- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
513-514

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Oxenstierna, Bengt Gabrielsson - 16. Oxenstierna, Gustaf Gabrielsson - 17. Oxenstierna, Johan Gabriel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

programmet fullföljde O. med den mest fulländade
statsmannaskicklighet under Karl XI:s regering,
och händelsernas utveckling bevisade tillfullo
riktigheten af den beträdda banan. O:s maktställning
var emellertid starkast under 1680-talet, i synnerhet
under dess förra hälft. 1682 lyckades han genom en
ceremonitvist aflägsna den naturlige hufvudmannen för
sina motståndare, den franske ambassadören, hvilken
derefter lemnade landet. Nya fördrag med Holland
och Brandenburg 1686, ett beslutsamt uppträdande
mot Danmark i den holsteinska tvisten, som ändade
med det för den svenska statskonsten ärofulla
Altona-fördraget 1689, en hjelpsändning till Vilhelm af
Oranien vid hans tåg till England för att vinna dess
krona 1688, äfvensom till de emot Frankrike stridande
allierade makterna, voro frukter af O:s inflytande
vid denna tid. Med början af 1690-talet led detta
dock ett visst afbräck. Ett franskt ombud samlade
åter ett parti i Sverige. Flere bland dem, som egde
Karl XI:s öra, främst Nils Bielke, voro Frankrikes
vänner. I April 1691 väntade man en »katastrof i
O:s ministerio», då det var tydligt, att konungens
förtroende till O. var rubbadt. Men O. lyckades
för konungen framlägga bevis för motståndarnas
förbindelser med Frankrike och räddade sig och
sin ställning, mot hvilken dock anfallen snart åter
upptogos. De allierades segrar mot slutet af 1691 voro
tillika O:s, och 1692 slog han genom nya framlagda
bevis för stämplingar med Frankrike fullständigt sina
motståndare i Nils Bielkes person. Emellertid var
det uppenbart, att konungen ej mera så obetingadt
som förut lyssnade till O:s ord. Åtgärder beslötos
understundom, som stredo mot hans åsigter, hvilka
åtgärder han dock, då de skulle komma till utförande,
med utomordentlig skicklighet merendels beröfvade
deras kraft och betydelse. Under Karl XI:s sista
år lyckades dock det franska partiet att vinna
alltmer terräng under ledning af Wallenstedt
och Hastfehr. Under loppet af 1695 och 1696 led
O. flere känbara nederlag, men den uppflammande
dansk-holsteinska striden, i hvilken konungen och
O. voro fullkomligt ense, räddade åter en gång hans
ställning. Han var åter i full utöfning af sin makt,
då Karl XI dog. 1697. Till följd af det anseende
Sverige genom O:s politik vunnit hade det då nyss
blifvit utsedt till medlare på den stora kongressen i
Rijswijk. – Genom sitt testamente hade Karl XI insatt
O. till en af förmyndarna for Karl XII, men i denna
nya regering befann han sig ofta i minoriteten. Blott
i holsteinska frågan vann han afgjord seger, då
man beslöt att å Sveriges vägnar afgifva bestämda
förklaringar till hertigens förmån. Icke ogerna såg
O. derför Karl XII:s myndighetsförklaring, i hopp
att hos honom vinna mera gehör. Deruti missräknade
han sig visserligen i likhet med så många andra
på det hela, men den gamle statsmannen lemnades
likväl i oqvald utöfning af sitt ämbete och lyckades
t. o. m. i många vigtiga frågor vinna konungen för
sin uppfattning. Genom sin vidsträckta erfarenhet och
sina mångfaldiga förbindelser hade han en
rikedom på utvägar att göra sig gällande, hälst
hans motståndare råkat i ännu djupare onåd än han
sjelf. Nya förbund afslötos med sjömakterna och
kejsaren, medan O. beröfvade ett med Frankrike
afslutet all vådlig innebörd. – Med djupt bekymmer såg
O. emellertid Karl XII:s fullständiga likgiltighet
för alla förnuftiga diplomatiska beräkningar. Utan
att tröttna eller afskräckas af konungens köld varnade
han och gaf råd än direkt, än genom andra. Varnande
höjde han sin röst vid förvecklingarna med Danmark
för Holsteins skull 1699; med ifver yrkade han
på antagande af Polens fredsanbud efter freden
i Travendal, efter slaget vid Narva och efter
öfvergången af Düna. Hans sista afsked till Karl XII
var en med redan döende sinnen skrifven, bevekande
bön om fred, åtminstone med en af fienderna (det
s. k. »Oxenstiernas memorial» af d. 5 Mars 1702). –
Utom nu nämnda diplomatiska uppdrag utöfvade O. flere
af de funktioner, som förut tillkommit rikskansleren;
så t. ex. talade han ofta på konungens vägnar
till ständerna, föredrog riksdagspropositionerna
o. s. v. 1681 valdes han till Åbo universitets och
1686 till Upsala universitets kansler.

O. skildras till sin person som »en fin och försigtig
herre, liten till växten, med ett saktmodigt väsen,
men af en karakter, som utmärkte sig för en ovanlig
ihärdighet och seghet; för öfrigt arbetsam i hög
grad, lugn, älskande prakt, men med små tillgångar»
(Carlson). I sin enskilda hushållning trycktes
han ofta af behofvet, framkalladt till en del af
omsorgen för hans 18 barn. Han dog d. 12 Juli 1702.
P. S.

16. Oxenstierna, Gustaf Gabrielsson, grefve,
riksråd, landtmarskalk, den föregåendes broder, föddes
på Mörby i Upland d. 16 Mars 1626. Efter slutade
studier i Upsala gjorde han 1646–48 i sällskap
med sin broder Bengt en utländsk resa och utnämndes
1653 till drottning Kristinas öfverkammarherre.
Han deltog sedermera i Karl X Gustafs fälttåg
som chef först för Helsinge regemente, derefter
för artilleriet samt utnämndes 1657 till
generalmajor. Under Karl XI:s förmyndarestyrelse
fick han 1668 rikstygmästarefullmakt, och vid
1672 års riksdag, då Karl XI sjelf öfvertog
regeringen, fungerade han som landtmarskalk.
1673 utnämndes han till riks- och krigsråd samt
afgick i Aug. s. å. i spetsen för en lysande
ambassad till Moskva, hvarifrån han återkom 1674.
En kort tid af sistnämnda år hade han högsta befälet i
Östersjöprovinserna, och 1675–77 under danska kriget
ledde han försvarsanstalterna i Södermanland.
Sedan 1678 innehade han lagmansämbetet i
Karelen. Död i Stockholm d. 18 Nov. 1693.
P. S.

17. Oxenstierna, Johan Gabriel, grefve,
skald, ämbetsman, hofman, den föregåendes
brorsons sonson, var son af öfversten grefve Georg
Gabrielsson O. (d. 1788) och föddes på Skenas i
Södermanland d. 4 Juli 1750. Han erhöll
genom sin morbroder, skalden Gyllenborg, en
särdeles vårdad uppfostran, hufvudsakligen under O.
Bergklints ledning. 1762 inskrefs han som student
i Upsala, men återvände snart till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0263.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free