ormusd
och de öfriga 6 »amsjaspands». Åt M. (»medlaren»
emellan Ormusd och menniskorna) voro helgade årets
sjunde månad (hvilken bär hans namn) samt den
16:de dagen i hvarje månad. Han sattes småningom
allt högre och identifierades med solguden. Man
bad till M. vid solens upp- och nedgång samt vid
middagen. Det materiella ljusets gud vardt äfven det
andliga ljusets (sanningens och trohetens) gud samt
lögnens och de onda andarnas väldige besegrare. Han
bor på ett högt berg i öster, hvarifrån han hör och
ser allt, som sker i verlden. Skyddare af löften
och fördrag, vakar han äfven öfver menniskans
själ i lifvet efter detta. M. tänktes alltjämt
fullgöra ett mystiskt offer, i kraft af hvilket
det goda skall triumfera. Kraft till att strida det
godas strid kunna menniskorna ernå endast genom en
längre askes, genom hvilken de göras delaktiga i M:s
offer. Denna späknings olika grader bildade innehållet
i M.-mysterierna, hvilka firades i en högt belägen
grotta. – I 1:sta årh. e. Kr. infördes dessa mysterier
till Rom, hvarest de sanktionerades af Trajanus och
Commodus (omkr. 100 och 190), men förbjödos 378. De
firades vid vårdagjämningen, och noviserna hade att
genomgå en lång följd af prof, som ofta stegrades
till gränsen af lifsfarlighet. Till slut var en
mycket stor del af romerska rikets innevånare invigd
i dessa mysterier. I dess provinser har man allmänt
å monument funnit inskriften Deo soli invicto Mithrae
(»åt den ende, oöfvervinnelige guden M.»). – Vanligen
är M. afbildad såsom förrättare af det mystiska offret
i grottan: en ung man i österländsk drägt nedtrycker
med ena knäet en tjur, i hvars hals han stöter ett
svärd, medan en hund, en orm och en skorpion dricka
offerdjurets blod. En korp sitter på klippan bakom;
solen och månen synas på reliefens utkanter. – M:s
födelsedag högtidlighölls d. 25 Dec., som sedermera
godtyckligt gjordes till Kristi födelsedag.

Mithridat, electuarium mithridaticum, antidotus
mithridatica Damocratis, med.,
ett af en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free