Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström / 203-204 (1891) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spartacus ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Spegel, fys., kallas hvarje blank eller polerad
yta, som reflekterar ljuset på ett reguliert sätt,
d. v. s. i öfverensstämmelse med reflexionslagen,
enligt hvilken infalls- och reflexionsvinklarna äro
lika stora. Spegelbildens läge, form och storlek,
hvilka med stöd af denna lag alltid kunna på förhand
beräknas, rätta sig i första hand efter spegelns form,
men äro alldeles oberoende af det ämne, hvaraf spegeln
blifvit förfärdigad. En vanlig folierad glasspegel
(se Folie) och en metallspegel gifva exakt lika stora
och lika belägna bilder af ett och samma föremål,
om speglarna hafva samma storlek och skapnad. I
afseende på formen indelas speglarna i plana och
buktiga. I en planspegel afbildas hvarje lysande
eller belyst föremål så, att bilden af hvarje dess
punkt faller bakom spegeln på det ställe, som af nyss
nämnda regel angifves. Häraf följer, att bild och
föremål hafva samma form, att de äro symmetriskt
belägna i förhållande till spegelplanet, så att
det aflägsnare föremålet alstrar en mera aflägsen
bild än det närmare spegeln placerade, vidare att
i en vertikalt ställd spegel bilden af en person
blir omvänd i så måtto, att personens högra sida
återgifves genom bildens venstra sida och tvärtom,
medan i en horisontalt lagd spegel (speglande tak,
speglande horisontal vattenyta) hvad som på föremålet
är uppåtvändt synes på bilden vara vändt nedåt och
tvärtom, hvaremot höger och venster i detta sistnämnda
fall icke byta plats på föremål och bild. Planspeglar
förfärdigas mestadels af glas, som folieras på bakre
sidan, men göras äfven af metall (härdadt gjutstål),
som slipas och poleras (se Metallspeglar). Äfven
begagnar man härtill glasplattor, som på galvanisk
väg försilfras. Utom den mångfaldiga användning
planspegeln har i det hvardagliga lifvet är
den af största betydelse såsom vetenskapligt
hjelpmedel. En mängd vetenskapliga instrument
äro försedda med planspeglar, och deras användning
grundar sig väsentligen på denna spegels egenskap
att reflektera ljuset i bestämd riktning. Till denna
klass af instrument höra bland andra goniometern,
heliostaten och sextanten (se d. o.). På planspegelns
egenskaper grundar sig äfven den observationsmetod,
som fått namn af spegelafläsning (se d. o.). Om
tvänne planspeglar ställas i vinkel med hvarandra,
så uppstå af ett föremål, som placeras i denna
vinkel, flere bilder, hvilkas antal rättar sig
efter vinkelns storlek. Är vinkeln 90°, erhåller
man 3 bilder, vid 60° vinkel 5 och vid 45° vinkel 7
bilder. Äro speglarna ställda fullkomligt parallella
med hvarandra, fås enligt teorien ett obegränsadt
antal bilder, men som de mångfaldiga bilderna uppkomma
genom successiv reflexion i de båda speglarna, och
vid hvarje reflexion en del ljus absorberas, blifva
de allt svagare, ju flere reflexioner som frambringat
dem, hvarför äfven vid parallella speglar endast ett
mindre antal bilder blifva tillräckligt ljusstarka för
att kunna ses. På egenskapen hos vinkelspeglar att
gifva flere bilder af ett och samma föremål grundar
sig kaleidoskopet (se d. o.). Af buktiga speglar är
det endast den sferiska
som spelar någon vigtigare rol i den fysiska
vetenskapen. Den utgöres af ett stycke af en
sfer, som är speglande antingen på konkava

Fig 1.

(konkav spegel, se fig. 1)
eller på konvexa sidan
(konvex spegel, se fig. 2). Om
strålar, som utgå från en
mycket aflägsen, lysande
punkt, t. ex. en stjerna, en
punkt på solen, och som
derför äro att anse för
parallella, falla på en konkav
spegel parallelt med dess hufvudaxel, ac, så
sammanträffa de efter reflexionen i spegelns

Fig. 2.

brännpunkt l. focus, f, belägen på halfva afståndet,
af, från spegeln till den sferiska ytans medelpunkt,
c (se fig. 1). Träffas deremot en konvex spegel af
parallella ljusstrålar i hufvudaxelns, ac, riktning
(se fig. 2), så spridas de efter reflexionen, såsom
om de utgått från den virtuella eller skenbara
brännpunkten, f, belägen på halfva afståndet
mellan spegelns medelpunkt c och dess yta. (Jfr
Lins.) Brännvidden, som är reel vid den konkava
spegeln, men virtuel vid den konvexa, representeras
af linien af i de båda figurerna. Ligger den lysande
punkten på ändligt afstånd framför spegeln, så
uppkommer antingen en reel (fysisk) bild af honom, då
strålarna efter reflexionen åter träffa tillsammans
framför spegeln, eller en virtuel bild, då de
efter reflexionen blifva divergerande och skenbart
utgå från den bakom spegeln liggande virtuella
bildpunkten. Genom följande enkla konstruktion kan man
bestämma bildpunktens läge. Från den lysande punkten
p dragas tvänne strålar till den konkava spegeln
(se fig. 3), den ena, pn genom spegelns medelpunkt,

Fig. 3.

c, den andra, pm, parallelt med hufvudaxeln. Den
förre reflekteras tillbaka i sin egen riktning, np,
den senare passerar efter reflexionen spegelns focus,
f. De reflekterade strålarna träffas derför punkten
i q, som är bildspegeln till p. Är spegeln konvex
(se fig. 4), blir konstruktionen endast derutinnan olika,
att strålen pm reflekteras i riktningen mr, liksom om
han utgått från den virtuella brännpunkten f. Således
träffas väl icke de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>