Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spetsbergen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derstädes, är nu nästan utrotad; öfriga hvalar förekomma
icke regelbundet, narhvalen synes någon gång i
Hinlopen strait. Hvithvalen (Delphinapterus leucas)
är ännu föremål för regelbunden fångst, i synnerhet
i de fjordar, hvilkas botten är lerig. Hvalrossen
fångades fordom i betydlig mängd, men är nu
helt och hållet undanträngd från vestkusten. De
vid S. förekommande själarterna, storkobben och
stenkobben samt grönlandssjälen och, sällsynt,
klappmytsen, höra visserligen till föremålen
för fångst, men mera vid sidan af den egentliga
storfångsten, hvars hufvudföremål äro hvalrossar och
hvitfiskar. Fogelverlden är på S. mycket rik, hvilket
dock egentligen gäller hafsfoglar. Af dessa må nämnas
alkor, teistar, rotges, lunnefoglar, hvilka i otaliga
skaror jämte måsarna bebo fogelfjällen. Vidare må
nämnas gäss (3 arter) samt ejdrar. Dessutom förekomma
stormåsen, ismasen och tretåiga måsen samt af öfriga
måsfoglar en tärna, stormfogeln (Procellaria) och
tvänne labbar (Lestris). Af vadare är fjaereplyten
(Tringa maritima) allmän, medan deremot simsnäppan
(Phalaropus fulicarius), strandrullingen (Aegialitis
hiaticula) och skärkarlen (Strepsilas interpres)
äro mera sällsynta. Af landtfoglar finnas fjällripan
och fjällugglan såsom stannfoglar hela året om
samt snösparfven, hvilken om vintrarna flyttar
mot söder. Af fiskar må nämnas lax, som uppgår i
några af elfvarna, ehuru sparsamt; vidare torsk,
som på senare åren, sedan man upptäckt torskbankar
utanför vestkusten, varit föremål för ej obetydligt
fiske, som dock numera lär hafva upphört, på grund af
fiskens mindre goda beskaffenhet. Äfven hå-skerdingen
(Scymnus borealis) är stundom föremål för fångst. Alla
dessa djur af mångahanda slag förutsätta för sin
existens ett rikt lägre djurlif, och ett sådant
är också i hög grad utveckladt i hafvet. Deremot är
insektverlden fattig, representerad hufvudsakligen af
mygg- och flugarter samt några små steklar. Fjärilar
(utom en liten malfjäril) och humlor, som finnas i
det ännu nordligare belägna Grinnell land, saknas
alldeles, och blott en enda skalbagge tror man sig
hafva iakttagit.
Af hvad ofvan blifvit anfördt framgår, att det
är djurriket ensamt, som på S. utgör föremål för
menniskans förvärf. Visserligen finnas tekniskt
nyttiga bergarter, men dessa hafva ännu icke fått
någon användning. Stenkolslagren äro ej nog mäktiga,
för att brytningen och den långa transporten ännu
skulle kunna bära sig, och ehuru gipslagren äro
outtömliga, kunna de svårligen blifva af praktisk
betydelse. Den vigtigaste bergarten är, enligt hvad
man hittills känner, en i triaslagren förekommande
fosforit, men ett tillämnadt företag att tillgodogöra
sig densamma 1872 blef öfvergifvet.
Historia. S. upptäcktes 1596 af Barents, men först
sedan Hudson elfva år senare besökt landet, vändes
uppmärksamheten på detsamma såsom en vinstgifvande
jagtmark. Sedan J. Poole 1610 upptäckt, att hvalar
voro allmänna i dessa farvatten, styrde hvalfångarna
sin kosa dit, i synnerhet engelsmän och holländare,
men äfven spaniorer och fransmän, hamburgare
m. fl. De stridigheter, som till en början egde rum
mellan de olika nationernas fartyg, uppgjordes
1619 sålunda, att hamnarna delades mellan
nationerna. Engelsmännens förnämsta hvalfångst
i dessa vatten egde rum mot slutet af 18:de och
i början af 19:de årh., så att af de 255 engelska
hvalfångarefartyg, hvilka utrustades 1788, det stora
flertalet jagade å vattnen v. om S. Engelsmännen
hade likvisst svåra medtäflare i holländarna,
hvilkas förnämsta hvalfångstperiod sammanfaller
med sista hälften af 17:de och större delen af 18:de
årh. Från 1669 till 1778 utgingo sålunda 14,167 fartyg
från Holland till dessa vatten och fångade 57,590
hvalar, af hvilka rena behållningen belöpte sig till
3,691,066 p. st. Derefter började fångsten aftaga,
och med de båda första årtiondena af 19:de årh. kunna
holländarnas färder i dessa farvatten anses hafva
upphört. Holländarnas hufvudstation var Smeerenberg
(af holländska smeer, fett, och bergen, förvara) på
Vest-Spetsbergens nordvestra del, der en mängd hus
uppförts, så att stället liknade en by eller mindre
stad. I denna hamn lågo stundom 200 à 300 fartyg
med mer än 12,000 mans besättning, och bostäderna
hyste handtverkare och handlande af alla slag,
väl förståendes endast under sommaren. Nu återstå af
dessa bostäder endast qvarlefvor af grundmurarna.
Ehuru fransmännen redan tidigt infunno sig vid
S., kunde de dock i intet hänseende täfla med
engelsmän och holländare, och redan under 18:de
årh. voro deras fångstfärder dit nästan helt och
hållet uppgifna. Äfven spaniorerna spelade en mera
underordnad rol. Danskarna sände äfven fångstfartyg
dit, i synnerhet mot slutet af 17:de och midten af
18:de årh. samt äfven i början af 19:de. Hamburgarna
drefvo fångsten i större skala än danskarna, så att
de t. ex. från 1670 till 1719 utsände 2,289 fartyg,
hvilka lyckades fånga 9,976 hvalar. Ännu 1795 hade
de 25 fartyg ute, men derefter upphörde äfven de
under första fjerdedelen af innevarande årh. Från
andra tyska städer, såsom Bremen och Altona,
utsändes fångstfartyg, hvilka mer än de öfriga
synas hafva vinnlagt sig om själfångst. Under
Gustaf III upprättades ett »grönlandskompani» i
Stockholm, men redan förut hade ett sådant bildats
i Göteborg, och 1758 hade en af Linnés lärjungar,
A. R. Martin, haft tillfälle att åtfölja ett af
det senare bolagets fartyg till S. Äfven ryssarna
hafva haft sin fångstperiod på S. Man vet ej när den
började, men säkert är, att de funnos der redan i
förra hälften af 18:de årh., från hvilken tid (1743)
den ryktbara historien om de fyra ryska matrosernas
vistelse i sex år på en ö sydöst om Stans Foreland
daterar sig. Ryssarna idkade hufvudsakligen fångst
på hvalross, själ, hvitfisk, björn och räf samt
plägade öfvervintra i de enstaka hyddor, som ännu
träffas der och hvar i mer eller mindre förfallet
skick på många ställen af S:s kuster och äro bekanta
under benämningen »rysshus». I ett sådant hus vid
Isfjordens mynning tillbragte ryssen Staratsjin eller
Sharostin ej mindre än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
