Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat / 1515-1516 (1888) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pollentia ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Polotsk, stad i ryska guvern. Vitebsk, vid Polotas
förening med Düna och nära jernvägen mellan Riga
och. Smolensk. Omkr. 12,000 innev., deraf omkr. 2/3
äro judar. P. är en af Rysslands äldsta städer; men
de många härjande krig, för hvilka det till följd af
sitt läge vid kommunikationsleden mellan centrala och
vestra Ryssland varit utsatt, hafva lemnat knappast
något qvar af dess märkligare byggnadsminnen. Det
är säte för en grekisk-unerad biskop. P. var länge
hufvudstad i ett särskildt furstendöme, som omgafs
af Novgorod, Smolensk, Kiev och Litaven. Liksom
i Novgorod och Kiev regerade der på 900-talet
en varjagisk (svensk) fursteätt. Furst Rogvolods
(Nord. Rögnvaldr) dotter Rogneda (Nord. Ragnheida)
bortröfvades af furst Vladimir (den helige) i
Novgorod 979, som derjämte ihjelslog Rogvolod och hans
son. Vid Vladimirs död (1015) fick hans och Rognedas
son Iszjaslav P. såsom sin lott, och sedan regerade
Rogvolods ättlingar, med några korta afbrott, i P.,
tills det i 13:de årh. eröfrades af Litaven. Det
återvanns 1563 af ryssarna, men togs 1579 af Stefan
Bathori, hvarefter det förenades med Polen. Vid Polens
första delning (1772) kom staden till Ryssland.

Polovtser. Se Kumaner.

Polplattor, fys., kallas stundom de metallskifvor,
som bilda elektroderna i galvaniska element
och voltametrar, äfvensom polskifvorna å
Bohnenbergers och Fechners m. fl:s elektroskop.
A. Bi-n.

Polska, ett slags dans, äfven kallad bondpolska,
slängpolska, ringdans eller slängdans, i bruk hos
bondfolket i Sverige. Den utföres olika på olika
orter. Vanligast torde vara, att de dansande taga
hvarandra i hand och bilda en ring, som vrider sig
kring sin medelpunkt, an åt ena, än åt andra sidan,
under det inuti ringen särskilda par turvis svänga
omkring. I Hanebo-( »hambo»-)polskan svänga par
om par, i det mannen lyfter qvinnan från marken och
stampar takten eftertryckligt, »Intet land – säger
A. P. Berggreen (»Svenske folkesange og melodier»)
– har en sådan rikedom på hänryckande dansmelodier
som Sverige. Men icke blott mängden, äfven mångfalden
i dessa melodier är, trots den fasthållna rytmen,
öfverraskande. Italienarnas tarantellor och
spaniorernas boleror äro visserligen sköna, men
de hafva mycket större enformighet än dessa af djup
känsla genomströmmade melodier. Några af dem hafva
kanske tidigare varit sångmelodier, till andra äro
visor diktade.» Den svenska polskan går i regeln
i 3/4 takt och består af 2–3 repriser, stundom med
da capo af förra delen. Största antalet står i dur,
dock en högst betydande del i moll. Modulationen,
om sådan alls förefinnes, går i dur vanligen till
dominantens, i moll till parallellens tonart. I
omfånget af oftast 1–2 oktaver utvecklar sig i
rask rörelse melodien, i regeln »inom den moderna
tonskalans diatonik med få kromatiska afbrott, här
och der smyckad med utsirningar samt i rik omvexling
af rytmiska figurer» (K. Valentin: »Studien über
die schwedischen volksmelodien».
Leipzig 1885). Slutet sker på tonikan, föregången
oftast af septiman eller sekunden eller båda, ej
sällan af tersen. Polskan börjar nästan alltid på
stark taktdel och slutar på svag, derutinnan, liksom
i vissa vändningar och redan i sjelfva namnet,
påminnande om de polska danserna, enkänneligen
polonäsen, om hvilken ett ofta förekommande slutfall,
med rytmiken alldeles påtagligt erinrar.
Detta slutfall är vanligt inom de polskor, hvilka
(såsom oftast i Östergötland och på Gotland)
karakteriseras af öfvervägande antal sextondelar,
hvaremot åttondelspolskorna mera erinra
om mazurkan eller den tyska ländlern eller,
liksom triolpolskorna (i Värmland), om de norska
springdanserna. Att åttondelspolskan är urgammal
i Sverige, är sannolikt, då den förekommer i
gamla danslekar. Att sextondelspolskan eger
ett direkt sammanhang med polonäsen, är trots
Abr. Mankells protest (»Musikens hist.», II,
221), svårt att förneka, ehuru man måste lemna
derhän, hvilkendera som är den ursprungligare. Det
omtalas, att Sigismund medförde polska musici till
Sverige. Å andra sidan förlägger traditionen den
äldsta med någon tidsuppgift försedda polska, den
s. k. »gamla fackeldansen», till Erik XIV:s tid,
då den säges första gången vara dansad på hofvet
vid hans kröning eller giftermål. Denna fackeldans,
som har utpräglad polonäskarakter, återfinnes dels
såsom melodi till Fredmans epistel nr 62, dels
något modifierad under nr 5 af A. G. Rosenbergs
»160 polskor, visor och danslekar» (1876). Utom
af Rosenberg hafva polskor utgifvits af J. Bagge,
K. Bohlin, J. Olson, O. Ahlström m. fl. En del har
fått namn efter härad eller socknar, såsom Delsbo-,
Fryksdals-, Jössehärads- och Hanebopolskorna.
A. L.

Polska legionen kallades ursprungligen en af polacker
bildad kår, hvilken under general Dombrowskis
befäl 1796 slöt sig till general Bonapartes armé i
Italien. Genom upprop bildades snart i Strassburg
en andra legion, som ställdes under general
Kniaziewicz. Dombrowskis legion delades 1801 i två,
af hvilka den ena sändes till Domingo, der den dukade
under för klimatet. – Då Napoleon 1806 närmade sig
Polens gränser, utfärdade Dombrowski ett nytt upprop
till sin nation, hvilket hade den verkan, att en
legion om 30,000 man, delad i 2 divisioner, bildades
i Varsjav. Såväl 1809 som 1812 kämpade polska legionen
på Napoleons sida och bidrog i väsentlig mån till det
lyckliga utförandet af Berezina-öfvergången. Legionen
kämpade sista gången vid försvaret af Leipzig
(Okt. 1813). – Under Krimkriget bildade engelska
regeringen af i England bosatta polacker en polsk
legion, som afsändes till krigsskådeplatsen och,
förstärkt med polska flyktingar, uppgick till
2 kavalleriregementen under grefve Samoyski. –
1870 uppsattes i Frankrike åter en polsk legion (1
infanteribataljon och 1 ulansqvadron), hvilken styrka
tilldelades Garibaldis s. k. Vogeser-armé. C. O. N.

Polska literaturen har ännu långt in i vårt
årh. kunnat gälla som den förnämsta bland de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>