Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stafylorafi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stafylorafi (af Grek. stafyle, drufva, och rhafe,
söm), kir., benämnes den operation, hvarigenom
en medfödd eller förvärfvad klyfning af gommen
hopläkes. Operationen består deri att klyfningens
kanter genom inskärning beröfvas sin betäckning,
hvarefter sårytorna medelst hopsyning (hopfästning med
s. k. suturer) tätt förenas med hvarandra, sedan de
blifvit väl rengjorda och desinfekterade, på det att
de genom »adhsesiv inflammation» må kunna sammanväxa
och klyfningen af gommen sålunda försvinna. Denna
operation kallas äfven ibland stafyloplastik.
O. T. S.
Stafylotom (af Grek. stafyle, drufva, tungspen,
och temnein, skära), kir., ett slags knif med kort
klinga i spetsen af en längre icke skärande del, med
hvilken man kan rista i gomseglet och i tungspenen,
utan att löpa fara att derunder såra tungan.
O. T. S.
Stag, sjöv., de tåg, som stötta master och stänger
för-ifrån (framifrån). Stagen benämnas efter
de master och stänger de tillhöra: fockstaget,
hvilket jämte sitt hjelpstag, fockebogstaget,
stöttar fockmasten, storbramstaget, som stöttar
storbramstången o. s. v. Att medelst stagen gifva
en mast eller stång sitt rätta fall (lutning) kallas
att staga. Se Tackling. R. N.
Stag-apa. Se Apa, sjöv.
Stagfock, sjöv., ett trekantigt segel, hvilket
löper på fockstaget. Detta segel finnes på de
flesta fartyg och båtar. Se Segel och Stormsegel.
R. N.
Stagg, bot. Se Nardus.
Stagira (Grek. Stageira), stad i Macedonien, anlagd
656 f. Kr. på Chalcidiska halfön, vid Strymoniska
viken. S. är bekant som Aristoteles’ födelseort. –
Stagirit, benämning dels på Aristoteles, dels på
anhängare af hans lära.
Staglik, sjöv., ett stagsegels »främre» lik,
eller det lik, som kommer att sitta vid staget
l. lejdaren. Se Lik 2. R. N.
Stagnation (af Lat. stagnum, stillastående vatten,
som ej har aflopp), stillastående, stockning. –
Stagnera, vara stillastående.
Stagnellus, Erik Johan, skald, föddes d. 14
Okt. 1793 i Gärdslösa prestgård på Öland. Fadern var
professorn och kyrkoherden i Gärdslösa, sedermera
biskopen i Kalmar stift M. Stagnelius, och modern
var Hedvig Kristina Bergstedt, kyrkoherdedotter
från Södermanland. Farfaderns broder var den som
vitterhetsidkare bekante J. Stagnell.
S. uppväxte i sitt föräldrahem, hvars vackra
omgifningar redan tidigt gjorde djupt intryck på
hans sinne, och i hvilket han erhöll en omsorgsfull
undervisning, tills han vid aderton års ålder sändes
till Lunds universitet. Kort efter sin studentexamen
begaf han sig emellertid till Upsala, i Febr. 1812,
och tog der kansliexamen 1814. Om hans kortvariga
universitetslif vet man blott, att det var utmärkt för
mycken stadga, ovanlig flit och en ännu mera ovanlig
torftighet i lefnadssätt. Skald var han redan då,
fastän ingen derom egde kunskap; först efter hans död
upptäcktes det, att han redan som nyblifven student
hade, utom en mängd lyriska dikter, författat tvänne
episka af ganska
stort omfång. Efter att i Stockholm 1815 hafva
blifvit inskrifven i konungens kansli tjenstgjorde
han i ecklesiastik-expeditionen, der han 1818 blef
kopist och 1822 kanslist. I hufvudstaden lefde han i
ytterst stor tillbakadragenhet, delande sin tid mellan
ämbetsgöromålen och sin diktning. »Han lefde som en
ensling, såg ut som en vilsekommen och gick omkring
som en skugga.» Den hypokondri, som följt honom från
barndomen, och som egde sin grund i ett organiskt
hjertfel, befann sig i starkt tilltagande och urartade
stundom till de svåraste plågor. Sedan han för sin
helsas skull från hösten 1821 till midten af 1822
vistats i sitt föräldrahem i Kalmar och derunder
tyckts hafva vunnit krafter och mera spänstighet i
lynnet, inställde sig dock efter hans återkomst till
Stockholm med fördubblad styrka det forna svårmodet,
underhållet af de fysiska plågorna. För att döfva
båda tillgrep han numera med ständigt ökade satser
det opiat, som hastigt undergräfde hans organism. Han
dog d. 3 April 1823.
Af sina poetiska arbeten har S. sjelf från trycket
anonymt utgifvit endast: Vladimir den store,
skaldedikt i tre sånger (1817), Liljor i Saron,
teosofiska diktningar (3 h., 1821–22, hvarmed följde
den dramatiska dikten Martyrerna), samt Bacchanterna
eller fanatismen, sorgspel (1822). Dertill har han
inför allmänheten erkänt sitt författareskap blott
till en enda dikt: den af Svenska akademien 1818
belönade Sång till qvinnorna i norden. Allt det
öfriga af hans diktning har tillsammans med dessa
arbeten först efter hans död samlats och utgifvits
i åtskilliga upplagor: af L. Hammarsköld, hvars
upplaga fulländades 1826 och å nyo utkom 1830–33,
af P. A. Sondén 1836, af bokförläggaren Ph. I. Meyer
1851–52, i »Skillingsbibliotek af svenska klassiker»
1853 samt af C. Eichhorn 1868 och 1881, hvilken
med ledning af hans egna handskrifter företagit en
grundlig granskning och förnyelse af texten. Vidare
utkom 1882 en samling »Outgifna skaldestycken». På
tyska hafva utgifvits: Gesammelte werke (6 bd, 1851,
öfvers. af K. F. L. Kannegiesser) samt enskilda
öfversättningar af Vladimir (af O. Berg 1828),
Martyrerna (1853, af L. Carus), Visbur (1867, af
E. Ziehen) och en del lyriska stycken (af Willazen,
F. O. v. Nordenflycht, E. Lobedanz m. fl.); på
franska: Albert och Julia (af Léouzon-le-Duc, 1846,
1853), Martyrerna (af L. Boutillier 1855) m. m.;
på finska: Martyrerna (af M. Kiljander 1848); på
latin: Vladimir Magnus (1840–42, af P. J. Peterson)
och Bacchaj (1874, af C. A. Fahlerantz).
Hans äldsta större arbete har visat sig vara den
ofulländade episka dikten Gunlög (1812–13). Trots
enskilda skönheter och det mästerskap i formen,
hvaröfver skalden redan der förfogar, har han
dock ej träffat eller vetat bibehålla den rätta
sagotonen. Denna ton tyckes han alls icke ens hafva
eftersträfvat i den ur den yngre nordiska sagan
uppsprungna romantiska dikten Blenda – sannolikt
författad kort efter Gunlög –, hvilken dikt väl
fängslar genom sin friskhet och sin lediga diktion
samt erbjuder icke få leende taflor af en godmodig
naivetet, men i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
