Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanien (Sp. España), konungarike i södra Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ofantliga amerikanska rike endast öarna Cuba och
Puerto Rico qvar. Florida hade det 1819 visligen sålt
till Förenta staterna.
År 1829 hade Ferdinand, hvars föregående äktenskap
varit barnlösa, gift om sig med Maria Kristina
af Neapel, som förmådde honom till det vigtiga
steget att, med ändring af den inom bourbonska
huset gällande saliska lagen, återinföra den gamla
kastilianska tronföljdslagen, hvilken lemnade kronan
i arf åt konungens döttrar, då han ej hade söner,
och alltså uteslöt manliga sidoarfvingar. Konungens
broder, Don Carlos, som var mera absolutistiskt
och klerikalt sinnad än han sjelf, utestängdes
dermed från tronen, om hvilken han redan gjort sig
säker. Da den nya lagen efter Ferdinands död lemnade
kronan i arf åt hans treåriga dotter, Isabella II
(1833–68), under sin moders förmynderskap, utbröt
ett vildt sjuårigt inbördeskrig mellan carlisterna,
Don Carlos’ anhängare, som hyllade honom såsom konung
under namn af Karl V, och Isabellas parti, som efter
regentinnan kallades Cristinos. Till de senare
slöto sig de konstitutionelle – eller liberale,
som de i Spanien för första gången kallades –,
som i Don Carlos fruktade en värre despot än
sjelfve Ferdinand, och regentinnan fann sig också
föranlåten att motvilligt stödja sig på dem och 1837
antaga en någorlunda fri författning, som dock snart
upphäfdes. Till dem slöt sig ock hennes bäste general,
Espartero, som gjorde ett lyckligt slut på kriget
och, sedan den för sin sedeslöshet allmänt föraktade
regentinnan måst fly ur landet, en kort tid var regent
(1841-43). Under Isabellas egen regering täflade
partierna om makten, som de ofta tillryckte sig
genom militärrevolutioner eller pronunciamentos –
i S. har det varit militären, och ej folket, som
gjort revolutioner –, och Esparteros och O’Donnels
mera frisinnade styrelse vexlade med Narvaez’ och
Gonzalez Bravo-Murillos klerikala. Drottningens
giftermål framkallade många tvister; Ludvig Filip,
som ej kunde vinna henne och S. för en af sina söner
och ej ville se henne förenad med den yngre Don
Carlos, till hvars förmån fadern 1845 afsagt sig sina
anspråk på kronan, fick henne 1846 förmäld med Frans,
en son af Ferdinand VII:s yngste broder, medan hennes
syster Louise äktade hans egen yngste son, hertigen
af Montpensier. Sämjan mellan Isabella och hennes
gemål var dock ej den bästa, till följd af hennes
minst sagdt tvifvelaktiga äktenskapliga trohet. Ett
framgångsrikt krig med Marokko 1860 var det enda
minnesvärda afbrottet i partigrälets enformighet,
intill dess Isabella alltmer gaf luft åt sin böjelse
för reaktionen och till slut låg alldeles i händerna
på munkar, bönesystrar och älskare. I September
1868 ställde de landsflyktige generalerna Prim och
Serrano sig i spetsen för en revolution, Isabella
måste fly, och under Serranos regentskap inkallades
konstituerande cortes, som gåfvo landet en författning
på bred demokratisk grund med inskränkt konungamakt,
provinsiel sjelfstyrelse och allmän rösträtt (1869).
Svårare blef det att finna en ny konung. Ett parti
verkade fåfängt för Isabellas elfva-årige son
Alfons. Hertigen af Montpensier sträfvade ifrigt
efter kronan, men sköts åt sidan af hänsyn till
Napoleon III, som ogerna skulle sett en orléans på
grannrikets tron. Prins Leopold af Hohenzollern, den
preussiske konungens frände, sattes en tid i fråga,
men lyckades endast gifva den yttre anledningen till
det stora fransk-tyska kriget 1870–71. General Prim,
den nya regeringens ledande man, trodde sig äntligen
hafva funnit ett lämpligt konungaämne i Amadeus,
andre son till Viktor Emanuel af Italien, men mördades
(Dec. 1870), just då han skulle välkomna den nye
konungen. Amadeus (Dec. 1870–Febr. 1873) var en
hederlig och rättänkande man, hvars goda vilja dock
ej räckte till att bringa reda i partikifvet, och
hvilkens egenskap af utländing beredde honom ständiga
obehag. I baskiska provinserna framstod med anspråk
på kronan en tredje Don Carlos, brorson till den
näst föregående, som blifvit fånge vid en misslyckad
revolt 1860 och måste köpa sitt lif med en afsägelse
af sina rättigheter; och i cortes uppträdde ett
litet, men verksamt republikanskt parti med utmärkta
ledare, bland hvilka den store fosterlandsvännen och
vältalaren Emilio Castelar var den förnämste. Då
Amadeo såg sig ur stånd att uträtta något, nedlade
han frivilligt kronan och lemnade landet under
aktningsbetygelser från alla partier. Det var ej
lönt att åter söka efter en konung, och landet
förklarades för republik (Febr. 1873). Men det
var omöjligt att bringa den nya republiken till
stadga. I nordöstra landskapen hotade carlisterna;
i Cartagena qväfdes blott med möda ett uppror af
kommunarder efter mönstret af Paris-kommunen, och
äfven Cuba var nära att slita sig lös från spanska
väldet. Den ädle, men opraktiske Castelar, som var
själen i den republikanska styrelsen, nödgades maktlös
och förtvinad draga sig tillbaka, och det var med en
viss känsla af lättnad, som landet mottog den militära
statskupp, som uppsatte på den återställda tronen
Isabellas då sjuttonårige son Alfons XII (1875–85).
En moderat författning infördes med inskränkt rösträtt
och en aristokratisk senat bredvid den folkvalda
kammaren. Styrelsen fördes i moderat konservativ
anda af Canovas del Castillo, som i det inre lyckades
upprätthålla lugnet och i det yttre sökte åstadkomma
ett närmande till den bismarckska politiken. Denna
hans plan främjades genom de förolämpningar, som
mötte konungen i Paris på återvägen från ett besök i
Tyskland; men en tvist med detta rike om Karolinernas
öflock i Stilla hafvet satte den ömtåliga spanska
nationalkänslan i eld och lågor och kunde lätt hafva
ledt till ett förderfligt krig, om den ej i sista
stund bilagts genom påfvens skiljedom. Den unge
och liflige, men sjuklige konungen dog kort derefter
(d. 25 Nov. 1885) till allmän bestörtning, och landets
framtid syntes åter oviss, då han blott lemnade efter
sig ett par små döttrar. Men efter några månader
(d. 17 Maj 1886)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
