Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Planetarisk nebulosa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Planetarisk nebulosa, astron., en nebulosa af
regelbunden form, cirkelrund eller elliptisk,
hvilken i tuberna visar ett utseende snarlikt
den lysande skifva, som en planet framställer.
E. J.
Planetaarium, astron., en apparat, som är ämnad att
vid undervisning förtydliga planeternas och deras
månars rörelser. Jfr Lunarium..
Planeter (af Grek. planetas, kringirrande)
kallas de verldskroppar, hvilka, liksom jorden,
kretsa omkring solen. I allmänhet äro planeternas
elliptiska banor – i olikhet med kometernas – endast
obetydligt excentriska, således nära cirkelformiga,
och ligga ganska nära i samma plan. I dessa banor
röra planeterna sig, alla utan undantag, i samma
led kring solen, under det deremot bland kometerna
lika många gå i den motsatta leden. Närmast solen
går planeten Mercurius, derefter Venus, jorden,
Mars . . ., Jupiter, Saturnus, Uranus och ytterst
Neptunus. Mellan Mars och Jupiter kretsar en svärm
af mycket små verldskroppar, kallade småplaneter
(asteroider, planetoider). Kring jorden rör sig
månen, som sålunda äfven deltager i rörelsen kring
solen. Jämväl alla de utanför jorden gående stora
planeterna (Mars . . . Neptunus) äro omkretsade af
månar (biplaneter). I afseende på planeternas
synlighet på himlahvalfvet råder stor olikhet mellan
de innanför jorden gående (Mercurius och Venus),
hvilka kallas inre eller nedre planeter, och de,
som gå utanför jorden och kallas yttre eller öfre
planeter. De förra måste alltid visa sig i solens
närhet och kunna derför icke vara synliga annat än en
kortare del af natten, straxt efter solens nedgång
eller straxt före hennes uppgång. I äldre tider
ansåg man sig känna 7 planeter, nämligen – förutom
Mercurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus – äfven
solen och månen, hvilka ju icke numera kunna räknas
till planeterna. Att jorden är en planet insåg man
icke då. Uranus upptäcktes 1781 af William Herschel,
Neptunus 1846. Den första bland småplaneterna, Ceres,
upptäcktes d. 1 Jan. 1801. För närvarande känner man
nära 300 af dessa små kroppar.
I afseende på den fysiska beskaffenheten – så vidt den
är bekant – tyckas planeterna kunna indelas i tre från
hvarandra skilda grupper. Första gruppen utgöres af de
fyra närmast solen kretsande planeterna Mercurius,
Venus, jorden och Mars, hvilka äro af en mindre
ansenlig storlek (jorden är af dem den största), men
af betydlig täthet, hafva en rotationstid af ungefär
ett dygn samt ega få månar och i öfrigt i fysiskt
hänseende en viss öfverensstämmelse med jorden. Den
andra gruppen innefattar småplaneterna, hvilka till
ett antal af måhända ett eller flere tusen gå i banor,
som äro af tämligen lika storlek och korsa hvarandra,
och hvilkas medelstorlek är så oansenlig, att minst
ett hundra tusen dylika kroppar skulle kunna rymmas
inom jorden. Den tredje gruppen omfattar de yttersta,
utanför asteroiderna gående planeterna Jupiter,
Saturnus, Uranus och Neptunus, hvilka utmärkas för
sin betydliga storlek, ringa täthet, hastiga rotation,
stora antal månar samt slutligen höga temperatur,
hvaraf en betydlig olikhet med jorden i fysiskt
hänseende måste härflyta. – Eftersom det med
många skäl blifvit ådagalagdt, att stjernorna (de
s. k. fixstjernorna) äro verldskroppar af väsentligen
samma natur som vår sol, har man förmodat, att de
äfven i allmänhet böra anses utgöra medelpunkten för
hvar sitt planetsystem. Utan tvifvel är detta äfven
fallet, ehuru vi för det utomordentliga afståndet
till dessa solar icke kunna se deras planeter,
hvilkas ljusstyrka vanligen måste vara milliontals
gånger mindre än deras solars, och hvilka, om de kunde
synas, måste visa sig belägna synnerligen nära intill
hufvudstjernan. Se vidare Förmörkelser. E. J.
Planetoider, småplaneter, asteroider (se d. o.).
Planetsystem, astron., den ömsesidiga ställningen
och rörelserna eller anordningen bland de
planeter, som röra sig kring vår sol. Alltefter
som i tidernas lopp kännedomen härom utvecklats,
hafva olika meningar blifvit framställda eller
olika planetsystem uppkommit. Det af Copernicus
framställda är i ganska nära öfverensstämmelse
med det rätta, hvilket derför ofta kallas det
kopernikanska planet- eller verldssystemet.
E. J.
Planiglob, planiglobium (af Lat. planus, jämn, och
globus, klot), plankarta öfver jordklotet eller öfver
dess ena hemisfer. – Planisfer (af Grek. sfaira,
klot), dylik karta öfver himmelsgloben.
Planimeter (af Lat. planum, jämn yta, och
Grek. metron, mått), stundom äfven kallad
integrator, ett instrument för bestämmande af ytinnehållet
af en på en karta eller på ett papper uppdragen
figur. I vidsträckt bemärkelse förstår man med
planimeter hvarje för dylika figurers uppmätning
afsedt instrument, såsom glasplattor, indelade i små
qvadratiska rutor, och vissa enklare instrument för
beräkning af rätliniga trianglar och fyrhörningar. I
inskränktare mening betyder planimeter en maskin,
bestående af ett system stänger och rullar,
med hvilket äro förenade två stift, och som är
så beskaffadt, att om det ena stiftet rör sig
utefter gränslinien till en viss sluten figur, det
andra stiftet samtidigt beskrifver en cirkelbåge
eller en annan linie, som är proportionel mot den
i fråga varande figuren. Planimetern uppfanns
ungefär samtidigt af Gonella (1825) och Oppikofer
(1827). Dess teori och konstruktion hafva sedermera
blifvit flere gånger förbättrade och modifierade,
särskildt af Ernst (1836), Wetli (1849), Hansen,
Amsler och i Sverige af Fab. Wrede. – Planimetri
kallas vanligen läran om beräkning af plana figurers
ytinnehåll eller längden af till dem hörande linier.
G. E.
Planipennia Brauer, zool., en grupp bland
de egentliga nätvingarna (Neuroptera, se
d. o.). Fram- och bakvingarna äro likartade, aldrig
vikbara. Munnen är försedd med kraftiga tuggverktyg.
O. T. S.
Planisfer. Se Planiglob.
Planka. Se Bräder.
Plankbock, krigsv., en af 4 grofva plankor tillverkad
tvåbent bock, hvilken begagnas till fast stöd vid
sådana krigsbryggor, som slås af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
