Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pegasos ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
senare kallades P. Porto Leone (äfven Porto
Draco) med anledning af ett vid hamninloppet
fordom befintligt kolossalt marmorlejon med
(uppländska?) runinskrifter fr. 1000-talet, hvilket
1687 fördes till Venezia. Under turkarnas välde fick
P. fullständigt förfalla, men återställdes under
sitt gamla namn i sammanhang med att Athen gjordes
till hufvudstad i det nya konungariket Grekland
(1835). Det är nu en af de bästa och mest besökta
hamnarna i Levanten, och den nya, reguliert anlagda
hamnstaden har haft att glädja sig åt en synnerligen
hastig uppblomstring. Den hade 1879 21,608 innev. Af
fornlemningar finnas förutom några fästningsmurar
ruinerna af två teatrar. A. M. A.
Peirce [pärs], Benjamin, nord-amerikansk astronom och
matematiker, f. 1809, blef 1842 professor i matematik
och astronomi vid Harvard college i Cambridge
(Mass.) och utnämndes 1867 till öfverintendent vid
Förenta staternas »Coast survey». Död i Cambridge
(Mass.) 1880. – Såsom författare behandlade
P. en mängd olika frågor inom skilda delar af
astronomien. Så var han den förste, som beräknade
Neptunus’ perturberande inverkan på Uranus, och
han egnade åt dessa båda planeter ett stort antal
skrifter. Han fann äfven en anmärkningsvärdt
enkel relation mellan de fyra yttre planeternas
medelrörelser. P. utgaf dessutom elementarläroböcker
i algebra, trigonometri, geometri och mekanik, hvilka
utmärka sig genom klarhet i framställningssättet
och skärpa i bevisföringen. Bland hans skrifter
må nämnas Tables of the moon (1853; ny uppl. 1865)
och Physical and celestial mechanics (1855). G. E.
Peiresc [päre’sk], Nicolas Claude Fabri de, fransk
lärd, f. 1580, d. 1637, parlamentsråd i Aix, förde
med sin tids lärde i nästan alla land en omfattande
brefvexling och skaffade sig ett berömdt namn för det
skydd och det bistånd hans rikedom och förbindelser
satte honom i stånd att lemna vetenskapsmän inom alla
grenar och i alla land. Den 1862 utgifna katalogen
öfver hans i Carpentras förvarade papper upptager ej
mindre än 3 bd. 1815 utgåfvos Malherbes, Holstenius’
och Rubens’ bref till P. samt några af dennes bref.
Peireskia (Pereskia) Plum., bot., ett slägte
inom nat. fam. Cacteae DC., kl. Icosandria
L., som afviker från öfriga kakteer derigenom
att stammen är trind och försedd med köttiga,
glatta, verkliga blad vid de med taggar väpnade
s. k. blad- eller blomsterdynorna. P. aculeata
Mill. tillhör Antillerna, der dess sötaktigt
syrliga, välsmakande bär (»amerikanska krusbär»)
äro högt värderade. P. Bleo DC., den skönaste arten
i slägtet, finnes i Mejico och Nya Granada. Af dess
blad tillagas en förträfflig sallad. Jfr Mamillaria.
O. T. S.
Peirithoos, Grek. hjeltes., sagokonung öfver de
tessaliske lapiterna, son af Dia med Zevs eller
med Ixion. Berömd är den vid hans förmälning med
Hippodarneia (l. Deidameia) utbrutna striden mellan
lapiter och centaurer, hvilken slutade med de senares
förjagande. I förening med sin vän och vapenbroder
Thesevs utförde P. många djerfva dåd. Men då de
slutligen nedstego till underjorden för att bortröfva
sjelfva Persefone, växte de fast vid en der befintlig
klippa. Thesevs befriades af Herakles, men P. måste
qvarstanna. A. M. A.
Peisandros (Lat. Pisander), forngrekisk episk skald
från Kameiros på Rhodos, lefde i 7:de årh. f. Kr. Han
efterlemnade ett numera förloradt epos med titeln
Herakleia, hvilket behandlade Herakles’ 12 storverk
och säges hafva fastställt den sedermera traditionella
Herakles-typen. De alexandrinske lärde satte P. högt
och gåfvo honom i de episke skaldernas kanon en plats
närmast Homeros och Hesiodos. A. M. A.
Peisistratos (Lat. Pisistratus) envåldsherskare
(tyrannos) i Athen i 6:te årh. f. Kr., tillhörde
Filaidernas högadliga ätt och var på mödernet
beslägtad med Solon. Efter sin fader, Hippokrates,
hade han ärft en ansenlig förmögenhet och var äfven
rikt utrustad med personliga egenskaper, bland
hvilka ärelystnad och handlingskraft i förening
med smidighet, vältalighet och ett vinnande sätt
voro framstående drag. I sin tidigaste ungdom
hade P. tillfälle att bevittna de lidelsefulla
partistrider, som före den solonska författningens
införande söndersleto den attiska staten, och hvilka
genom denna författning ingalunda fullständigt
bilades. Han trädde i spetsen för diakrierna (det
radikala, hufvudsakligen af de fattigaste medborgarna
bestående partiet) och lyckades genom sin frikostighet
och sitt folkvänliga uppträdande att i hög grad
tillvinna sig den stora massans bevågenhet. En dag
framträdde han, efter att sjelf hafva tillfogat sig
några lätta sår, blödande på torget och anropade
folket om skydd emot sina politiska motståndare,
hvilka traktade efter hans lif. Trots den gamle Solons
varningar lät menigheten dåra sig af detta grofva
gyckelspel och beviljade honom en lifvakt af 50 man,
med tillstånd att ytterligare öka den. Med tillhjelp
af denna väpnade styrka besatte han borgen och gjorde
sig till envåldsherskare (560 f. Kr.). Två gånger
måste han vika för sina politiska motståndare och
i utlandet tillbringa ena gången 5 och andra gången
11 år. Han lyckades dock å nyo upprätta sitt välde,
hvilket han sedan behöll till sin död (527) och äfven
lemnade i arf åt sina söner Hipparchos och Hippias,
ofta betecknade med namnet »Peisistratiderna»
(se Hipparchos). P. regerade med klokhet och
hofsamhet. Solons lagar bibehöllos i alla tilllämpliga
delar. Landets materiella förkofran främjades genom
flere nyttiga åtgärder, och storartade byggnadsföretag
gåfvo arbetsförtjenst åt de fattige, på samma gång
som konst och vetenskap vid det nya furstehofvet
rönte en frikostig och insigtsfull uppmuntran (genom
Onomakritos lät P. samla och ordna de homeriska
sångerna), och hela staten njöt ett välbehöfligt lugn
efter de föregående tidernas politiska slitningar.
A. M. A.
Peitho (Grek., »öfvertalning») var hos forntidens
greker namnet på öfvertalningskonstens gudinna. Hon
förekom i sällskap med kärleksgudinnan, Afrodite,
hvilken äfven betecknas såsom hennes moder eller
sjelf bär tillnamnet P., med chariterna (se d. o.),
till hvilkas antal hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
