Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Parkosz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Parlamentarism, parlamentariskt styrelsesätt,
tillhör den konstitutionelt monarkiska
statsformen. Parlamentarism sammanfaller i egentlig
mening i det väsentligaste med det konstitutionella
styrelsesättet, eller, såsom det äfven kallas,
det representativa styrelsesättet. Enligt detta är
regentens styrande makt bestämd och begränsad af en
utaf hans ensidiga vilja oberoende konstitution,
hvilken fordrar folkrepresentationens medverkan och
samtycke vid lags stiftande samt förpligtelse för
konungen att vid beslut i regeringsärenden höra
ett för besluten ansvarigt statsråd och dermed
förenadt åliggande för vederbörande rådgifvare att
icke genom kontrasignation gifva verkställighet åt
regeringsbeslut, som ej öfverensstämma med gällande
lag. Representationen eger derför en kontrollerande
myndighet, som i förening med dess petitionsrätt
gifver den ett väsentligt inflytande på sättet
för styrelsens utöfning. Till följd deraf och då
regeringens verksamhetsförmåga beror af medverkan af
rådgifvare, som äro ansvariga inför representationen,
och derjämte betingas af representationens understöd i
lagstiftnings-, beskattnings- och statsregleringsväg,
så måste konungen omgifva sig med rådgifvare, som,
på samma gång de åtnjuta konungens förtroende,
äfven visa sig värdiga riksdagens. Genom denna sin
ställning såsom ej allenast konungens, utan äfven
riksdagens förtroendemän komma de att bereda både
riksdagen och sig sjelfva ett oafvisligt inflytande
på regeringsbesluten. Konstitutionelt styrelsesätt
och parlamentarism sammanfalla dock ej helt och
hållet med hvarandra. Uttrycket parlamentarism
inbegriper något mera specielt, som har sitt
ursprung i det engelska statsskicket, från hvilket
mönstret för det konstitutionella statsskicket är
hemtadt. Då de rådgifvare, som konungen utser,
hafva till åliggande dels att hvar för sig såsom
chefer för sin särskilda styrelsegren (ministrar),
dels samfäldt såsom rådskollegium under ledning af
en konseljpresident pröfva och sikta frågorna, så
erhålla de ett inflytande på frågornas afgörande, som
låter dem framstå såsom de, hvilka egentligen utöfva
styrelsen. Så länge konungen har förtroende för sina
ministrar, låter han dem antingen i ministerrådet
eller ock hvar och en för sig afgöra ärendena,
medan konungens åtgärd inskränker sig till att, der
enligt grundlagen så fordras, genom sin underskrift
å de expeditioner, som utfärdas, gifva giltighet åt
desamma. Detta förhållande uttryckes genom satsen
»le roi règne et ne gouverne pas» och angifver hvad
man kallar ministerstyrelse. Konungen har således
att genom sitt val af ministrar gifva styrelsen dess
karakter. Då konungen dervid eger att utse hvilka af
landets förnämsta män han anser dertill lämpligast,
har han fortfarande det helas ledning i sin hand, om
han ock lemnar ifrån sig ombesörjandet af de särskilda
styrelseåtgärderna. Vid val af rådgifvare eger dock
konungen ej alldeles fria händer. Statsrådet har, med
ögat öppet för samhällets kraf, jämväl att tillse, att
ledningen af statens angelägenheter öfverensstämmer
med den allmänna
meningens fordringar, med den allmänna mening, som
folkrepresentationen, hvilken har att i sig upptaga
ett folks förnämsta män, gör gällande. De, som inom
en sådan representation äro utrustade å ena sidan med
de egenskaper, som erfordras för att kunna låta dem
försvara sin plats såsom konungens rådgifvare, och
å andra sidan med sådana egenskaper att de kunna med
sin statsmannablick och statsmannaförmåga bestämma den
allmänna meningens riktning och utöfva ett bestämmande
inflytande på riksdagsärendenas afgörande samt således
utgöra språkrör för riksdagens flertals mening,
böra derför framför andra inkallas i konungens råd,
enär de på en gång äro styrelsens förnämsta organ och
riksdagens ledare. Allt detta under förutsättning
att representationen utgör folkets bästa män, att
riksdagens pluralitet på öfvertygelsens väg kommit
till enhet i uppfattningen af huru med de hjelpkällor,
som stå en stat till buds, dess sanna väl på bästa
sätt tillgodoses. Under sådana förhållanden blir
det konungens pligt att äfven med uppoffrande af sin
personliga benägenhet utse riksdagens flertals ledare
till sina ministrar. Som emellertid representationens
åsigter af hvarjehanda skäl kunna vexla i fråga
om det styrelsesystem, som bör följas, och ett
flertal med en annan meningsriktning bilda sig,
i spetsen för hvilken ställa sig andra ledare, så
kan konungen deraf föranledas till bildande af en ny
ministèr, i hvilken han upptager dessa nya krafter
för att genom deras understöd vinna erforderlig
medverkan af representationen. På detta sätt kan
konungen förpligtas att ombyta ministrar, alltefter
som den herskande meningen inom representationen
förändras. Likasom konungen på grund af ministrarnas
ansvarighet blir föranledd att låta dem blifva de
bestämmande i fråga om de särskilda regeringsbesluten,
blir han af nyss angifna förhållanden föranledd
att i sitt val af ministrar låta sig bestämma af
den herskande meningen hos representationen. Vill
han icke detta, har han ingen annan utväg än att
upplösa den församlade representationen för att
genom förordnande af nya val låta folket afgöra om
den af konungen valda ministèrens styrelsesystem
skall understödjas eller gifva vika för det, som den
upplösta riksdagen uppställt, och konungen således
blir nödgad att välja de ledare till ministrar, som
tillhört dess pluralitet. Detta – att konungen alltid
och under alla förhållanden skall utse till ministrar
den herskande parlamentsmajoritetens ledare – är hvad
man benämner parlamentarism, hvilken på sitt sätt
utgår från det allmängiltiga konstitutionella krafvet
att konungens rådskammare bör i sig innesluta män, som
alltid äro på en gång konungens och representationens
förtroendemän. Detta styrelsesätts framgång betingas
dock af vissa vigtiga förutsättningar: först och
främst att folket är genomträngdt af vördnad för
lagen, så att densamma såväl af styrande som af
styrda, af konung och af representation erkännes
såsom något öfver dem stående, en lag, som lika
skyddar rätt, och som af en sjelfständig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
