Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osma ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
judar. Regeringsområdet är indeladt i 11 kretsar. –
2. Hufvudstad i nämnda regeringsområde, vid
Haase och jernvägarna till Oldenburg, Hamburg,
Köln m. fl. städer. 35,899 innev. (1885). De äldre
gatorna äro smala och krokiga samt uppvisa många
prof af arkitektur i gotisk och renaissancestil. De
gamla fästningsverken hafva förvandlats till
promenader. Den katolska katedralen är från 12:te
årh., i dels romansk, dels öfvergångsstil, men är i
arkitektoniskt hänseende underlägsen den evangeliska
Mariakyrkan, i gotisk stil (från 15:de årh.). I
det 1486–1512 i sengotisk stil byggda rådhuset
märkes fredssalen, med porträtt af ombuden vid
westfaliska fredsförhandlingarna; hufvudfasaden har
öfver dörren en staty af Karl den store. Staden har
ett evangeliskt och ett katolskt gymnasium (det
förra med stort bibliotek), ett realgymnasium,
två lärareseminarier, en högre flickskola och en
döfstumanstalt. De största industriella anläggningarna
äro ett jern- och stålverk, ett tråddrageri jämte
valsverk, linspinneri, ylleväfverier samt tobaks-
och cigarrfabriker. Handeln är liflig, i synnerhet
med hästar, nötkreatur, skinkor samt stenkol och
sten från stadens bergverk vid Piesberg. – O. var
redan år 772 en frankisk missionsanstalt, erhöll
år 888 stadsrättigheter och tillhörde sedermera
hanseförbundet, men var aldrig fri riksstad. Sin
blomstringsperiod hade staden i 15:de årh. På
rådhuset i O. undertecknades d. 14 (24) Okt. 1648
westfaliska freden, hvarom underhandlingar förts
i O. och Münster sedan 1643. – 3. Biskopsstift,
grundadt af Karl den store på 780-talet. I westfaliska
freden bestämdes, att det skulle omvexlande hafva
en katolsk och en evangelisk biskop, den senare af
huset Braunschweig-Lüneburg. Den siste biskopen
var hertig Fredrik af York. 1803 sekulariserades
stiftet, hvars areal var 2,297 qvkm., och förenades
med Hannover. Stiftsärendena sköttes derefter af
biskopen i Hildesheim, tills O. 1858 åter fick en
egen biskop, utan verldslig besittning.
Osorkon, namn på tre egyptiska faraoner, af hvilka
två tillhöra den 22:dra och den tredje den 23:dje
dynastien. En del forskare hafva i O. velat se ett
semitiskt (assyriskt), af egypterna importeradt
namn och sammanställt det med det bibliska
Sargon. Andra hafva förmodat, att det är libyskt
till ursprung. Inhemskt egyptiskt är det i hvarje
fall icke. K. P.
Osroënska riket. Se Edessa och Mesopotamien.
Ossa, Grek. mytol., det kringflygande ryktets gudinna,
Zevs’ budbärarinna, motsvarande romarnas Fama,
hvilket namn förekommer äfven hos grekerna dels i
formen Feme, dels äfven, i doriska dialekten, Fama.
A. M. A.
Ossa, ett berg (nu Kissovo) i nordöstra Tessalien
inom landskapet Magnesia. Största höjden öfver
hafvet 1,954 m. O. skiljes genom Tempedalen från det
n. derom belägna Olympos och sammanhänger i s. genom,
en rad af lägre höjder med Pelion. Båda dessa berg
omtalas i sagan om giganterna, hvilka vid sitt försök
att storma himmelen uppstaplade dem på hvarandra.
A. M. A.
Ossegg, köping i nordvestra Böhmen, 7 km.
v. om Teplitz, vid foten af Erzgebirge, bekant
genom sitt rika cistercienskloster (stiftadt
1193), med praktfull klosterkyrka och rikt
bibliotek. Omkr. 2,000 innev.
Os Sepiae, »hvalfiskfjäll». Se Bläckfisk.
Osseter, ett på både norra och södra sidan om
mellersta Kaukasus (prov. Terek och guvern. Tiflis)
bosatt folk. Osethi är egentl. det georgiska
(grusiska) namnet på landet, och folket skulle heta
»oser». Sjelfva kalla de sig iron och sitt land
Ironistan. Största delen af deras land utgöres af
trånga kittel- och floddalar omkring det isklädda
Kazbek. Blott på norra sidan, ned emot Terek,
är jordbruk möjligt. Eljest är boskapsskötsel det
hufvudsakliga näringsfånget. Innan ryssarna fingo
säkert fäste bland dem, lefde osseterna förnämligast
af rof och plundring. Hufvudvägen öfver Kaukasus,
genom Dariel-passet (de gamles »Kaukasus’ port»)
från Vladikavkas till Tiflis, går genom ossetiskt
land. Den beboeliga delen af området uppskattas
till 2,750 qvkm., innevånarna till något öfver
100,000. Osseterna voro kristna redan omkr. år
1000, men hafva sedan den tiden flere gånger bytt
om tro och tidtals varit muhammedaner. De äro nu
grek. katoliker. I fråga om styrka och skönhet utmärka
de sig mindre än andra kaukasusfolk (tjerkesser
m. fl.). De berömmas för sin gästfrihet. I olikhet
med grannfolken (kabardiner, tatarer m. fl.) bruka
de säng, stol och bord. – De hade intet gemensamt
öfverhufvud. De olika »brödraskapen» eller familjerna,
i spetsen för hvilka stodo »äldste», lågo ofta i fejd
med hvarandra. Osseterna blefvo derför tämligen lätt
kufvade af främmande eröfrare. Man har i osseterna
velat se qvarlefvor af alanerna. De skola tidigare
varit utbredda ända till Don (Osset. don = flod), men
blifvit undanträngda af mongolerna (på 1300-talet). –
Ossetiska språket tillhör, liksom armeniskan, den
indo-europeiska språkstammen, under det att alla de
öfriga s. k. kaukasusfolken tala språk, som icke stå i
något slägtskapsförhållande till vår språkätt. Närmare
bestämdt är ossetiskan ett iranskt språk, som kommer
närmast medelpersiska (pehlevi). Kasusändelserna
äro lika i sing. och plur., med den skilnad att de
i plur. fogas efter pluralmärket -t-. Den urspr.
indo-europ. deklinationen är i det närmaste förlorad,
men språket har utbildat ett nytt kasussystem genom
postpositioners fogande till stammen. Verbet har
olika ändelser för tre personer i hvarje numerus. Man
skiljer mellan tre dialekter: 1) den östra l. ironska
– af Sjögren (»Osset. sprachlehre», Petersb. 1844)
kallad den tagauriska –, n. om Kaukasus omkring
Tereks mellersta lopp samt dess bifloder Fiag,
Gizel, Ardon, 2) den vestra l. digoriska, n. om
Kaukasus i vester omkring Tereks biflod Uruch, och 3)
den södra l. tualiska, s. om Kaukasus. På ironsk
dialekt är nästan all befintlig ossetisk literatur
affattad. Denna är uteslutande af religiöst innehåll
(bibeln, kyrkohandboken, biblisk historia etc.). Det
äldsta ossetiska trycket är en läslära från 1798 på
kyrkoslaviska och ossetiska (med kyrkoslav.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
