- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
491-492

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Muratori ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillgångar värderades till 303,759 kr. Under samma
år vårdade anstalten 42 barn. J. M-r.

Murberg, Johan, lärd, vitter författare, född i
Gestrikland d. 4 Dec. 1734, blef 1754 student i
Upsala, 1761 filos. magister, 1763 docent i hebreiska
literaturen och några år senare äfven i grekiska. 1772
fick han fullmakt som e. o. adjunkt och blef 1773
lektor i historia vid Gefle gymnasium. På Gustaf III:s
beställning utförde han en för sin tid verkligen
utmärkt tolkning af Racines sorgspel »Athalie»,
som gafs å teatern i Nya Bollhuset i Mars 1776 och
trycktes s. å. – Med anledning af den svåra brand,
som kort derefter öfvergick Gefle, måste läroverket
derstädes upphöra för någon tid, och M. förflyttades
till Stockholm såsom rektor for »storskolan». Denna
sökte han sedermera få upphöjd till ett »collegium
illustre» eller ett slags gymnasium; planen
strandade då af brist på tillgångar, men ett
halfsekel senare gick den i verkställighet. M. vann
emellertid flerfaldt erkännande för sin lärdom
och sina språkliga insigter. Han blef 1786 ledamot
af Vitt. hist. och antikvitetsakademien, 1787 af
Svenska akademien samt 1792 tillförordnad medlem af
bibelkommissionen. Vitterhetsakademiens handlingar
riktades af honom med flere afhandlingar i svensk
lärdoms- och odlingshistoria, hvilka länge skola
bevara hans namn genom den grundliga och rediga
forskning, om hvilken de bära vittne. I Svenska
akademien åtog han sig utarbetandet af fyra af den
tillärnade ordbokens bokstäfver och förde äfven
detta sitt arbete till slut. Han var vidare i 11
år redaktör af »Stockholms Post-» och »Inrikes
tidningar», genomsåg »Prof-psalmboken» (1793) samt
utarbetade en stor del af den nya skolordningen. Han
var dessutom, på grund af presterskapets val,
alltifrån 1792 fullmäktig i Riksgäldskontoret
och banken. M. afled i Stockholm d. 27 Mars 1805.
-rn.

Murbruk är ett slags kitt, som har till ändamål att
fast förena på eller bredvid hvarandra liggande stenar
i ett murverk eller att gifva detta ett skyddande
eller prydande öfverdrag. Alltefter beståndsdelarna är
murbruket kalkbruk, gipsbruk och lerbruk. Kalkbruket,
det vanliga murbruket, består af släckt kalk, sand
och vatten. Ett godt bruk måste vara snart bindande,
ega täthet, ej suga till sig fuktighet, ej för mycket
krympa eller spricka samt ega varaktighet. Godheten
beror på beståndsdelarnas beskaffenhet och relativa
mängd. Förhållandet emellan beståndsdelarna åter beror
på kalken; oren eller mager kalk erfordrar mindre sand
än ren och fet. Vanligen tager man 1,5–3 delar sand
på 1 del kalk. Vatten bör ej tillsättas mera, än som
under brukets hårdnande fördunstar. Vanligen är bruket
lagom tjockt, när det ej styckevis, utan i en klump
faller af murslefven. Murbruket beredes på det sätt,
att beståndsdelarna med handkraft (i lafvar) eller
maskin (t. ex. murbruksqvarn) blandas med hvarandra
till en tjock, seg och smidig massa. Blandningen
bör ske omsorgsfullt, så att alla sandkornen komma
i beröring med kalken. Sanden tillsättes, för att
bruket skall blifva
hårdare och ej spricka. Till mursand bör användas ren
skarpkantig qvartssand med 5–10 proc. granit eller
fältspatkorn. Sedan murbruket är färdigt, bör det
användas, innan det hinner torka. Så beredt murbruk
kallas äfven »luftmurbruk», emedan det med fördel
kan användas endast ofvan jord, der det småningom
hårdnar, beroende på att vatten afdunstar och kolsyra
upptages, hvarigenom bildas kolsyrad kalk, som i form
af mikroskopiska kristaller förbinda sandkornen och
medelbart äfven stenytorna med hvarandra. Vattnets
för snabba afdunstning hindras af sanden, som äfven
gör massan mera porös, hvarigenom lufttillträdet
lättas. Murbruket, som i allmänhet fastnar bättre vid
skrofliga än vid släta ytor, förbinder lättare porösa
och grofkorniga stenarter, lättast talkhaltig sten,
derefter kalksten, ej så väl granit, sämre sandsten
och sämst basaltartad sten. De första åren synes
bruket företrädesvis fastna vid stenen, men med
tiden hårdnar det småningom inom sig sjelf och blir
slutligen t. o. m. hårdare än sjelfva stenen. Köld
inverkar menligt på luftbruket, synnerligast om det
förefinnes i tunnare lager, eller om det ej hunnit
hårdna och torka. I frost bör naturligtvis sjelfva
murningen aldrig göras, emedan det frysande vattnet
utvidgar sig och sönderspränger murverket. Till
murning i fuktig mark eller under vatten användes ett
särskildt slags kalkbruk, s. k. hydrauliskt murbruk
eller »vattenmurbruk» (se Cement). – Gipsbrukets
egenskap att hastigt hårdna inskränker dess användning
till prydnader, listverk, invändig puts etc.; till
utvändig puts användes deremot kalkbruket. – Enär
kalkbruk ej tål hetta, måste till murar, som äro
utsatta för eld, användas lerbruk, som dock ej är
egentligen bindande, emedan det hvarken fastnar vid
sten eller blir särdeles hårdt. Lerbruket består af
med sand i vatten sammanältad lera, som bör vara god
och i färgen grå, brun eller gulaktig; ju magrare
lera, dess mindre sand. Utom till eldstäder nyttjas
lerbruk äfven till murning kring trävirke (som af
kalken skulle skadas), vid murning med lufttorkadt
tegel m. m. L. W:son M.

Murbräcka, krigsv. 1. Ett anfallsvapen, som före
krutets uppfinning användes för att göra bresch i
fästningsmurar. Det utgjordes af en lång och grof
ekbjelke, i främre änden försedd med en metallskoning,
vanligen i form af ett gumshufvud (deraf Lat. aries,
Fr. bélier, gumse). Bjelken var i starka kedjor
upphängd under ett rörligt skjul, kalladt sköldpadda
(Lat. testudo), som framfördes till muren. Der
försattes murbräckan i en fram och tillbaka svängande
rörelse, hvarigenom den oupphörligt stöttes mot
muren, tills denna ramlade, eller åtminstone ett hål
bildades, genom hvilket de anfallande kunde intränga
i fästningen. – 2. Ett slags skjutvapen. Se Artilleri.
O. A. B.

Murchison [mört’jissön], Sir Roderick Impey, engelsk
geolog, f. 1792 i norra Skotland, ingick först på den
militära banan, men tog afsked ur krigstjensten 1816
för att i stället egna sig åt naturvetenskapernas,
särskildt geologiens, studium. Utom en mängd resor
i geologiskt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0252.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free