- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
507-508

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Oxenstierna, Bengt Kristiernsson - 8. Oxenstierna, Kristiern Bengtsson - 9. Oxenstierna, Gabriel Kristiernsson - 10. Oxenstierna, Krister Gabrielsson - 11. Oxenstierna, Gustaf Gabrielsson - 12. Oxenstierna, Bengt Bengtsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Stures frånvaro, men dog hastigt, troligen i pesten»
(Styffe). 1495 var han en bland de rådsherrar,
som högtidligen förklarade ryktena om missämja
med Sten Sture ogrundade, ehuru han varit bland
dem, som d. 12 Aug. 1494 stadfäste Kalmar recess
af 1483 rörande kon. Hans’ inkallande i riket.
P. S.

8. Oxenstierna, Kristiern Bengtsson, till
Mörby och Steninge, riksråd, den föregåendes son,
blef af kon. Hans 1497 slagen till riddare. Han deltog
1504 såsom riksråd i herredagen i Stockholm och
stod 1506 på riksföreståndaren Svante Nilssons sida,
men säges hafva lidit »dråpelig skada» för konung
Hans’ skull. Han beseglade jämte öfriga rådsherrar
d. 14 Okt. 1509 en handelstraktat med Lybeck samt
utsågs 1513 och 1515 att vara ett af Sveriges ombud
på unionsmöten i Köpenhamn. Trots sina ärfda
sympatier för unionen och trots sitt deltagande i
undertecknandet af den akt, hvarigenom Kristian
II 1520 antogs till Sveriges konung, blef han
d. 8 Nov. 1520 ett af offren i Stockholms blodbad.
Han var då den ende af sin ätt och efterlemnade blott
en son (se O. 9). P. S.

A) Friherrliga ätten O. (Eka och Lindögrenen).

9. Oxenstierna, Gabriel Kristiernsson, af Mörby
och Steninge, Arstad, Gäddeholm och Fånö, friherre,
riksråd, riksmarskalk, den föregåendes son, var
efter faderns afrättning i Stockholms blodbad
(1520) den ende lefvande medlemmen af slägten. Han
uppgifves hafva på 1520-talet varit munk i Sigtuna
kloster, men åtminstone från 1530, då han sändes med
uppdrag till Finland, användes han af Gustaf I.
Han tyckes hafva åtnjutit stort anseende, hvartill
hans stora rikedom, omkr. 560 gårdar i jordagods,
visserligen bidrog. Gustaf I anförtrodde honom
slottslofven på Stockholms slott 1538 och 1549
samt gjorde honom 1544 till riksråd. Vid Erik
XIV:s kröning, 1561, var han en af de 9 herrar, som
bekläddes med den nystiftade friherrevärdigheten.
1563 gaf konungen honom förtroendet att jämte
andra personer fullfölja det hessiska frieriet.
Sändebuden blefvo emellertid qvarhållna i
Danmark, der de måste stanna några år. Öfver
sin fångenskap författade O. en ännu bevarad
berättelse. Hemkommen synes han i det längsta hållit
sig till konungens parti. I Juni 1568 medförde
han till Erik hertig Johans löfte att komma till
konungens bröllop, och i Juli hade han konungens
uppdrag att lugna allmogen i Köpingstrakten,
hvarjämte han insattes i den domstol, som skulle
döma öfver hertigarnas uppförande. I Juli 1568
hade han äfven blifvit utnämnd till amiral öfver
hela flottan. Kort efter tronombytet utnämndes han,
Jan. 1569, till ståthållare i Reval och öfver Estland.
Der hade han att bekämpa myteri af egna trupper,
hvarunder han af sin affällige medbroder Klas Kursell
togs till fånga 1570. Lyckligen åter befriad,
måste han försvara sig mot ett ryskt anfall.
Efter att tappert hafva afvärjt detta och fört en
styrelse, som berömmes för klokhet och rättvisa,
återvände han hem 1570. O., som 1569
utnämnts till riksmarskalk, utsågs 1572, ett nytt
bevis på Johans förtroende, att jämte
H. Kyle sjöledes föra konung Erik från Gripsholm
till Vesterås. 1582 finner man honom på konung
Johans sida bland dem, som underskrifvit
stadgan om konungens rättigheter i furstendomena.
O. synes sålunda hafva varit en mot den
faktiske regenten städse lojal man. Död 1585. Med
sin hustru, Beata Trolle, hade han 11 barn.
P. S.

10. Oxenstierna, Krister Gabrielsson, till
Steninge, friherre, riksråd, den föregåendes son,
fick 1573 fullmakt att förestå kon. Erik XIV:s
bevakning på Vesterås samt var 1575–78 höfvitsman
på Kalmar, 1584 ståthållare på Narva slott och
1585 sändebud vid ett möte mellan ryska och polska
legaterna. 1586 utnämndes han till riksråd,
men föll i onåd hos Johan III, emedan han
deltog i rådets föreställningar mot konungen på
mötet i Reval 1589. Det oaktadt var han ett
af sändebuden vid stilleståndets afslutande
med Ryssland s. å. O. var en motståndare
till liturgien. Han afled d. 20 Febr. 1592.
P. S.

11. Oxenstierna, Gustaf Gabrielsson, friherre
till Fiholm och Rinkestad, riksråd, den
föregåendes broder, f. 1551, gjorde studier
och krigstjenst i främmande land samt blef 1584
ståthållare i Reval och öfver Estland. Efter att på
förnyad anhållan äntligen hafva blifvit hemkallad
från denna besvärliga post utnämndes han 1590
till riksråd. Efter konung Johans död (1592)
synes han troget hafva stått på hertig Karls sida.
Han blef 1594 kammarråd. Troligen var han en af de
rådsherrar, som bevistade Söderköpings riksdag (1595).
1596 synes dock äfven han, ehuru fogligt,
hafva trädt i någon opposition mot hertigen.
Död 1597. Söner till O. och Barbro Bielke
voro rikskansleren Axel O. och riksdrotset Gabriel O.
P. S.

12. Oxenstierna, Bengt Bengtsson, kallad
Resare-Bengt, friherre, riksråd, den
föregåendes brorson, son af frih. Bengt
Gabrielsson (furstligt råd, d. 1591),
föddes, efter faderns död, på Frösvik d.
19 Okt. 1591. Han sändes redan i sitt 16:de
år till tyska akademier: Rostock, Jena och Wittenberg,
samt fick derefter en liflig håg att se främmande
land och lära deras språk. Efter att hafva
genomvandrat Tyskland, gick han 1612 till Italien
och derifrån till Österlandet, hvarest han besökte
Jerusalem m. fl. orter i Heliga landet. Emellertid
föll han i röfvarehänder, men räddades och kom till
Venezia, der han tog krigstjenst mot turkarna 1614.
Från Venezia anträdde han 1616 sin andra
orientaliska resa, som förde honom till Persien,
till Bagdad och Babylon, ja till Indiens gränser.
I Persien åtnjöt han stort anseende, i synnerhet
som han tämligen ledigt talade landets språk.
Derifrån for han genom Armenien, öfver Aleppo,
till Palestina, vidare till Kairo, Alexandria
m. fl. egyptiska orter, samt återvände öfver Sidon
till Europa (Genua). 1620 var han åter i Sverige,
efter att under sina resor hafva förvärfvat en
ovanlig språkkunskap. Han skall ledigt hafva talat
sju främmande språk, bland dem persiska och turkiska.
Återkommen anställdes han som kammarherre hos
Gustaf Adolf, hvilken dock

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:31 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0260.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free