Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pas de Feuquières ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1564 ryktbar genom sitt försvar för universitetet i
Paris mot jesuiternas anspråk på uteslutande rätt
att leda undervisningen i Frankrike. 1585–1603
var han generaladvokat vid kammarrätten (chambre
des comptes). Hans förnämsta arbete är Recherches
de la France (1560 o. f.). Mycket värdefulla för
tidens historia äro hans Lettres (1586). Hans
Oeuvres utgåfvos samlade 1773 (dock ej alla) och i
urval 1849. – 2. Étienne Denis P., hertig, fransk
statsman, af samma slägt som den föregående, f. 1767,
d. 1862, satt häktad under revolutionens värsta
skräcktid och ådagalade under de följande politiska
skiftningarna en Talleyrands skaplynne, i det han
ständigt hyllade segraren, utan att egentligen
visa begär att förfölja de besegrade. 1810–14
innehade han den vigtiga befattningen såsom
polisprefekt i Paris, understödde derefter,
bl. a. såsom justitieminister (Juli–Sept. 1815 samt
1817–18) och utrikesminister (Nov. 1819–Dec. 1821),
bourbonernas reaktionära sträfvanden, men bekämpade
Villèles ytterlighetspolitik och var 1830 genast
färdig att sluta sig till huset Orléans. Under
hela Ludvig Filips regering var han pärskammarens
president, men hans politiska bana afslutades vid
kammarens upplösning genom Februarirevolutionen
1848. 1837 upplifvades för hans räkning titeln
kansler af Frankrike. 1842 invaldes han i Franska
akademien (han hade ett visst anseende såsom politisk
vältalare), och 1844 upphöjdes han till hertig. Han
sammanfattade 15 band ännu otryckta memoarer. Efter
hans död öfvergick hertigtiteln till hans adoptivson,
Gaston d’Audiffret-Pasquier.
Pasquino, namn på en i hög grad stympad antik
marmorgrupp, som är uppställd i Rom vid hörnet af
Palazzo Braschi och antages föreställa Menelaos med
Patroklos’ lik. Midt emot P. hade under århundraden
statyn Marforio (se d. o.) sin plats. Benämningen
P. härrör från en skräddare (eller skoflickare),
som bar detta namn och lefde i Rom i början af
1500-talet. Han var derstädes känd för sina bitande
infall, riktade mot tidsförhållandena och de andliges
lefverne, hvarför man ock efter hans död uppkallade
efter honom den ifrågavarande bildstoden, på hvilken
det hade blifvit en plägsed att fastsätta epigram och
andra småsatirer till svar på dem, som uppslogos på
Marforio. Infallen voro vanligen skrifna i versform,
ofta på latin, någon gång på grekiska, och bildade ett
slags dialoger. Sedan 1510 utgåfvos flere saml. af
sådana under titeln »Pasquillus». Jfr Mary-Lafon:
»Pasquin et Marforio» (1861) och R. Giovagnoli:
»Pasquino och Marforio» (öfvers. 1877).
Pasqvill. Se Paskill.
Pass (Fr. je passé), spelt., jag har intet bud
att göra.
Pass (af Lat. passus, steg). 1. En jämförelsevis
smal genomgång genom en för öfrigt otillgänglig
trakt, såsom berg, kärr, vatten e. d., särskildt då
denna otillgängliga trakt icke utan lång omväg kan
kringgås. Jfr Defilé. – 2. En poliskonstapels
patrulleringslinie. – 3. Byggnadsk. Se Näsa, sp. 26.
Pass (Fr. passeport, af passer, passera, och port i
betyd. genomfart), af vederbörlig myndighet utfärdad
legitimationsurkund för resande. I Sverige var
likasom i andra land i äldre tider enligt regeln hvar
och en, som ville företaga resa till utlandet eller
inrikes utom den trakt, der han var allmänt känd,
skyldig att vara försedd med vederbörligt respass, som
vid anfordran skulle uppvisas. Sådant pass fordrades
ock af utländirig, som ville i riket inkomma. Redan
under Gustaf Vasas tid föreskrefs sålunda (art. 30
Maj 1555, § 9), att hvarje köpman skulle hafva
hos sig »vägabref eller passebordh» från den stad,
der han bodde. Mera verksamt blef passtvånget, då
förbud utfärdades att lemna skjutshästar åt resande,
som saknade pass (patent af d. 20 Okt. 1603), och det
påbjöds, att den som reste till eller från Sverige,
alltid skulle vara försedd med pass (patent af d. 16
Mars 1606 och 28 Jan. 1638). Detta passtvång bibehölls
och genomfördes ytterligare under 1600- och 1700-talen
(påbud af d. 27 Febr. 1718; publ. af d. 20 Juli 1739;
k. förordn. af d. 18 Febr. 1768 m. fl.) samt förnyades
i de författningar, som med afseende dera utfärdades
i början af vårt århundrade, nämligen k. förordn.
af d. 19 Febr. 1811, påbudet af d. 14 Aug. 1812 och
k. kung. af d. 18 Maj 1824. Först genom k. förordn.
af d. 21 Sept. 1860 upphäfdes helt och hållet det
gamla passtvånget för resande, hvilka ankomma till
riket eller färdas inrikes orter emellan, samt
förbuden mot resor ur riket utan pass (k. skr. af
d. 9 Febr. 1872). Sedan de äldre bestämmelserna
om »lösdrifvare» upphäfts genom lag af d. 12
Juni 1885, behöfva nu endast de, som efter den
ådömda tidens slut från straffarbetsfängelse
eller tvångsarbetsanstalt frigifvas för att
begifva sig till hemorten eller annan ort, som
pröfvas lämplig, vara med pass försedda. Men om
man också numera icke behöfver pass för att kunna
resa från Sverige, kan det dock vara nyttigt eller
t. o. m. nödvändigt för den, som reser utrikes
(t. ex. till Ryssland och vissa orter i Tyskland),
att vara med sådant försedd. Sådana pass kunna
erhållas af utrikesdepartementet, beskickningarna
och konsulaten samt af K. M:ts befallningshafvande.
Jfr Algeriskt pass, Nationalitetshandlingar och
Sundhetspass. K. H. B.
Passa. Se Påsk.
Passabel (Fr. passable), som kan få passera, som
någorlunda går an, dräglig, hjelplig, antaglig.
Passacaglia [-ka’lja], Ital., Fr. passacaille [-ka’j],
gammal spansk eller italiensk dans, som ännu i
förra årh. dansades i Frankrike. Såsom utgörande
en del af större instrumentalkompositioner
(»sviter») är passacaillen alldeles lik
chaconnen, står liksom denna i trippeltakt och
gravitetiskt tempo samt är försedd med »basso
ostinato». Littré härleder ordet passacaille
från Sp. pasar, gå, och calle, gata, hvadan det
ursprungligen skulle betyda en gatstrykarevisa.
A. L.
Passad. 1. Se Passadvindar. – 2. (Fr. passade). Se
Fäktkonst, sp. 560.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
