Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pirot ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
författade ett historieverk. Annales, hvilket sedermera
tjenade Livius o. a. till källa. –
Cnejus Calpurnius P., gift med Ciceros dotter
Tullia, verkade för svärfaderns återkallande ur
landsflykten. – Lucius Calpurnius P. Caesoninus,
fader till Caesars sista maka, Calpurnia, var
konsul 58 f. Kr. och en ganska inflytelserik man. –
Cnejus Calpurnius P. blef år 17 e. Kr. sänd till
Syrien såsom ståthållare, enligt hvad det sades,
för att öfvervaka Germanicus, hvilken såsom ett
slags öfverståthållare i de östra provinserna skulle
ordna Asiens angelägenheter. Hans förhållande till
Germanicus var icke det bästa, och då denne år 19
afled, beskylldes P. af allmänna meningen att hafva
förgiftat honom. Han blef derför ställd till rätta,
men fanns, innan rättegången hunnit afslutas, en
morgon död i sitt hem, efter all sannolikhet genom
sjelfmord. – Cajus Calpurnius P., en särskildt såsom
sakförare omtyckt man af fina seder och i det hela
ädel, ehuru något svag karakter, gaf sitt namn åt
den sammansvärjning, som 65 e. Kr. anstiftades
mot Nero, till hvilkens efterträdare P. af de
sammansvurne var bestämd. Sedan hela saken blifvit
upptäckt och förrådd, dog P. en våldsam död.
R. Tdh.
Pisolit (af Lat. pisum, ärta, och Grek. lithos,
sten), ärtsten, en art oolit, hos hvilken de särskilda
små kalk-kulorna, af hvilka stenen består, äro
mycket regelmässigt utbildade och af ungefär ärters
storlek. Den förekommer i smärre aflagringar vid
eller i närheten af heta källor, såsom vid Karlsbad
i Böhmen. E. E.
Pissarev. Se Pisarev.
Pissemskij. Se Pisemskij.
Pissoar (Fr. pissoir), ett å offentliga platser,
å gårdar, i teaterkorridorer o. s. v. anordnadt
rum, der man får kasta sitt vatten.
Pistacier, pistachekärnor (nuculae Pistaciae), »gröna mandlar»
(amygdali virides), farmak., kallas fröna af
Pistacia vera L. (nat. fam. Anacardiaceae Br.,
kl. Dioecia L.), ett vackert träd, som har sammansatta
parblad med uddblad. Småbladen äro nästan äggrunda,
tillbakaböjda. De kronlösa hanblommorna sitta i
hängelika ställningar och honblommorna, som äfven
sakna kronblad, i klasar eller knippen. Frukten
är en enfröig stenfrukt. Detta träd fördes af
romarna från Syrien till Italien och är nu utbredt
i Medelhafslanden, der kärnorna allmänt användas
såsom en desertfrukt. De mogna fröna äro 1,5
cm. långa, trubbigt kantiga och afsmalnande mot
spetsen samt hafva grön färg, med ryggsidans bas
rödaktig eller brunviolett. Inuti äro de vackert
gröna. Deras halt af en mild, fet olja gifver
dem en behaglig mandelsmak, som derjämte är
sötaktig. Grönfargad glace uppgifves vara färgad
med »pistache», men den för detta ändamål använda
gröna färgen är ofta utdragen ur päron och ej ur
pistachekärnor. Se vidare Mastix och Terebinthina.
O. T. S.
Pistacit, miner., kallas den i det monoklina systemet
kristalliserande epidoten (se d. o.), då den har
gulgrön till siskgrön färg till skilnad från den
svartröda piemontiten. Namnet, som är lånadt från
fröna af Pistacia vera, har
afseende på mineralets färg. Mineralet förekommer
tämligen allmänt, i synnerhet vid jerngrufvor.
Ant. Sj.
Pistill (af Lat. pistillum, mortelstöt), bot.,
benämnes hos fanerogama och angiosperma växter det
honliga befruktnings- och fröredningsorganet, som
bildas af ett eller flere sammanväxta fruktblad, den
högsta metamorfosen af bladet. Pistillens nedersta
del, som är utvidgad, klot- eller äggformig,
cylindrisk eller kantig, sammantryckt från två
sidor o. s. v. samt i sitt inre hålrum inneslutande
fröämnena (»äggen»), benämnes fruktämnet (ovarium,
germen) och utvecklas under mognaden till frukt. Af
pistillens två öfriga delar, stiftet och märket,
kan det förra saknas, men aldrig det senare. Stiftet
(stylus), då det finnes, såsom oftast är händelsen,
är cylindriskt, sprötlikt, af vexlande längd hos olika
växter och antingen bildande inuti ett rör eller
innehållande en lös och lucker, saftrik väfnad af
svagt sammanhängande celler, »den ledande väfnaden»,
så kallad, emedan frömjölsslangarna (pollenrören)
vid befruktningens verkställande ledas mellan denna
väfnads celler ned till äggen i fruktämnet. Å
spetsen på stiftet sitter märket (stigma), men
om stiftet saknas, sitter märket omedelbart på
fruktämnet. Det är detta organ, som uppfångar och
emottager frömjölet vid »pollinationen», för hvilket
ändamål märket är försedt antingen med små klibbiga
vårtor eller med knippen af hår, hvilka fasthålla
tillförda frömjölskorn. Märket kan hafva många olika
former, såsom klotrund, platt, strålig, sköldformig,
flikig, fransad o. s. v. O. T. S.
Pistocchi [-ståcki], Francesco Antonio, stiftare af den
berömda sångskolan i Bologna, f. 1659, d. efter 1717,
försökte sig utan framgång som operasångare och ingick
derefter i oratorieorden samt blef kapellmästare i
Ansbach 1697, i Venezia 1699 och i Wien 1700. Redan
1692 blef han intagen i filharmoniska akademien i
Bologna, och der skall han omkr. 1700 hafva grundat
sin epokgörande sångskola, hvari för första gången
sångundervisning meddelades fullt metodiskt i
skilda klasser. P. uppträdde äfven som kompositör
med en mängd operor, oratorier, arior, duetter m. m.
A. L.
Pistoja, stad uti italienska prov. Florens, på
en höjd nära Arnos biflod Ombrone, vid jernvägen
mellan Florens och Lucca, 34 km. n. v. från den
förstnämnda staden. Omkr. 12,500 innev. I byggnads-
och bildhuggarekonstens historia spelar P. en
framstående rol, och i 14:de årh. egde det flere
utmärkta konstnärer i silfverarbeten, af hvilkas
konstskicklighet ett underbart prof ännu finnes i
domkyrkan, nämligen det stora silfveraltaret med ett
stort antal reliefer och statyer, ursprungligen afsedt
för högaltaret, men nu uppstäldt i ett kapell på södra
sidan. De märkligaste byggnaderna utom domkyrkan (från
12:te och 13:de årh., i det inre smaklöst restaurerad)
äro baptisteriet framför kyrkans vestra fasad, en
oktogonal byggnad i italiensk gotik, uppförd efter
1339 af Cellino di Nese från Siena, Maria dell’ Umiltà,
en åttahörning, byggd omkr. 1509 af Ventura Vitoni,
en lärjunge till Bramante, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
