- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
433-434

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osma ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bokstäfver). Sedan Sjögrens tid användes för ossetiskt
tryck ett af honom uppgjordt alfabet, som grundar sig
på den nyryska skriften. Hufvudkällan för kunskapen
om ossetiskan (närmast de båda nordliga dial.) är
numera V. Miller: »Osetinskie etudy» (Moskva 1882).
Lll.

Osset-with-Gawthorpe [oith gathorp], stad i engelska
grefskapet York, West riding, bestående af byarna
Ossett, South Ossett och Gawthorpe, mellan Dewsbury
och Wakefield. 10,957 innev. (1881). Klädesfabriker
och Stenkolsgrufvor.

Ossia, Ital., musikt., »eller»,
användes för att beteckna alternativa
ändringsförslag inom en komposition.
A. L.

Ossian, Gael. Oisian [å’sjian], Irisk. Oisin,
Ossin,
egentl. en fornirisk krigshöfding under 3:dje
årh., son till Finn mac Cumaill (Fingal), hvilken
sistnämnde utgör medelpunkten i en krets af iriska
sägner och qväden, som under 5:te-14:de årh. af
irländska barder fördes öfver till de med irerna
närbeslägtade skottarna samt derstädes i viss mån
omdiktades, lokaliserades och med tiden tillskrefvos
O. Denne krigare gjordes sålunda af högskottarna
till författare af nämnda keltiska bardsånger och
fortlefde i traditionen såsom en ålderstigen, blind
skald, som, ledsagad af sin son Oscars efterlemnade
brud, Malvina, elegiskt besjunger flydda dagar af
glans och bragder. Bland den sångälskande allmogen i
Skotland och på Hebriderna bevarades de s. k. Ossians
sånger troget långt in på 1700-talet samt blefvo
på 1760-talet kända för den bildade verlden genom den
ryktbara engelska prosaöfversättning, som verkställdes
af J. Macpherson (se denne). – De ossianska sångerna
skildra ett uråldrigt tidsskede. De uppträdande
hjeltarna egna all sin tid åt jagt och härnadståg. De
känna ej åkerbruk och knappast boskapsskötsel. De
hafva inga städer, ingen fast samhällsordning,
intet myntväsende, men förstå att segla på hafvet
och tillverka sina vapen af jern. Rätt ofta omtalas
qvinnorof, och det händer, att en hel stam drager i
fejd för att hämnas ett sådant. Härarna äro tydligtvis
ej stora; de kämpande kunna snarare räknas i hundra-
än i tusental. Stridsmaning meddelas derigenom att
anföraren slår på sin sköld eller ropar högt. Striden
försiggår oordnad och afgöres vanligen genom tvekamp
mellan höfdingarna. Nöjena bestå företrädesvis i att
lyssna till barders sång vid harpan samt dricka något
slags upplifvande dryck ur »musslor». De egenskaper,
som anses bäst pryda mannen, äro kroppsstyrka och
dödsföraktande tapperhet i förening med högsinthet,
mildhet mot besegrade fiender, rättrådighet samt ett
vänfast sinnelag. Kämpens åhåga är att förvärfva ett
beståndande hjelterykte och att efter döden hedras
i barders qväden. De aflidne uppenbara sig ofta såsom
halft väsenlösa skuggor med svag, maktlös stämma. De
flyga på molnen i följe med sina fäders vålnader, jaga
der skugglika rådjur och vildsvin, besöka fälten för
sina förra bedrifter och lyssna hemligt till sitt
pris från barders mun. Ett egendomligt drag hos de
ossianska sångerna är frånvaron af alla egentligen
religiösa idéer, all mytologisk apparat af vare sig
hednisk eller kristen art. Men i öfrigt saknas
ingalunda lyftning i känslan. Familjebanden äro
starka, förhållandet mellan älskande är ömt och vekt,
skönhetssinnet ganska utveckladt; qvinnotyper tecknas
med rörande behag, och de ödsliga, vildromantiska
landskapsscenerierna återspeglas af en lefvande
känsla för naturen. För öfrigt utmärkas dessa
qväden af ett genomgående högtidligt allvar; de
röra sig i en sfer af sublimitet och patetisk
melankoli. Framställningssättet bär en mycket
ålderdomlig prägel. Det är okonstladt, knappt, raskt
framskyndande, med ständiga språng i berättelsen,
samt synnerligen konkret och bildrikt. Språkets
grammatiska former förete armod och brist
på utveckling. Versformen liknar i rytmen den
fornnordiska poesiens, endast att verserna i regeln
äro en fot längre. Den trokaisk-daktyliska rytmen
omvexlar med den jambisk-anapestiska. Verserna hafva
i slutet ett slags vokalrim och följa på hvarandra
i stycken af obestämd längd.

Sammanhanget med de ossianska dikterna är, närmare
utredt, följande. De förskrifva sig ytterst från
Irland. Flere sagocykler utbildades tidigt på ön;
af dem handlar en om Ossin och grundar sig på
historiska tilldragelser under åren mellan 174 och
283. Landet lydde under en konung, och mot en af
desse, Conn, gjorde de trupper, som kallades med det
i våra dagar beryktade namnet fenier, uppror under
sin höfvitsman Cumall. I ett fältslag blef Cumall
besegrad; men efter honom uppträdde sedermera hans
son Finn mac Cumaill (Fingal) i spetsen för fenierna,
och ehuru han af Conn fick någon upprättelse, fortforo
länge stridigheter mellan dem båda. Feniernas makt
blef efter hand alltmera förtryckande för landet –
sålunda tillhörde all jagt dem –, och då de under
sin ledare Ossin, Finns son, fordrade upprättelse af
konung Carbre, derför att han utan att tillfråga dem
bortgift sin dotter, beslöt denne deras undergång. Ett
stort slag vid Gabar bröt feniernas makt, om ock
konungen sjelf stupade i ett envig med Ossins son
Oscar. En af de få öfverlefvande blef Ossin, hvilken
redan som den siste af sin ätt egnade sig för att
blifva en romantisk gestalt, vid hvilken traditioner
kunde fästa sig; bland annat upptog också den gamla
iriska sagan om Lycksalighetens ö honom till sin
hjelte.

De iriska sagorna äro på prosa, men i dem finnas –
liksom i vår Saemunds-edda – partier på vers, än
lyriska, än dramatiska, monologer och dialoger,
understundom till sådant antal, att de skymma sjelfva
prosaberättelsen. Namnen på de skalder, som diktat
dessa poetiska delar af sagorna, hafva förblifvit
okända; men de pläga föregås af ett par sådana ord som
»Då sjöng ...» eller »Då talade . . .» – Cuchullin,
Fergus eller någon annan –; och när sångerna lösgjort
sig från den saga de tillhört, hafva de af senare
slägten, på samma gång de för dessa ofta blifvit
svårfattliga, blifvit tagna för diktade af Cuchullin
o. s. v. Ossin, som bl. a. diktas samtalande med
Sankt Patrik, är ofta före, och af ett Ossin cecinit
(O. qvad)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:38 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0223.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free