Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Portugisiska språket (lingua portugueza, portuguez) - Portugisiska örlogsmän. Se Bidevindseglare - Portugisisk lök. Se Lökslägtet - Portugisisk takling. Se Houari - Portulaca. Se Portlakeväxter - Portunus (Portumnus) var de gamle romarnas hamngud - Portus, Lat., hamn - Portvakten l. portvalveln. Se Mage, sp. 576
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ordförråd, liksom spanskan, åtskilliga senare
upptagna, främmande beståndsdelar: den germanska
invasionen medförde för hela halfön upptagande
i språket af germanska element, dock ej särdeles
talrika, och den långvariga arabiska ockupationen en
mer betydande uppblandning med arabiska ord. Deremot
synes portugisiskan ega ett vida mindre antal
baskiska element än spanskan. Ur de provençalske
trubadurernas språk, från hvilka särskildt 13:de
århundradets portugisiska skalder lånade hela
sin poetiska teknik och inspiration, upptog vidare
portugisiskan en del element (så äfven i ortografien
beteckningarna lh och nh för muljeradt l och
n). Liksom i spanskan och andra romanska språk har
slutligen det ärfda ordförrådet i portugisiskan,
och kanske här mer än annanstädes, erhållit en
vigtig tillökning genom det senare upptagandet på
lärd väg (särskildt under renaissancetiden) af
ett stort antal latinska ord, som med obetydlig
formförändring införlifvades med språket. Från
13:de årh. har portugisiskan literärt odlats (äldsta
urkund från 1192). Och under den tid man sålunda i
literaturen i någon mån kan följa dess utveckling
visar den sig i afseende på ljudsystemet icke hafva
undergått så vigtiga förändringar som broderspråket
spanskan: den bevarar initialt f, som den senare
spanskan försvagat till h (Port. fazer, Sp. hacer,
Lat. facere), och företer icke häller de senare
spanska öfvergångarna af de postdentala c och z till
(tonlös) interdental och af de dentipalatala x och
j (g) till (tonlös) mediopalatal frikativa. För
öfrigt erbjuder portugisiskans gestaltning af de
latinska ljuden åtskilligt egendomligt och från
spanskan afvikande. Så t. ex. diftongeras icke
de latinska betonade e och o (Port. dente, morte,
men Sp. diente, muerte). Men om sålunda stigande
diftonger fela, är språket i stället rikt på fallande,
beroende företrädesvis på dels icke-kontraktion af
äldre diftonger (Port. primeiro, Sp. primero), dels
allmännare attraktion af i (Port. raiva, Sp. rabia),
dels utvecklande af diftong vid sammanstötande vokaler
(Port. ideia, Sp. idea). Lat. au, i portugisisk
skrift tecknadt ou, har emellertid i det nuvarande
uttalet (dock ej i norra Portugal) kontraherats till
o (Port. cousa [läs kosa], Sp. cosa). Vokal + n
eller m blir nasalvokal (stundom, och särskildt med
följande vokal, nasaldiftong), under det n och m i
uttalet försvinna eller (åtminstone i norr) qvarstå
såsom mer eller mindre tydliga gutturalnasaler,
hvarvid i skriften nasaliteten antingen angifves med
de etymologiska m och n (före kons.: campo, vento)
eller med ett icke etymologiskt m (utljudande: bom,
jardim) eller med tecknet ~, kalladt til (särskildt
vid följande, nasaldiftong bildande vokal: irmão,
leões). Obetonade vokaler fördofvas allmänt och
särskildt utljudande (o blir u etc.). Synnerligen
karakteristiskt för den portugisiska konsonantismen
är utfallet af intervokalt l och n (Port. mao,
moeda, Lat. malum, moneta), hvilket vid de omgifvande
vokalernas kontraktion ofta gifver de portugisiska
orden en ytterligt stympad form, t. ex. Port. só,
Lat. solum, sola, Sp. solo, sola; Port. vir,
Lat. venire, Sp. venir;
quelha, canalicula, canaleja. Såsom förut antydts,
bevarar portugisiskan skilnaden mellan tonande
(mjuka) och tonlösa s- och sche-ljud (hvilka i
Sp., liksom också i galiciska mål, alla blifvit
tonlösa): s och z före konsonant och i slutet af
ord (då ej vokal omedelbart följer) förtjockas
till sche-ljud (dock ej i Brasilien). Lat. ll,
nn (mn) muljeras icke, som i Sp., utan gifva
Port. l, n; det muljerade Port. l, tecknadt lh,
framgår företrädesvis ur li + vok. (Port. filho,
Lat. filium, men Sp. hijo) och ur intervokalt cl,
gl, pl (Port. olho, Lat. oculum – oclum, Sp. ojo),
under det de senare grupperna uddljudande gifva
Port. ch, uttaladt ungefär som Fr. ch (Port. chave,
Lat. clavem, men Sp. llave). Det muljerade Port. n
åter (tecknadt nh) resulterar företrädesvis af ni
+ vok. och gn (Port. vinha, punho, Sp. viña,
puño, Lat. vinea, pugnum). Inljudande ct, lt
gifva Port. it (Port. noite, muito, Lat. noctem,
multum, men Sp. noche, mucho). Karakteristisk
är den icke sällsynta öfvergången af l till r i
grupperna cl, gl, pl, bl, fl (Port. cravo, regra,
praça, Lat. clavum, regula, platea, Sp. clavo
etc.). Till sin allmänna ljudkarakter är den
moderna portugisiskan ett klanglöst och vekt
språk, uppfyldt af hväsljud, näsljud och dofva
vokaler, samt bildar i detta afseende en frappant
motsats till det sköna, klangfulla broderspråket,
spanskan. Hvad angår de dialektiska skilnaderna inom
den vestra hispano-romanska gruppen, synes man få
följande allmänna indelning. A) portugisiska mål, a)
kontinentala (det egentliga Portugal med undantag af
delar i nordost), 1) norra (Entre-Douro-e-Minho och
Tras-os-Montes), 2) intermediära (Beira), 3) södra
(från floden Mondego söder ut), b) insulära 1)
acoreanska, 2) madeirensiska, c) ultramarina, 1)
brasilianska, 2) åtskilliga kreolska biandmål; B)
galiciska mål (Galicien med angränsande delar af
Asturien och Leon); C) några mindre, egendomligare
gränsmål i nordöstra delen af Portugal, bland dem
mirandesiskan (kring Miranda-do-Douro).
Å. W:son M.
Portugisiska örlogsmän. Se Bidevindseglare.
Portugisisk lök. Se Lökslägtet.
Portugisisk takling. Se Houari.
Portulaca. Se Portlakeväxter.
Portunus (Portumnus) var de gamle romarnas
hamngud. Från början synes namnet P. hafva betecknat
Janus, emedan portus i det äldre språket utmärkte
genomgång och äfven husdörr, hus. P. bar också en
nyckel i handen. Småningom blef uppfattningen af
P. såsom gudomlighet för hamnar – hvilka ju ock hade
karakteren af ett slags genomgång – den förherskande,
och till följd deraf sammansmälte P. sedermera, då
grekernas religiösa föreställningar vunno insteg i
Rom, med den grekiske Palaimon eller Melikertes
(se denne). P. hade vid Tiberhamnen ett tempel,
der årligen d. 17 Aug. en högtid egde rum.
R. Tdh.
Portus, Lat., hamn.
Portvakten l. portvalveln. Se Mage, sp. 576.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
