Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osma ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gefle–Ockelbo jernväg, omfattar med underlydande i
Valbo och Ockelbo socknar af samma län 90 öresland,
med en areal af 375 har åker och äng samt 8,500 har
afrösningsjord. Taxeringsvärdet å jordbruksfastigheten
1884 var 449,900 kr. Bruket privilegierades 1697,
men den stångjerns- och spiktillverkning, som der
förr drefs, har nu nedlagts. Det eges sedan 1847 af
August Lundebergs arfvingar. 2. B. S.
Osma (Osmo), Finsk, mytol., i de finska
folksångerna namn på någon utmärkt person, vanligen
parallelnamn till Kaleva. Anmärkningsvärdt
är, att detta namn förekommer mest på sådana
ställen, der det är fråga om föremål, som höra till
jordbruket. Kalevalafälten få binamnet O:s åker,
kornet får som oftast epitetet »O:s korn, Kalevas
hafra». – Osmotar (»O:s dotter») var den goda,
förfarna jungfrun med binamnet Kapo (se Kave),
hvilken uti ölets ursprungssång brygger denna af korn
tillredda nationaldryck. Osmotar gifver dessutom
i bröllopssångerna (der äfven benämnd Kalevatar,
»Kalevas dotter») förmaningar åt Pohjolabruden
huru hon skall skicka sig i svärföräldrarnas gård. –
Osmola är, likasom Kalevala, hjeltarnas, de godes
hem, och Osmoinen gifves såsom epitet åt den
förnämste hjelten, Väinämöinen, detta också mest,
då det är fråga om kornsådden. Han kallas då äfven
Osmon ukko (»O:s gubbe»), hvilket Lönnrot
i Kalevala efter en annan variant ändrat
till Onnen ukko, »lyckogubben». – Namnet Osma
synes vara lånadt från skandinavernas Oden,
hvilket äfven bestyrkes deraf att Odensholm (en ö
vid estniska kusten nära Baltischport) i de finska
språken heter »Osmussaari». O. G.
Os magna sonaturum, Lat. »en mun, mäktig af väldiga
toner», gåfvan att dikta högstämda sånger. Uttrycket
återfinnes i Horatius’ »Satirae» I, 4, v. 44.
Osman (egentl. Othman, se d. o.), namn på en kalif. Se
Kalif, sp. 54.
Osman, turkiska sultaner. 1. O. I. al gahsi
(»eröfraren»), stiftare af Osmanska l. Turkiska
riket, f. 1259 i Sukut i Bitynien, efterträdde 1281
sin fader, Ertogrul, såsom kan öfver de ogusiske
tatarerna i Frygien. Han bemäktigade sig en stor del
af seldsjukernas år 1300 upplösta rike, antog titeln
sultan och eröfrade efter hand hela vestra delen af
Mindre Asien. Död 1326. – 2. O. II, f. 1605, blef
vid sin faders, Achmed I:s, död (1617) undanskjuten
från tronföljden till förmån för den till åren
äldste anförvandten, hans farbroder Mustafa I. Det
skedde enligt faderns eget förordnande och är första
exemplet på tillämpningen af den i Turkiet gällande
principen för tronföljden. Genom en palatsrevolution
kom han dock redan i början af år 1618 på tronen. Han
kämpade olyckligt med Polen och mördades i Maj 1622
vid ett janitsjaruppror, hvarefter Mustafa I åter
vardt sultan. – 3. O. III efterträdde 1754 sin broder
Mahmud I och regerade till 1757.
Osmaner är det historiska och etnografiska, namnet
på turkarna i Europa och Mindre Asien, härledande
sig från tatar-kanen Ertogruls
äldste son, Osman I (se föreg. art.). Sedan denne efter
den siste seldsjuk-sultanen Ala-ed-dins fall (1300)
bemäktigat sig en stor del af det seldsjukiska
riket, erhöllo nämligen hans egen ogusiska stam
och småningom derefter alla andra med denna närmare
befryndade stammar i det nybildade osmanska riket
namnet osmanli (»osmansk», »osman»). I etnografiskt
hänseende tillhöra således osmanerna den turkiska
gruppen af den ural-altaiska folk- och språkstammens
altaiska gren. – Om de nuvarande osmanerna, deras
antal och lefnadsförhållanden se Turkiet. – Ordet
osmanli begagnas äfven i Europa dels i allmänhet
likbetydande med osmaner, dels oftare såsom särskildt
namn på det europeisk-turkiska tal- och skriftspråket
till skilnad från andra turkiska språk i Asien.
H. A.
Osmanié-orden, turkisk orden, stiftades af sultan
Abdu-l-Asis vid hans tronbestigning 1861, såsom
belöning för synnerliga förtjenster om staten. Orden
har 5 klasser. Dekorationen utgöres af en gyllene,
grönemaljerad stjerna med 7 uddar och i dessas
mellanrum briljanterade silfverstrålar samt en
rödemaljerad midtsköld med inskrift, det hela krönt
af en halfmåne, som omsluter en stjerna. Detta
ordenstecken bäres i grönt band med röda kanter.
Osmanli. Se Osmaner.
Osman-Nuri pascha gahsi, turkisk fältmarskalk,
f. 1837 i Mindre Asien, utnämndes 1854 till officer
vid kavalleriet, deltog i Krimkriget, i bekämpandet
af drusernas uppror (1860) och af upproret på Kandia
(1867) samt blef 1871 öfverste. Han var derefter
med i fälttåget till Jemen, blef 1874 brigadgeneral
(liva), 1875 divisionsgeneral (ferik) och fick
1876, då kriget med Serbien utbröt, befälet öfver
Viddin-kåren. Först af alla grep han till offensiven,
tog serbernas ställning vid Saitschar och segrade vid
Isvor, med anledning hvaraf han utnämndes till musjir
(generalbefälhafvare). Sedan ryssarna 1877 efter
krigsutbrottet öfvergått Donau, fick O. befallning
att med Viddin-kåren rycka österut. Han gick då
obemärkt af ryssarna till den i en vägknut liggande
staden Plevna, der han tog en ställning, som genast
befästes. Ryssarnas misslyckade anfall d. 20 och 30
Juli ådagalade Plevnas betydelse, och O., som fick
förstärkningar och förråd från Sofia, inrättade
åt sig der ett starkt befäst läger. Sedan ryssarna
d. 11 Sept. förgäfves sökt taga Plevna med storm,
öfvergingo de till formlig belägring, men först
d. 10 Dec. kunde de tvinga det till kapitulation,
sedan de från slutet af Okt. hållit det fullständigt
inneslutet. O., som för sitt glänsande försvar
fick namnet gahsi (»den segerrike»), fördes såsom
krigsfånge till Ryssland. Efter sin återkomst, i April
1878, fick han det svåra uppdraget att reorganisera
den turkiska armén i Europa och utnämndes snart
till krigsminister (seraskier). I denna befattning,
som han med ett års afbrott (1880) utöfvade
till Sept. 1885, satte O. sig envist emot alla de
uppgjorda förslagen till krigsväsendets ombildning.
C. O. N.
Osmanska riket. Se Turkiet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
