Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Oxenstierna, Axel Gustafsson - 20. Oxenstierna, Johan Axelsson - 21. Oxenstierna, Erik Axelsson - 22. Oxenstierna, Gabriel Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ursprungligen afsedd att pryda fotställningen
till Gustaf Adolfs staty i Stockholm). – 1883
beslöt Sv. akad. att såsom en hyllningsgärd
åt O:s förtjenster om fosterlandet prägla en
minnespenning. Denna, som är af 18:de storleken,
är den största, som akademien någonsin låtit prägla.
P. S.
20. Oxenstierna, Johan Axelsson, grefve af Sodermöre,
statsman, den föregåendes son, föddes i Stockholm
d. 24 Juni 1611. Efter slutade studier i Upsala
infördes han af rikskansleren sjelf, medan denne
vistades i Preussen, 1629, i statsmannalifvet. Han
sändes derefter, 1631, försedd med instruktion
och rekommendation af fadern, på studieresor
till Nederländerna, England och Frankrike. Efter
återkomsten gjorde han krigstjenst i Tyskland
under sin svåger Gustaf Horn och avancerade 1632
till öfverste för Röda regementet. Från denna tid
började han ock af fadern användas i diplomatiska
uppdrag, hvarvid han af denne försågs med noggranna
och detaljerade instruktioner, och han kan egentligen
anses såsom verkställare af rikskanslerens vilja. I
början af 1634 sändes O. sålunda till Holland
och England, och efter återkomsten derifrån, i
slutet af året, hem till Sverige, der han skulle
aflägga berättelse inför rådet om ställningen
i Tyskland. Regeringen insatte honom då bland
kommissarierna för underhandlingen med Polen,
men det blef ett föremål för faderns grämelse, att
sonen medverkade till stilleståndet 1635. Sistnämnda
år utnämndes han till kammarråd och blef sålunda
ett organ, hvarigenom rikskanslerens inflytande i
finansförvaltningen gjorde sig gällande. Emot faderns
mening inkallades han 1639 i rådet, då han tillika
utsågs till rikskansliråd. Då rikskansleren sjelf ej
kunde bevista den stora fredskongressen i Tyskland,
sändes O. 1641 dit såsom legat jämte Salvius, men
mottog alltjämt direkt förhållningsorder af fadern,
som emellertid hade (i synnerhet i början) åtskilliga
anmärkningar att göra mot det sätt, hvarpå han skötte
sitt uppdrag. För honom sjelf blef detta ytterst
oangenämt genom missämjan mellan honom och Salvius
samt Kristinas partiska inblandning till den senares
förmån. Likväl qvarstannade han till fredsslutet
i Osnabrück, 1648. Derefter sändes han att 1650
ordna det nyförvärfvade Pommerns förvaltning,
hvilket han redan på utresan till fredskongressen
påbörjat. Kort innan brodern Erik kallades från
Livland, 1652, hemkallades äfven O., måhända en
yttring af den vid denna tid återvändande kungliga
gunsten mot Oxenstiernorna. 1653 blef O. lagman
i Upland. Vid den mot Oxenstiernorna gynsamt
stämde Karl X Gustafs tronbestigning (1654) blef
han riksmarskalk. S. å. blef han äfven kansler för
Greifswalds universitet, och 1655 utnämndes han till
Sveriges fullmäktige legat i Tyskland, en lysande
post, som påminde om faderns. Dermed förenades
presidentskapet i Wismarska tribunalet. O. dog i
Wismar d. 5 Dec. 1657. Han skildras såsom en stolt
och högdragen, men i sitt kall duglig man. P. S.
21. Oxenstierna, Erik Axelsson, grefve af Södermöre,
rikskansler, en af Sveriges störste
statsmän, den förres broder, föddes på Fiholm i
Södermanland d. 13 Febr. 1624. Efter studier i
Upsala, hvarunder han knutit vänskapsförbindelser
med pfalzgrefven Karl Gustaf och 1642 blifvit utsedd
till rector illustris, blef han 1643 öfverste för
ett hästregemente. Redan d. 27 Febr. s. å. intogs han
att auskultera i senaten, men lemnade s. å. Sverige
för att anträda studieresor. Dessa varade till
1645, då han återkom. Den myndigvordna Kristina,
som gerna skickade Oxenstiernorna så långt bort
som möjligt, utnämnde O. 1646 till guvernör i
Reval och öfver Estland, vid samma tid som till
Livlands generalguvernör utnämndes hans frände
riksskattmästaren Gabriel O., hvilken sålunda
blef hans högste chef. Sin guvernörsbefattning
skötte han så, att det har sagts, att »knappast
någon guvernörs styrelse egt större betydelse för
landets utveckling». Den utöfvades ock under faderns
omedelbara ledning. Vid tiden för Oxenstiernornas
återtagande till nåder, hemkallades äfven E., 1652,
sedan han 1651 utnämnts till riksråd. 1652 sattes han
i spetsen för det af fadern året förut organiserade
Kommersekollegium, ehuru han ej tillträdde tjensten
förr än 1653. Efter Kristinas tronafsägelse (1654)
öfvertog han såsom vice rikskansler ledningen af
kansliärendena, hvilka efter fäderna s. å. inträffade
frånfälle helt och hållet öfverlemnades åt honom,
då han utnämndes till rikskansler. I mångt och
mycket blef han för Karl X Gustaf hvad fadern
varit för Gustaf Adolf, I såväl inre som yttre
angelägenheter spelade han en ledande rol. Riksdagen
leddes af honom till det beslut konungen och han sjelf
önskade i reduktionsfrågan 1655. Liksom förut fadern
hemfört Gustaf Adolfs brud, så hemförde O. Karl
X:s, från Holstein 1654. Vid samma tid fick han
faderns lagmansdöme, Norrland, och följde 1655 sin
konung i fält, der han med öfverlägsen skicklighet
utkämpade de diplomatiska striderna, medan konungen
förde svärdet. Sålunda afslöt han med Brandenburg
fördragen i Wehlau (Königsberg) och Marienburg 1656,
som bundo kurfursten såsom vasall till Sveriges
krona, samt d. 1 Sept. 1656 med holländarna
det epokgörande fördraget i Elbing. Redan d. 23
Dec. 1655 hade han mottagit generalguvernörsämbetet i
Preussen, hvilket fadern en gång förvaltat. Knappt
ett år derefter, d. 23 Okt. 1656, bortrycktes
han af fältsjukan, i Frauenburg i Preussen.
P. S.
D) Grefliga ätten O. af Kroneborg.
22. Oxenstierna, Gabriel Gustafsson, friherre,
riksdrots, son af O. 11 och yngre broder
till rikskansleren Axel O., föddes d. 15 Juni
1587. O. idkade liksom brodern studier i Rostock,
Wittenberg och Jena och anställdes liksom denne
vid återkomsten, 1604, i Karl IX:s tjenst. 1612–18
var han hertig Johans råd och kansler. Redan 1617
hade han dock blifvit utnämnd till riksråd och
hofmarskalk. Ledig ifrån hertigens tjenst genom
dennes död, utnämndes han 1618 till ståthållare öfver
Stockholm samt Upsala slott och län. Hans betydelse
från denna tid är i främsta rummet att vara ett slags
ställföreträdare för rikskansleren och verkställare af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
