Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström / 247-248 (1891) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spiess ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dess fortsättning Durch nacht zum licht (1861; 10:de
uppl. 1885; »Från mörker till ljus», 1876–77). Med en
klar uppfattning af naturen eger S. en skarp blick för
nutidens sociala och politiska rörelser och förstår
att med hjelp af spännande situationer framställa
dem i full belysning. Till hans förnämsta romaner
höra, jämte de redan nämnda, Die von Hohenstein
(1863; 6:te uppl. 1885), In reih’ und glied (1866;
4:de uppl. 1876), Hammer und amboss (1869; 8:de
uppl. 1884; »Slägga och städ», 1870), Allzeit voran
(1872; »Alltid främst», 1877), Was die schwalbe
sang (1873; »Hvad svalan sjöng», s. å.), Sturmflut
(1876; »Öfversvämningen», s. å.), Quisisana (1880;
»Quisisana», s. å.), Was will das werden? (1886)
och Noblesse oblige (1888). Bland novellerna märkas
Röschen vom hofe (1864; »Rosa på herrgården»; 1875),
Die dorfkokette (1868), Angela (1880; »Angela»,
1881 o. 1882) m. fl. S. har dessutom skrifvit
skådespelen Liebe für liebe (1875), Hans und Grete
(1816), Gerettet (1884), Die philosophie (1887)
m. fl. samt utgifvit Vermischte schriften (2 bd,
1864–68) och Beiträge zur theorie und technik des
romans (1883). »Gesammelte werke» utkommo i 18 bd i
3:dje uppl. 1879. S. är sedan 1862 bosatt i Berlin.

Spiess [spis], Christian Heinrich,
tysk romanförfattare, f. 1755, d. 1799
som f. d. landsortsaktör, var en af de mest
produktive representanterna för den tyska spök- och
riddareromanen i 18:de årh. Hans arbeten, som till
stor del öfversattes på svenska, ega likväl ej något
högre värde.

Spiess [spis], Adolf, tysk pedagog, en af
grundläggarna af den moderna skolgymnastiken,
född 1810 i Lauterbach i Vogelsberg, blef 1833
gymnastiklärare i Burgdorf, 1844 i Basel och var
1848–55 styresman för skolgymnastiken i Hessen. Död
1858. Af hans skrifter må nämnas: Lehre der turnkunst
(4 del., 1840–46; 2:dra uppl. 1867–85), Turnbuch für
schulen (2 del., 1847 och 1851; 2:dra uppl. 1880–88)
och Kleine schriften für turnen (1872).

Spigg-slägtet, Gasterosteus, zool., tillhör
fam. Gasterosteidae, ordn. Acanthopterygii (taggfeniga
fiskar) inom fiskarnas klass. Kroppen är långdragen
och sammantryckt. Fjäll saknas,

men ersättas stundom af tvärställda plåtar på
kroppssidorna. Flere fristående taggar, som kunna
nedfällas, finnas framom ryggfenan. Omkr. 10 arter
äro kända, hvilka förekomma såväl i salt som sött
vatten. Hannarna bygga af växtämnen m. m. ett rundt
bo med en sidoöppning, hvari de förmå honorna att
afsätta sina ägg,
och de bevaka samt försvara boet med stor
energi. Spiggarna lefva af fiskrom och fiskyngel
och äro, enär de förekomma i stora stim, synnerligen
skadliga för fisket. Hos oss förekomma tre arter:
storspiggen, G. aculeatus (se fig.), 3 fria taggar
framför ryggfenan; längd 6–9 cm.; småspiggen,
G. pungitius, 9–11 taggar framför ryggfenan; inga
sidoplåtar; längd 4–5 cm.; tångspiggen l. tångsnipan,
G. spinachia (Spinachia vulgaris), 15 taggar framför
ryggfenan; kroppea långsträckt, femkantig; längd till
18 cm. Denna art lefver uteslutande i hafvet, hvaremot
de föregående finnas i både sött och salt vatten. L-e.

Spikblad, bot. Se Hydrocotyle.

Spikböld, en i eller tätt under huden uppkommande,
mindre bulnad, äfven kallad bolde (se d. o.).

Spikgräshoppor, Phasmidas, zool., familj tillhörande
insektordningen rätvingar (Orthoptera). Kroppen är
synnerligen långsträckt; vingar saknas vanligen;
benen äro långa, lår- och skenben stundom med
utvidgningar. Dessa gräshoppor likna ofta på ett
förvillande sätt torra grenar, blad e. dyl., genom
hvilken likhet (»mimicry») de kunna dölja sig för
sina fiender. De äro tröga, växtätande insekter
samt förekomma företrädesvis inom tropikerna. I
Europa finnes blott ett enda slägte, Bacillus.
L-e.

Spikhammare, mek., kallas en liten stjerthaminare
(se Hammare 1) af 5–7 kg. vigt och med en hastighet af
minst 300 slag i minuten. Den användes vid smidning
af spik. Spikhamrarna äro vanligen försedda med
korspen, d. v. s. att såväl hammarens pen som städet
hafva formen af ett T, så att smeden, som sitter på
en stol framför hammaren, kan utan att flytta sig
såväl tvärräcka spikämnet på den ena sidoarmen som
släta det på långpenet, äfvensom slutligen afklippa
den färdigsmidda spiken på den andra sidoarmen,
som för detta ändamål utgöres af en egg. Till
spikhammaren hör äfven en s. k. nageldorn, en i
städstocken fastsatt, upprättstående klyka, upptill
försedd med ett hål, i hvilket handtlangaren eller
»höfdaren» insätter den afhuggna spiken för att
medelst några slag med en handhammare förse den med
hufvud. C. A. D.

Spikklubba, bot. Se Datura.

Spikolja, en djerf försvenskning af aetheroleum
spicae, farmak., en flyktig olja, som beredes
genom destillation ur blomaxen (spicae eller
rättare blomsvansarna (anthuri) hos Lavandula
Spica Choix. eller den bredbladiga formen af
lavendeln. Dylik olja erhålles äfven af L. Stoechas
L. Den s. k. spikoljan har en kamferliknande lukt, men
luktar derjämte af terpentin, som användes vid dess
beredning. Spikoljan må icke förvexlas med den fina,
välluktande lavendeloljan (jfr Lavendel). Spikoljan
nyttjas utvärtes i liniment o. dyl. till
ingnidning mot reumatism, å svullnader o. s. v.
O. T. S.

Spiksjuk, sjöv., brukade man förr säga om fartyg,
hvars jernförbindningar, bultar och spik i skråfvet
voro förrostade. R. N.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>