Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oscillera ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då Danmarks konung, i sin hufvudstad festligt
emottaga Sveriges och Norges konung och inom hans
svenska rikes gräns gengälda besöket. Ännu närmare
knöts vänskapen 1848, då Fredrik VII uppstigit på
sin faders tron. En skandinavisk politik förenade
furstarna. Den svenska diplomatien tog Danmarks parti
i den strid mellan Tyska förbundet och Preussen å ena
sidan och Danmark å den andra, hvilken 1848 utbröt
med anledning af oklarheten i Slesvigs och Holsteins
statsrättsliga ställning, och svensk-norska trupper
sammandrogos i Skåne, ja öfverfördes till Fyen, under
högt uttalande af Sveriges intresse i skyddandet af
Danmarks rätt. Ett vapenstillestånd ingicks i Malmö
under O:s personliga bemedling (d. 26 Aug. 1848;
det föregående, af d. 2 Juli, blef icke godkändt
af den preussiske öfverbefälhafvaren!), och den
svenska truppkontingenten återvände hem. Endast en
»demonstration» hade de svensk-norska rustningarna
åstadkommit, ett resultat, som icke vann synnerligen
tacksamt erkännande i Danmark. Efter det åter
uppblossande krigets provisoriska slut besattes,
enligt »makternas» beslut, en del af Slesvig med
en liten svensk-norsk härafdelning, 1849–50, och i
den slutliga »garantien» af Danmarks »integritet»
och bestämmandet af tronföljden efter Fredrik VII
deltog Sverige med »stormakterna» (1852). När dessa
kort derefter söndrades i två fientliga läger, enades
Sverige-Norge med Danmark om en neutralitetsförklaring
(d. 15 Dec. 1853), hvilken för de Förenade rikena
under krigets fortgång öfvergick till en med England
och Frankrike afslutad traktat (d. 21 Nov. 1855),
enligt hvilken dessa makter åtogo sig att försvara
Sverige-Norge mot alla försök till inkräktning af dess
område. Denna traktat, en tydlig emancipation från
den på Rysslands bistånd grundade, af kronprinsen Karl
Johan 1812 begynta politiken, uteslöt icke möjligheten
af ett fullständigt utträde ur neutraliteten, för
den händelse kriget fortsatts. Men då fred mellan
de krigförande makterna redan i Mars 1856 blifvit
sluten, kunde O. med de nye bundsförvandternas
goda minne och utan att befara allvarsamt motstånd
af de öfriga makterna fortsätta sin skandinaviska
politik, som då i broderlig vänskap mellan de båda
konungarna afsåg nordens tryggande genom en dynastisk
union. Den skandinaviska politikens förste bärare,
universitetens ungdom, fick vid studentmötet 1856
mottaga inbjudning af konung O. på Drottningholm
och af Fredrik VII i »Eremitagen». I det tal, med
hvilket O. ledsagade sin skål »för den skandinaviska
ungdomen», gaf han sitt kungsord uppå, att »våra
svärd stå redo till gemensamt försvar». Då stod O.,
kanske ännu mera än 1844, som personlig bärare af
entusiastiska förhoppningar. För förverkligandet af
dessa, den politiska skandinavismens, satte han också
ärligt in sina sista krafter. Men när han nått derhän,
att vederbörande i Europa endast väntade på hans eget
formliga initiativ för att omordna frågan om Danmarks
tyska biland och successionen till den danska tronen,
då svek honom kraften. Det gynsamma
ögonblicket gick förbi – och konung O:s återstående
lif var en bruten mans, snart en förlamad
sjuklings. Flere omständigheter hade samverkat att
försvaga själslifvets organ. Absenser – plötsliga
afbrott i medvetandet – förekommo stundom, ehuru
snart öfvergående, och detta fysiska tillstånd
bidrog i sin mån att försvaga en genom uppfostran
och årslångt tvång undertryckt viljekraft. Mer än en
gång vittnar O:s regeringshistoria derom att ett med
ifver fullföljdt mål, en länge förfäktad ståndpunkt
plötsligt, just i det afgörande ögonblicket eller i
utvecklingens sista skede, öfvergifves.
Norges önskningar om officielt erkännande af dess
handelsflagga gick O. till mötes 1844, hvarjämte
unionsflagga, unionsvapen, konungatitelns delning i
svensk och norsk samt slutligen upprättandet af en
norsk riddareorden (1847) utgjorde föremål för hans
regeringsåtgärder. Unionskomiténs från Karl Johans
tid fortgående arbeten föranledde deremot ingen
regeringsproposition. När O. första gången som konung
besökte Norge (1845), vexlades väl artiga uttalanden
mellan konung och storting. Men konungen fann sig
icke angenämt berörd af de »liberala» strömningarna i
Norge, och vid sin återkomst till Sverige syntes han
äfven mer och mer draga sig undan deras inflytande i
detta land. Derigenom uppkom den fraktion inom det
politiska lifvet, som betecknades med namnet »de
grå». 1848 års revolutionära omstörtningar i Europa
gjorde dock äfven verkan på O. Hans personliga
uppträdande för att stilla det oväsende, som i
Mars månad 1848 utbrutit i Stockholm, utvisade
både mod och god vilja, men hvarken kraft eller
lugn. En ny ministèr och ett representationsförslag
framkommo emellertid kort efteråt i Sverige, under
det i Norge en misstillitsadress mot regeringen
icke segrade inom stortinget och endast partielt
ministerskifte egde rum. Vid stortinget i Norge
1851 var oppositionen liflig nog, och ämbetsmännens
uteslutande uppbärande af det politiska lifvet
begynte vackla. Men regeringen grep in med kraft mot
begynnande arbetarerörelser, i häfden förbundna med
namnen Harro Harring och Marcus Thrane. 1856 afgick
den siste riksståthållaren i Norge. Kronprinsen
Karl utnämndes s. å. till vicekonung, och när
han 1857 återkom till Sverige, var det för att,
enligt riksdagens och stortingets beslut, öfvertaga
förandet af sin sjuke faders spira. – Äfven i Norge
bär O:s regeringstid minnet af främjad ekonomisk
utveckling. Ett särskildt regeringsdepartement
»for det indre» upprättades, näringstvånget löstes
småningom, kommunikationerna förbättrades, telegraf
och jernvägar infördes, ångbåtsfarten understöddes,
en hypoteksbank upprättades, statsskulden från
nödens och trångmålens dagar slutbetaltes, och den
norska fraktfarten blef som aldrig förr en källa till
välstånd. O. uppmuntrade den gryende norska konsten
och lät pryda sin villa invid Kristiania, »Oskarshal»,
med norska folklifsbilder af de unge mästarna.
Under hösten 1852, efter återkomsten från en badresa
till Kissingen, vistades O. i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
