Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Näring ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa införas i matsmältningskanalen, de måste från
densamma öfvergå till blodet. Nu visar erfarenheten,
att härvid alltid någon förlust uppstår, ity att
en del af födans närande beståndsdelar ouppsugen
lemnar tarmen och således icke kommer kroppen
till godo. Denna förlust är olika stor hos olika
födoämnen och för de olika närande beståndsdelar,
som i dem ingå. I afseende å ägghviteämnena gäller,
att animalisk ägghvita tillgodogöres i det närmaste
fullständigt, under det att deremot af den i
vegetabiliska födoämnen befintliga ägghvitan ända
till 40 proc. och i allmänhet omkr. 20 proc. bortgå
från tarmen, utan att hafva kommit kroppen till
godo. Härvid är tillredningssättet af stor betydelse:
ju omsorgsfullare de vegetabiliska födoämnena
äro beredda, och ju noggrannare deras osmältbara
beståndsdelar dervid afskilts från dem, dess mindre
blir förlusten. – Fettet tillgodogöres i regeln ganska
fullständigt, men äfven i fråga om detta visar sig
skilnad mellan olika födoämnen. Så synes fettet i smör
och mjölk tillgodogöras bättre än fettet i fläsk. Om
den förtärda mängden fett icke är alltför stor, uppgår
förlusten i det förra fallet blott till 2 à 8 proc.,
under det att den i senare fallet kan stiga ända till
17 proc. – Kolhydraten tillgodogöras likaså rätt bra,
i synnerhet då de förtäras i lämplig form. Under
sådana förhållanden stiger förlusten blott till
1 à 7 proc. Vid förtäring af potates uppnår den
dock det höga värdet af 11 proc. och stiger vid
gröfre brödsorter ännu högre. – Vid anordnandet
af en kostsats och vid bedömandet af födoämnens
näringsvärde är det derför alldeles nödvändigt att
taga hänsyn icke blott till den kemiska analysen, utan
äfven till den större eller mindre fullständighet,
hvarmed de närande beståndsdelarna tillgodogöras i
tarmen. – Slutligen bör födan, för att den skall
vara en näring, förutom sina verkligen närande
beståndsdelar äfven innehålla ämnen, som åt densamma
gifva lukt och smak. Om vi i tillräckliga mängder
taga ren ägghvita, ren stärkelse, rent fett och alla
de salter, som äro nödvändiga för kroppens underhåll,
så tilltalar denna blandning likväl icke vår matlust,
och vi kunna endast i yttersta nödfall besluta oss
till att förtära något af densamma. Och dock finnes
der allt hvad vi behöfva, utom ett: något, som ger
smak och lukt åt denna föda. Vi kalla dessa smakande
och luktande ämnen, som göra, att födan behagar oss,
njutningsmedel eller kryddor. Deras fysiologiska
betydelse ligger sannolikt i deras förmåga att
på lämpligt sätt bringa vår matsmältningsapparat i
verksamhet. Att man kan gå för långt i användningen af
njutningsmedel, t. ex. genom att begagna för starkt
kryddad mat, behöfver knappt anmärkas. Slutligen
vilja vi framhålla, att vi till njutningsmedlen, i den
mening vi här fatta ordet, icke räkna de sprithaltiga
dryckerna, hvilkas betydelse egentligen icke ligger i
den retning de utöfva på matsmältningsapparaten, utan
fastmera i den inverkan det centrala nervsystemet
röner af dem. – Jfr Assimilation 2, Födoämnen och
Matsmältning. – 2.
Växtens näring är en af många olika verksamhetsyttringar
sammansatt lifsförrättning hos växten, hvarigenom
densamma utvecklas, tillväxer och underhålles. Till
det, som rörande växternas näring är afhandladt i
artiklarna Andning, Assimilation och Blad, må här
följande tilläggas. Näringsverksamhet försiggår i
alla de växtdelar, som äro stadda i utveckling och
tillväxt; men näringsmedlen upptagas genom rötterna
och bladen, hvilka sistnämnda i sina celler ega de
laboratorier, i hvilka de, hufvudsakligen genom
klorofyllets inverkan under lifvets kommando,
upptagna gaserna (kolsyra, kolsyrad ammoniak,
syre) bearbetas och de från rötterna uppstigna råa
näringssafterna omdanas till nya för växten nödiga
ämnen, eller »assimileras». De i jorden befintliga
upplösta näringsmedlen upptagas medelst diffusion
genom rotöfverhudens och rothårens väggar. Att
diffusionsströmningar uppkomma beror på den olika
täthet, som innehållet i cellerna och den omgifvande
vätskan ega, samt på olikheten i täthet mellan
angränsande cellers innehåll hela växten igenom. Denna
olika täthet i cellinnehållet åstadkommes dels genom
fördunstning af vatten från bladens och växtens
öfriga ytor, förorsakad genom luftens torrhet och
värme samt genom stark belysning, i det ljuset
omsättes i värme. Om icke det afdunstade vattnet
ersättes af vätska, upptagen genom roten (eller på
annat sätt), så förlora växtens celler sin fyllighet,
och växten »vissnar», hvilket lättast inträffar med
örtartade plantor. Genom förbrukande af näringsämnen
i cellerna uppkommer äfven olika täthet i cellernas
innehåll. Näringssafter ur jorden uppstiga derjämte,
och kanske i väsentligaste grad, genom den kraft, som
utvecklas af det s. k. rottrycket, hvilket åstadkommes
genom rotcellernas endosmotiska kraft, som kan vara
så stark, att stora mängder af näringsvätskan pressas
upp i växten, ofta nog under en lång tid och med
mera än 1 atmosfers tryck. – Så vidt man hittills
känner, äro följande ämnen, förutom vatten, alldeles
nödvändiga for en växts välbefinnande, nämligen
qväfve, svafvel, fosfor, jern, kalium, kalcium och
magnesium, hvilka i form af salter upptagas lösta i
vatten. Härtill komma kol ur luftens kolsyra samt
syre. Mindre nödvändiga, men dock i vissa växter
alltid förekommande under normala förhållanden äro:
kiselsyra (i gräsens strån), natrium, klor, jod,
fluor och mangan. Mera sällan träffas aluminium,
lithium, brom, koppar och zink. – De lösliga salterna
af dessa ämnen (med svafvelsyra, salpetersyra
o. a.) upptagas lösta i vatten, men vissa salter,
t. ex. kalcium- och ammoniumfosfat, förekomma såsom
ytterligt tunna, fasta öfverdrag på jordpartiklarna
och blifva liksom vissa fasta, mineraliska småkorn
påverkade och upplösta medelst en afsöndring från
rötterna sjelfva och sedan af dem upptagna. Det
första organiska ämne, som bildas genom växtens
näringsverksamhet, är stärkelse. Denna hör till
de qväfvefria byggnadsämnena, som växten använder,
och hvilka också kallas cellulosa-bildare. Hit höra
äfven de med stärkelse beslägtade ämnena inulin och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
