- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
623-624

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mysingen (Mysingsfjärden) kallas fjärden emellan Södertörns fastland och Muskön - Mysis Latr., zool., ett slägte af kräftdjur - Mysk, moschus, »desman», med., farmak., den egendomliga afsöndringen från en hos hannen af myskdjuret, Moschus moschiferus L., under buken mellan nafveln och könsdelarna befintlig körtelpung - Myskanden. Se Anka, sp. 790, och Kopparänderna - Myskdjuren, bisam-djuren, Moschinæ, zool., utgöra en underfamilj inom hjortdjurens familj (Cervidæ), boskapsdjurens ordning (fecora) och däggdjurens klass - Myskmadra, bot. Se Asperula - Myskoxslägtet, Ovibos, zool., hör till familjen nötdjur (Bovidæ) inom boskapsdjurens ordning (Pecora) och däggdjurens klass

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Mysingen (Mysingsfjärden) kallas fjärden emellan
Södertörns fastland och Muskön i v. samt Nåtarön,
Rånön, Utön och Ornön i ö. Södra inloppet kallas
Danziger gått (se d. o.).

Mysis Latr., zool., ett slägte af kräftdjur, bildande
typen för en egen familj, Mysidae, bland Schizopoda,
en underordning af Podophthalmata, eller de skaftögda
Crustacea. Den nämnda familjen omfattar många af Sars
uppställda slägten, bland hvilka Mysis igenkännes
genom sina stora molar-utskott på mandiblerna
och de mångledade tarsalafdelningarna å de 6
benparen. Arterna lefva i de nordliga hafven, men
en art, M. relicta Lovén, lefver ännu qvar i Mälaren
såsom ett minne från den tid, då denna sjö var mera
än nu en hafsvik. O. T. S.

Mysk, moschus, »desman», med., farmak., den
egendomliga afsöndringen från en hos hannen
af myskdjuret, Moschus moschiferus L., under
buken mellan nafveln och könsdelarna befintlig
körtelpung. Omedelbart vid förhuden finnes en
liten öppning på den kanal, som är myskpungens
utförsgång. Myskpungarna vexla i storlek, men hafva
vanligen 6–7 cm. längd och 3–5 cm. bredd. Den inre,
åt buksidan vettande ytan är plan och naturligtvis
utan hårbeklädnad. Å den yttre, kullriga sidan af
pungen finner man den betäckande huden öfverklädd
med styfva, glatta, något tilltryckta hår, som
omkring myskkanalens yttre öppning äro kretsformigt
ordnade. Under denna yttre hud ligger en hinna af
muskelfibrer, som i två lager gå omkring pungen,
och genom hvilkas sammandragning dess innehåll kan
delvis uttömmas. Innanför muskellagret finner man
myskpungens egen, fibrösa hinna, på hvars insida man
träffar en fin, glänsande, epitelieklädd hinna, i
hvilken under epiteliet sitter en mängd små körtlar
parvis eller flere tillsamman i nätformigt utbredda
fördjupningar. Det är dessa körtlar, som afsöndra
myskämnet. I den officinella, »tonkinensiska»,
mysken är detta ämne till en början rödaktigt brunt
och mjukt som en salva, men när det blir äldre,
förändrar det sig till större och mindre (vanligen
helt små), fettglänsande klumpar af mörkare brun eller
svart färg, stundom öfverdragna med mögelliknande
hårbildningar. Fullkomligt torr mysk är nästan
luktlös; men om den fuktas aldrig så litet, utvecklar
den en ytterst genomträngande lukt af egendomlig
beskaffenhet, hvilken lukt borttages eller förstöres,
om vissa ämnen tillblandas (svafvel, kamfer, djurkol
m. fl.). Mysk löses till 30–50 proc. i sprit och till
75 proc. i vatten. Antändt, förbrinner det med låga,
som gifver en stinkande lukt, och qvarlemnar till sist
omkr. 10 proc. gråhvit aska. Ur en myskpung erhålles
vanligen icke mer än omkr. 1/3-del af dess vigt ren
mysk. I handeln förekomma flere slag af myskpungar,
men endast den nämnda, från Tonkin öfver Kanton eller
Shanghai erhållna är officinel. Pungarna af denna sort
väga 15–25 gram och föras till Europa inlagda i små,
blyfodrade, utvändigt sidenklädda lådor, vanligen
innehållande 25 pungar, hvar och en omlindad med ett
dubbelt, mjukt silkespapper, framställande jagten å
myskdjuret samt tecknadt med kinesiska skrifttecken.
Kabardinsk, bokharisk mysk (från Altai) samt mysk från
Assam, Nepal och andra Himalajaland få icke användas
å apoteken hos oss. Ur pungarna uttagen mysk (moschus
e vesicis
) får icke häller af apotekaren inköpas. Enär
mysk står mycket högt i pris, till följd af
svårigheten att anskaffa densamma i tillräcklig mängd,
är den ofta föremål för förfalskning, t. ex. derigenom
att det rätta innehållet uttages ur pungen och torkad
blod eller andra ämnen, såsom harts, blyhagel, ja
tygbitar, på ett skickligt sätt införas i stället,
utan att pungens yttre utseende förändras. Någon
gång utbjudas alldeles konstgjorda myskpungar af i
klotform hopsnörd, hårbeklädd hud, fylld med någon
brunsvart massa. Den äkta mysken är ett hastigt och
kraftigt verkande stimulerande medel, som kan höja
och uppehålla sjunkande lifskrafter och, i rätt tid
användt, kan utträtta mycket gagn i svåra sjukdomar.
O. T. S.

Myskanden. Se Anka, sp. 790, och Kopparänderna.

Myskdjuren, bisam-djuren, Moschinae, zool., utgöra
en underfamilj inom hjortdjurens familj (Cervidae),
boskapsdjurens ordning (Fecora) och däggdjurens
klass. Dessa idislare sakna tårgropar, horn och
hårtofsar på bakfötterna samt hafva blott en helt kort
svans. Framtänderna äro i öfverkäken 0 (i underkäken
3), hörntänderna 1 och kindtänderna 6 i hvarje
käkhalfva. Öfverkäkens hörntänder äro hos hannen
långa, utskjutande ur munnen samt riktade nedåt och
bakåt. Hannen har bakom nafveln en pungformig körtel,
som innehåller och afsöndrar mysk (se d. o.). Dit
hörande djur äro i rörelse under dygnets mörkare
del. De äro lifliga, lätta och snabba i sina rörelser,
hoppa och klättra med stengetens färdighet, visa sig
skygga och försigtiga, lefva i höglända bergstrakter,
föröka sig långsamt och obetydligt samt kunna tämjas
utan svårighet. De jagas för myskens skull. – Till
denna afdelning hör endast myskdjurslägtet, Moschus,
med arten myskdjuret, M. moschiferus, som är ungefär
af rådjurets storlek, 1,15 m. långt och 40 cm. högt
öfver bogarna. Färgen på den täta fällen är högligen
vexlande; ofvan är den mörbrun, rödbrun eller gulbrun,
undertill hvitaktig. Klöfvarna äro sammanbundna
medelst ett hudveck, hvarigenom, i förening med
de ända till marken nående lättklöfvarna, en bred
trampyta bildas, som underlättar djurets vandringar på
is- och snöfält. Myskdjuret lefver på de högsta bergen
i den östasiatiska fyrkanten och är på flere ställen
talrikt. Bäst trifves det i alpgördeln vid öfre
trädgränsen och begifver sig ned åt dalarna, endast
då vintern och brist på föda tvinga det dertill.
C. R. S.

Myskmadra, bot. Se Asperula.

Myskoxslägtet, Ovibos, zool., hör till familjen
nötdjur (Bovidae) inom boskapsdjurens ordning
(Pecora) och däggdjurens klass. Det saknar dröglapp,
har kort, i fällen dold svans, mycket liten mule samt
hornen; breda vid roten, plattade och belägna så nära
hvarandra, att blott en smal ränna finnes mellan dem,
böjda nedåt, sedermera framåt äfvensom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0318.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free