- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
1311-1312

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordisk rätt. De nordgermanska l. skandinaviska folken bilda en hufvudgren af den germanska stammen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

största delen utfärdade af konungarna, dels
sedvanerättsgrundsatser. Härtill komma ytterligare
dels gårdsrätter, dels gillestatut, så att
rättstillståndet i Danmark företer en brokigare
bild än i de öfriga nordgermanska landen. –
Af de danska provinslagarna hafva omfattande
uppteckningar blifvit bevarade till vår tid. Den
äldsta af dem är Skånelagen, af hvilken en dansk
och en latinsk text finnas. Dessa, af hvilka den
förre sannolikt förskrifver sig från tiden 1203–12
och den senare, författad af ärkebiskopen Anders
Suneson, från tiden 1206–15, äro utan tvifvel af
hvarandra oberoende privata bearbetningar af en
gemensam äldre text. Sjaellandske lov finnes i två
bearbetningar, af hvilka den ena betecknas såsom Kong
Valdemars Sjaellandske lov
och den andra såsom Kong
Eriks Sjaellandske lov.
Dessa båda bearbetningar –
äfven dessa utan tvifvel privatarbeten –, af hvilka
den förstnämnda är äldre, synas hafva uppstått
oberoende af hvarandra, båda i förra hälften af
det 13:de årh., efter Skånelagen, men före lagen
för Jylland. Denna – Jydske lov – är, sådan den nu
föreligger, en verklig lagbok, utgifven af Valdemar
II på en riksdag i Vordingborg 1241. Denna lag gällde
icke blott för Jylland, Fyen, Samsö och Langeland,
utan äfven för Slesvig, Als, Föhr och Sylt, men var
deremot sannolikt icke, såsom man likväl antagit,
en lag för hela Danmark. Till Jydske lov ansluta sig
Thord degns artikler, ett för dess kompletterande
afsedt privatarbete, som emellertid senare (på en
riksdag i Nyborg 1354) erhöll kunglig stadfästelse. Af
kyrkorätter äro att märka den Skånska kyrkorätten och
den Själländska, hvilka båda förskrifva sig från det
12:te årh. Bland stadsrätterna kunna urskiljas flere
särskilda grupper, nämligen den Slesvigska (inom
hvilken staden Slesvigs stadsrätt är den äldsta),
den Jylländska och den Själländska, hvarjämte för de
skånska städerna (med inbegrepp af Bornholm) gällde
en gemensam stadsrätt, hvilken bar det i den svenska
och norska rätten kända namnet Bierkeraet. Härtill
komma slutligen allmänna stadsrätter, hvilka skulle
gälla såsom subsidiär-rätt i de fall att antingen
en stad ej hade någon egen stadslag, eller att den,
som fanns, företedde luckor. Bland gårdsrätterna är
att märka Knut den stores (1018–35) Withirlaxret,
den danska rättens äldsta minnesmärke. – Redan från
det 13:de årh. finner man kungliga förordningar. Af
dessa äro dock få allmänna; de flesta äro gifna för
särskilda provinser. Men från det 16:de årh. fick
rikslagstiftningen en synnerlig betydelse, i det
att från denna tid rätten på olika områden började
att på ett genomgripande sätt omgestaltas genom
en rad af recesser och ordinanser, genom hvilka en
gemensam kodifikation för hela riket förbereddes. Väl
blef Kristian II:s försök till lagstiftning utan
bestående betydelse. Deremot vidtogos under Kristian
III:s, Fredrik II:s och Kristian IV:s tid flere
lagstiftningsåtgärder af vigt. Genom dessa den senare
tidens lagar, hvilka voro gemensamma för hela riket,
hade medvetandet om statens enhet alltmer tillvuxit;
och detta medvetande erhöll ny näring genom enväldets
införande 1661. Det är naturligt, att tanken på att, i
likhet med hvad redan för länge sedan skett i Sverige
och Norge, förskaffa äfven Danmark en gemensam lagbok
derigenom skulle framkallas. Redan år 1661 tillsatte
också Fredrik III en kommission för utarbetandet af en
allmän lagbok. Men först under Kristian V:s tid blef
arbetet, efter det att flere särskilda kommissioner
haft det om hand, fullbordadt. Resultatet af detta
lagstiftningsarbete är Kong Kristian den femtes danske
lov,
hvilken kungjordes genom en förordning d. 23
Juni 1683. Denna lag, som visserligen delvis har till
källor de gamla provinslagarna och dessutom upptagit
mycket af det 16:de och det 17:de århundradets
lagstiftning, kan emellertid sägas vara i väsentliga
afseenden oberoende af den äldre rätten. Lagen,
som ursprungligen gafs för konungariket Danmark,
erhöll deremot icke gällande kraft för hertigdömet
Slesvig, der »Jydske lov», om också ej utan åtskilliga
undantag, bibehöll sig. »Kong Kristian den femtes
danske lov» utgör fortfarande grundlaget för den i
Danmark gällande rätten, ehuru visserligen vigtiga
förändringar på särskilda områden genom senare
lagstiftning blifvit gjorda.

Norsk rätt. Först i den senare hälften af det 9:de
årh. blef Norge, som förut varit deladt i en mängd
mer eller mindre sjelfständiga samhällen, förenadt
till ett rike af Harald Hårfagre. Men någon enhet i
rättsväsendet blef ej följden deraf förr an i den
senare hälften af det 13:de årh. Emellertid hade
mycket tidigt en del af forntidens små stater,
fylkena, sammanslutit sig till större enheter,
hvilkas föreningspunkt utgjordes af de årliga
tingsförsamlingarna, och hvilka derför erhöllo
namn efter det gemensamma tingsstället. Man finner
sålunda i det nordliga Norge fróstathing, längre
ned på vestkusten gulathing, i det inre af landet,
närmare den svenska gränsen, eidsivathing och i
sydöst utmed kusten borgarthing. Dessa tingsförbund,
hvilka för öfrigt ej under alla tider hade samma
omfång, hade sin egen rätt och sin egen lagstiftning;
och till dem, icke till riket, ansluter sig derför
rättskällornas historia. Från äldre tider tillkom den
beslutande myndigheten folkförsamlingen (lagtinget) i
hvarje särskild landsdel eller, noggrannare uttryckt,
ett inom tinget verksamt utskott (lagrätten). Men då
det var konungens ämbetsman, som utsåg medlemmarna
af detta utskott, och då konungen plägade antingen
personligen öfvervara förhandlingarna eller åtminstone
sända betrodda rådgifvare dit för att framföra hans
önskningar för folket, utöfvade han ett betydligt
inflytande på besluten. Den kyrkliga lagstiftningen
behandlades, sedan kristendomen blifvit statsreligion,
såsom en del af den verldsliga. Dock brukade man
dervid taga biskoparna till råds. Endast i afseende
hirdskrå – de stadgar för konungens hoffolk,
hvilka på visst sätt trädde i st. f. de regler, som i
en äldre tid vikingarna uppställde för sina inbördes
förhållanden – synes konungen haft friare händer,
i det att folket såsom sådant ej utöfvade något

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0662.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free