Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Organist ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
närmast liggande delar af Orienten hörande semitiska
språken (hebreiska, arabiska, syriska m. fl.) i
motsats till »klassiska språk» och »moderna
språk». Alltefter som kännedomen om Orienten
växte, inbegrepos småningom allt flere språk
under denna benämning, och i vår tid betecknas
dermed i allmänhet alla i Asien och Afrika samt
(i vidsträcktaste bemärkelse) äfven i Australien
och Polynesien inhemska språk. I en mera inskränkt
och vanligare betydelse betecknar detta uttryck
de semitiska språken jämte de med dem alldeles
icke beslägtade nypersiskan (indo-europeiskt)
och turkiskan (ural-altaiskt). Orsaken till
denna förening är den att nypersiska och turkiska
literaturen och språkförrådet hafva, såsom stående
under islams kraftiga inflytande, rönt en så
genomgripande påverkan af det arabiska språket, att
en omfattande kännedom af detta utgör en nödvändig
förutsättning för ett noggrannare studium af de
förra. – De orientaliska språkens studium kan sägas
hafva tagit sin början i 12:te årh. med latinska
öfversättningar af arabiska författare. Det
erhöll en kraftig impuls genom reformationen,
då Gamla testamentets grundspråk (hebreiskan) och
dess orientaliska öfversättningar (på kaldeiska,
syriska, arabiska m. fl.) blefvo föremål för ifriga
studier. I de protestantiska landen bedrefvos dessa
länge uteslutande i exegetiskt intresse, men genom
den katolska missionsverksamheten, stödd på det af
påfven Urban VIII(1627) upprättade »Collegium de
propaganda fide» (den s. k. »Propagandan» i Rom),
öppnades nya land och språk för den orientaliska
forskningen. Först i midten af 18:de årh. erhöll
denna en sjelfständig, vetenskaplig betydelse och i
början af innevarande årh. den rikaste utveckling
genom det nyupptäckta sanskrit-språket och dettas
sammanhang med Europas språk, genom hieroglyfernas
och kilskrifternas tolkande, genom Kinas och
Japans samt slutligen äfven Afrikas öppnande för
europeisk forskning. För närvarande ega alla större
universitet åtminstone två ordinarie professurer
för hithörande ämnen, en äldre för orientaliska
språk (i inskr. bem.) samt en nyare för sanskrit
och andra ariska språk, ofta förenad med läroämnet
»jämförande språkforskning». Dessutom ega flere
universitet hithörande lärostolar för östasiatiska
språk, kinesiska, japanska, egyptiska m. fl. För
de moderna orientaliska språken finnas derjämte i
Paris en »École des langues orientales vivantes» och
i Wien en »Orientalische akademie». Äfven Berlin
eger sedan Okt. 1887 en dylik högskola. Rikast
representerade äro dock ännu dessa studier vid de
ryska universiteten (Petersburg, Kazan). Ett annat
kraftigt stöd eger denna vetenskapsgren i de många
för detta ändamål inrättade vetenskapliga samfunden
(se härom Asiatiska sällskap) med deras tidskrifter
och bibliotek. Sveriges bägge universitet hafva sedan
mer än 200 år egt hvar sin professur och sedan mer
än 100 år hvar sin adjunktur i »österländska språk»;
men i våra dagar hafva båda adjunkturerna indragits,
professuren i Fpsala inskränkts till »semitiska språk»
och endast professuren i Lund
bibehåller ännu den gamla benämningen. För den äldre
orientaliska literaturen eger man goda bibliografiska
arbeten i D’Herbelot: »Bibliothèque orientale»
(4 vol., Haag 1777–1782), Zenker: »Bibliotheca
orientalis» (2 vol., 1846, 1861), Herrmann:
»Bibliotheca orientalis» (1870) m. fl., och för
den nyare i Trübners ännu pågående »American and
oriental literary record» (från 1865), Friedericis
utmärkta »Bibliotheca orientalis» (8 bd, 1876–1883)
samt dess ännu fullständigare och noggrannare
fortsättning, Kuhns »Literaturblatt für orientalische
philologie» (1 band årligen från 1885). Jfr för
öfrigt Benfey: »Gesch. der sprachwiss. und
oriental. philologie in Deutschland» (1869).
H. A.
Orientalist. Se under Orientaler.
Orienten (Lat. oriens, egentl. den uppgående,
näml. solen), östern, österlandet; i allmänhet Asien
och nordöstra Afrika, i motsats till Occidenten
(se d. o.).
Orientera. Att orientera sig betyder egentligen
att utfinna hvartåt öster (Lat. oriens) ligger
för att derefter bestämma de öfriga väderstrecken;
deraf finna sig till rätta i obekant mark, göra sig
hemmastadd med en ort eller ett ämne. – Eger man
icke tillgång till karta, kan man för orientering om
dagen begagna sig af solens ställning i förhållande
till tiden, om natten af månens ställning eller af
polstjernan. Vindriktningen, vattendrags lopp,
kyrkors belägenhet, vidt omkring synliga föremål
m. m. kunna ock tjena såsom hjelpmedel. Det bästa
medlet är dock kompassen. – Att orientera sig efter
karta vill säga att bringa kartan i ett läge,
som motsvarar verkligheten och att på den förra
återfinna på marken befintliga föremål. – En karta
säges vara orienterad efter väderstrecken, då hennes
upprättstående kant sammanfaller med riktningen från
norr till söder. Är detta icke fallet, angifves
orienteringen medelst ett på kartan uppritadt
norrstreck. C. O. N.
Oriflamme (-fla’m; Fr., af Med. Lat. auriflamma,
af aurum, guld, och flamma, låga, vimpel), fornfransk
riksfana, bestående af en föga stor, röd sidenduk med
fem långa uddar och gröna fransar, fäst på en lans
af förgylld koppar. Oriflammen var urspr. klostret
Saint-Denis’ kyrkofana och fördes till en början af
detsammas skyddsherrar, grefvarna af Vexin. Sedan
detta grefskap 1082 blifvit förenadt med kronan,
plägade de franske konungarna, när de drogo ut i krig,
ur abbotens i Saint-Denis händer högtidligt emottaga
fanan och anförtro den åt edsvuren fanbärare. I slaget
vid Azincourt, 1415, bars oriflammen sista gången.
Origanum L., bot., farmak., ett örtslägte inom
nat. fam. Labiatae Juss., kl. Didynamia L. Blomfodret
är likformigt och grundt 5-klufvet, i mynningen
försedt med täta, långa hår. Kronans öfre läpp är
rak, bredt aflång, urnupen; den nedre har 3 trubbiga
flikar, af hvilka den mellersta är längst. Ståndarna
äro långt utskjutande, med mycket breda knappband. I
Sverige växer på ängsbackar här och der den förr
officinella O. vulgäre L., en medelstor ört med breda
blad samt små, vanligen röda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
