Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Palmitinsyra ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krigstjenst och blef 1723 ryttmästare. 1725 gick
han i fransk krigstjenst och deltog 1733–35 i
polska tronföljdskriget under Morits’ af Sachsen
befäl. P. var en af hattpartiets ifrigaste anhängare,
hänsynslös och oförsonlig mot motståndare, men
orädd och öppen. »Han var kanske mera hatad än
någon annan bland hattarne, men i hatet blandade
sig åtminstone icke något förakt». Första gången
han väckte uppmärksamhet inom det politiska lifvet
var 1735, då han såsom kurir förde till Paris en
svensk-fransk förbundstraktat. Genom hans opasslighet
fördröjdes återsändandet af ratifikationen derpå;
och under det rådrum, som derigenom bereddes den
franska regeringen, beslöt denna att tillsvidare
återtaga ratifikationen, hvilket blef en väsentlig
orsak till Arvid Horns och de gamla mössornas
fall vid riksdagen 1738–39. Under denna uppträdde
P. såsom en af hattpartiets förnämsta talare på
riddarhuset och tjenstgjorde såsom mellanhand
mellan landtmarskalken, K. G. Tessin, och det
franska sändebudet, hvarför han också belönades med
fullmakt såsom fransk maréchal de camp och, 1739, den
svenska ministerplatsen i Köpenhamn. Derifrån erhöll
han permission för att bevista 1740 års riksdag,
fick under denna plats i det s. k. sekretissimum,
som skulle förbereda det ryska kriget, var en af de
ifrigaste förespråkarna för detta, som han förklarade
vara »Sveriges rätta göromål», deltog i att på
förhand uppsätta fredsvilkoren och var en hätsk
förföljare af den olycklige G. J. Gyllenstierna
(se Gyllenstierna 12) samt andra för hattarna
misshagliga personer. Då hattarnas stjerna bleknade
till följd af krigets olyckliga utgång, stannade
P. i Köpenhamn till 1744 och kom derefter i gunst
hos konung Fredrik. Vid den följande riksdagen,
då hattarna åter befäste sig i makten, blef han
riksråd (d. 22 Dec. 1746), och han utmärkte sig nu
för mycken hätskhet mot Springer och Åkerhielm med
anledning af den s. k. principalatsfrågan. I striden
mellan hattrådet och Adolf Fredrik tog P. lifligt
del, och under den deraf föranledda rättegången med
O. v. Dalin ville han 1757 skärpa dennes straff till
vatten och bröd. Då regeringen befarade oroligheter
med anledning af motgångarna i pommerska kriget,
i hvars utbrott P. äfven haft en väsentlig del,
tillsattes en utomordentlig kommission med uppdrag
att uppspåra och döma förrädiska stämplingar. Såsom
dennas ordförande fick P. ett utmärkt tillfälle att
tillfredsställa sin förföljelseifver. Med anledning
af några tämligen betydelselösa stämplingar i Dalarna
blefvo omkr. 100 personer underkastade ransakning,
238 vittnen hördes, tortyr användes, och 7 personer
dömdes till döden (de benådades dock med andra
straff). Derigenom ådrog P. sig emellertid allmän
förbittring; och då hattarna vid 1760 års riksdag
hotades med efterräkning för kriget, uppoffrades
han af sina egna partivänner och förklarades, sedan
man förgäfves sökt förmå honom att frivilligt vika
för stormen, d. 28 Febr. 1761 förlustig ständernas
förtroende. Redan s. å. återkallades han dock i rådet,
men vägrade med stolthet att efterkomma kallelsen. Han
afled d. 10 Febr. 1766 på sitt gods Sörby i Nerike.
1747 hade han fått friherrlig värdighet. P. var
1752–61 kansler för Lunds universitet och visade
sig äfven på denna plats såsom en kraftig
styresman och ifrig partiman. Han blef 1740
ledamot af Vetenskapsakademien och har till
dess handlingar lemnat åtskilliga bidrag.
S. B.
2. Palmstierna, Nils Fredrik, friherre, diplomat,
den föregåendes sonson, föddes d. 1 Dec. 1788, blef
1804 fänrik vid Bohusläns regemente och 1805 student
i Upsala, der han 1806 aflade kanslistexamen. Han tog
1812 afsked såsom kapten, men avancerade sedermera i
armén till generallöjtnant (1843). Redan 1809 hade
P. gjort sitt inträde på den diplomatiska banan,
såsom andre sekreterare i konungens kabinett för
utrikes brefvexlingen. Han var sedermera 1810–16
legationssekreterare i Berlin, 1816–18 chargé d’affaires
och 1818–20 envoyé i Wien samt 1820–45 envoyé i
Petersburg. Efter sin rappell derifrån bosatte han
sig i Hamburg, der han afled d. 11 Juni 1863.
3. Palmstierna, Karl Otto, friherre, statsman,
den föregåendes broder, född på Årebergs bruk i
Vestergötland d. 27 Nov. 1790, bestämdes tidigt
för den militära banan och fick omedelbart efter
genomgången Karlbergskurs inträda i krigets skola,
först i Pommern (1807), derefter i striderna vid
Norska gränsen (1808–09), slutligen i Tyskland och
Norge (1813–14), samt avancerade derunder till kapten
(1813). Efter Norges förening med Sverige anställdes
P. såsom adjutant hos den förste riksståthållaren,
hans morbroder grefve H. H. v. Essen, och erhöll
1816 plats såsom kapten i generalstaben, der han
1828 avancerade till öfverste. 1835 utnämndes han
till öfverste och chef för Vestmanlands regemente,
men kallades sedan af konungens förtroende in på nya
banor. Redan år 1823 hade han börjat med lif och lust
deltaga i riksdagsförhandlingarna, som han alltsedan
ända t. o. m. 1859 träget bevistade. Hans duglighet
gjorde honom snart bemärkt och förde honom gång på
gång till vigtiga platser i utskotten (1828–30 var
han ledamot samt 1834–35 och 1844–45 ordförande i
statsutskottet) och vid statsrevisionerna (1832,
1837). – Karl Johan, som länge uppmärksammat hans
verksamhet, och af hvars politiska system P. i det
hela taget var en nitisk och duglig försvarare,
ehuru han ingalunda hörde till antalet af dem, som
»voterade för uniformen», utnämnde honom 1836 till
landshöfding i Östergötlands län och vid 1840–41
års vigtiga riksdag till landtmarskalk. En ännu
vidsträcktare verkningskrets öppnades för honom,
då han 1851 kallades till statsråd och chef för
Finansdepartementet. Bland märkliga åtgärder, som
utmärka detta skede af hans verksamhet, må nämnas:
införandet af medelporto, elektr. telegrafer och
jernvägar, ny banklagstiftning, 1855 års
bränvinslag och förordning om skatteförenklingen. Sina
enskilda tankar i sistnämnda ämne hade han redan
år 1834 uttalat i skriften Om beskattningens
tillstånd i Sverige. P. var motståndare till
frihandelssystemet. Kort efter uppnådd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
