Print (PDF) - On this page / på denna sida - Nordiska språk (skandinaviska språk), de sinsemellan nära beslägtade språk, som talas och talats af den germanaska befolkningen i Skandinavien och i de trakter utom Skandinavien, som derifrån helt eller delvis befolkats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1305
Nordiska språk.
1306
der äfvenledes svenskt språk förekommer (fordom
också på Ösel); Norge utom vissa af lappar och finnar
bebodda trakter, förnämligast i deri nordligare delen
af landet; Danmark med Färöarna, Island och Grönland
(der dock en högst ringa del af befolkningen är
dansktalande); norra delen af Slesvig; slutligen
åtskilliga skandinaviska nybyggen i Nord-Amerikas
Förenta stater. Dessutom hafva under längre
eller kortare tid skandinaviska dialekter talats å
följande orter: norska i vissa delar af Irland (800
-1300) och norra Skotland samt på Man, He-briderna
(800-1400 eller längre), Shetlandsöarna (800-1800)
och Orkenöarna (800-1800); danska i hela Slesvig och
nordöstra England <»Danelagen»); norska eller danska
(eller båda -delarna.) i Normandie ^900-1000 eller
något längre); svenska (delvis) i Kyssland (från
slutet ^f 9:de till början af ll:te årh.).
Den tidpunkt, då den germanska befolkningen bosatt
sig i Skandinavien, kan ännu icke ens någorlunda
exakt angifvas. Dock är det alldeles säkert,
att germaner funnos der redan f. Kr., ja högst
sannolikt redan vid den s. k. stenålderns början (i
3:dje årtusendet f. Kr. .eller tidigare). I sådant
fall hafva de nordiska 1. skandinaviska språken mer
än 4,000-åriga anor. Emellertid känner man intet
om deras beskaffenhet under tiden f. Kr. Först
från ungefär början af den kristna tidräkningen
stå några upplysningar att vinna rörande de gamle
skandinavernas språk, hvilket då synes hafva varit
utbredt icke blott öfver Danmark samt stora delar af
(södra och mellersta) Sverige och -(södra) Norge, utan
äfven sträckt sig till Finland (åtminstone Nyland)
och Estland. Trots denna ganska stora geografiska
utbredning tyckes språket hafva varit tämligen
likartadt öfver hela detta område, hvarför man också
betraktar .detsamma som ett enhetligt språk, modern
till -de yngre, skilda skandinaviska språken, och
inan benämner det i öfverensstämmelse härmed det ur
nordisk a språket. De äldsta källorna för vår kunskap
om detta utgöras af de lån i fråga om ordförråd,
hvilka under de första seklen e. Kr. (några kanske
ännu tidigare) gjorts af lapparna från deras grannar
i (mellersta) Sverige och Norge och af finnarna
från grannarna i Finland och Estland, och hvilka
i finskan och lappskan bevarats ända intill våra
dagar. Dessa lånord, som företrädesvis beteckna
kulturföremål, uppgå till flere hundra och äro
till sin språkform af ytterst ålderdomlig prägel,
t. ex. F. terva (T. theer, Fsv. ticerd), tjära, kansa
(Fht. hansa, Sv. prepos. hos), sällskap; Lapp. sajet
(Got. satan, Fsv. sa), att så, saipo (Fht. seifa,
Sv. såpa), såpa. Också utgöra dessa ord, jämte de hos
samtidiga romerska och grekiska författare citerade,
de äldsta spår inan eger af germanskt tungomål öfver
hufvud. Om det urnordiska språkets skaplynne kunna
emellertid naturligtvis dessa ur sitt sammanhang
lösryckta glosor icke upplysa mycket. Men redan före
öfvergången från den äldre till -den yngre jernåldern
(omkr. 400) uppträda verkliga sammanhängande
språkminnesmärken. Redan i senare hälften af den
äldre jernåldern
hade nämligen kännedomen om och bruket af det äldsta
(24-typiga) runalfabetet från sydgermanerna spridt sig
till skandinaverna. Vi ega bevarade till våra dagar
urnordiska runinskrifter ända från tiden omkr. 300
eller något förr. och dessa äldsta inskrifter
(omkr. 200 år äldre än handskriftsfragmenten
af Yulfilas gotiska bibelöfversättning) utgöra
sålunda de germanska folkens äldsta egentliga
språkmin-nesmärken. Dessa runinskrifter förekomma
mest på stenar (stundom å klippväggar) och brakteater
(ensidigt präglade guldmynt, använda som prydnader),
men äfven på husgeråd af metall och trä. på vapen
och smycken. Man har hittills upptäckt öfver 100,
af hvilka dock blott ungefär hälften är i språkligt
afseende upplysande, och äfven af dessa äro de
flesta ytterst korta. Den längsta, den å grafstenen
från Tune i sydöstra Norge, innehåller endast 10
ord. Språket är af något yngre skaplynne än i de
äldsta finsk-lappska lånorden. Deremot är det i
väsentliga punkter ålderdomligare än de gotiska
urkundernas och är utan tvifvel det bland alla
germanska språk, som står närmast det förutsatta
urgermanska moderspråket. En af de äldsta bland de
urnordiska inskrifterna är den å guldhornet från
Gallehus vid dansk-tyska gränsen, från 300-talet
(seGuldhornsinskrif-ten). - Trots de urnordiska
källornas ringa omfång, och ehuru af inskrifterna ännu
en del icke kunnat tolkas, äro de likväl tillräckligt
gifvande för att låta oss med full säkerhet bestämma
det urnordiska språkets slägtskapsförhållanden. Det
visar sig tillhöra den germanska språk-familjen inom
den indo-europeiska språkstam-men samt utgöra en
sjelf ständigt och egendomligt utvecklad språkgren,
som står den gotiska grenen närmast, hvarför de
nordiska och gotiska språken stundom sammanfattas
under den gemensamma benämningen östgermanska
språk i motsats till de öfriga germanska språken
(tyska, engelska, holländska o. s. v.), som då kallas
vestgermanska. Emellertid är redan i urnor-disk tid
olikheten mellan de gotiska och nordiska språken vida
mer i ögonen fallande än likheten.
Yid inträdet af den s. k. vikingatiden (700-talet)
hade det urnordiska språket redan undergått betydande
förändringar, såsom t. ex. den vigtiga grafstenen
från Istaby i Bleking utvisar. Under denna vikingatid
tyckas nordens språkförhållanden hafva varit stadda
i en ovanligt snabb utveckling, som på jämförelsevis
kort tid nästan totalt omstöpt språkets skaplynne,
i synnerhet genom utstötande af obetonade vokaler,
genomförande af en sorts vokalharmoni af flere
olika slag (»omljud», »brytning»), flerehanda
konsonantassimilationer, bortfall af w före o och
u (t. ex. or<5, ulfr för worft, ord, wulfE, ulf),
förenkling af verbets ändelser och bildande af ett
nytt passivurn genom vidfogande af reflexivpronominet
(t. ex. kalla-sk. kalla sig, kallas) m. m., så att
man måste anse det urnordiska språket vid denna tid
vara förbi. Tiden 800-1000 är en öfvergångstid både
i afseende på språket och den skrift, hvarmed detta
återgifves. Dels eger man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
