- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström /
699-700

(1891) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storm ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utgaf S. som ett inlägg i striden mellan Svend
Grundtvig och den norska historiska skolan en
mindre afhandling Om den gamle norröne literatur,
1871 Norske historieskrivere paa kong Sverres tid,
1874 Sagnkredsene om Karl den store og Didrik af
Bern
(afhandling för doktorsgraden). 1881 fick
han i uppdrag att ombesörja utgifvandet af 4:de
bandet af Norges gamle love, som skulle innehålla
en del tillägg till de förut utkomna banden och
en utförlig beskrifning af handskrifterna. Detta
band utkom 1885. Förut hade han i »Kristiania
videnskabsselskabs forhandlinger» utgifvit speciella
undersökningar af de norska laghandskrifterna från
16:de och 17:de årh. I dessa förhandlingar finnes
äfven en serie andra afhandlingar från hans hand,
liksom han lemnat bidrag till »Historisk tidsskrift»,
till »Aarböger for nordisk oldkyndighed og historie»
och »Arkiv för nordisk filologi». För sistnämnda
tidskrift, som utkommer från 1882, var han till 1889
hufvudredaktör. I »Revue historique» har S. sedan
1876 lemnat årliga öfversigter öfver den norska
historieskrifningen. Af särskilda verk från hans
hand må derjämte nämnas: Sigurd Ranessöns proces
(1877), Kritiske bidrag til vikingetidens historie I
(1878), Monumenta historica Norvegiae (1880) och En
tale mod biskoperne,
en politisk stridsskrift från
kung Sverres tid (1885). Vidare har han utgifvit
»Samlede skrifter af Peder Olausson Friis» (1881,
med utförlig biografi) och »Isländske annaler» (1888)
äfvensom förhandlingarna vid det andra nordiska
filologmötet i Kristiania (1883), vid hvilket han
var generalsekreterare. Han har äfven omarbetat och
utgifvit de senare upplagorna af Siegvart Petersens
historiska läroböcker, hvilka mycket användas i de
norska skolorna. 1873–76 utgaf han på offentligt
föranstaltande P. A. Munchs samlade afhandlingar.
Y. N.

Stormakter kallades vid kongressen i Wien 1815
följande europeiska stater: Ryssland, England,
Österrike och Preussen (nu Tyska riket), hvilka
stater då tillvällade sig en betydande myndighet
öfver Europas öfriga land. Såsom den femte stormakten
tillkom Frankrike vid kongressen i Aachen 1818, och
såsom den sjette räknas Italien, sedan detta rikes
enhet genomförts 1861–70. Vid diplomatiska kongresser
förutsättes i allmänhet, att Europas stormakter skola
deltaga jämte de särskildt intresserade staterna.

Stormarn, fordom landskap i södra Holstein, nu krets
i preussiska regeringsområdet Schleswig. Hufvudstad:
Wandsbeck. Se vidare Holstein.

Stormast. Se Mast.

Stormcentrum. Se Barometerminimum.

Stormdäck, skeppsb. Se Däck.

Stormfogel-slägtet, Fulmarus l. Procellaria,
zool.,
tillhör fam. stormfoglar (Procellariidae),
ordn. långvingar (Longipennes) bland foglarna. Det
skiljer sig från stormsvale-slägtet (se
d. o.) företrädesvis derigenom att näbben är
af hufvudets längd och att stjerten är
afrundad. Öfver 40 kända arter finnas utbredda öfver alla
breddgrader. Stormfogeln (F. glacialis) är
ofvan askblå, under hvit; kroppslängd 50 cm. Han
tillhör polartrakterna, der han mångenstädes
förekommer i stor mängd. Han flyger snabbt, tätt
utmed hafsytan. I närheten af fartyg infinner han sig
ofta och är så glupsk, att han genast hugger sig fast
vid från fartyget utlagda metrefvar, hvilkas krokar
blifvit betade med något ätligt i köttväg. Hans föda
utgöres af lefvande och döda hafsdjur. Han försvarar
sig derigenom att han sprutar ut mot sin fiende
magsäckens hela traniga innehåll. På Beereneiland,
Färöarna, Spetsbergen o. s. v. häckar stormfogeln
i stort antal på branta klippväggar. Ungarna
dödas årligen i tusental och insaltas – trots
den vämjeligaste transtank – till vinterförråd.
L-e.

Stormfoglar, Procellariidae, zool., familj
tillhörande ordn. långvingar (Longipennes) bland
foglarna. Näbben är rak, öfverkäken i spetsen böjd;
näsborrarna äro mer eller mindre tubformiga och
öppna sig på midten af näbbryggen. Baktån saknas
eller är förkrympt. Stormfoglarna likna för
öfrigt måsarna (se Måsslägtet). De lefva
oftast långt från kusterna, hvilka de uppsöka
nästan endast under fortplantningstiden. Sin
näring, hvarjehanda sjödjur, hemta de från
hafsytan. Somliga äro nattfoglar. De lägga blott
ett ägg. Hithörande slägten äro: albatrossen
(Diomedea), stormfogeln (Fulmarus), stormsvalan
(Thalassidroma) och lire-slägtet (Puffinus).
L-e.

Stormfrihet, befästningsk., den på konstruktionen
beroende egenskapen hos en befästning, att fienden
icke utan förberedande arbeten och först efter
en ihärdig beskjutning, som brutit besättningens
motståndskraft, med utsigt till framgång kan företaga
en stormning. Vid fästningar fordras en mycket hög
grad af stormfrihet, som beredes dels genom torra
grafvar af 10 till 20 m. bredd, försedda med antingen
minst 6 m. höga klädmurar vid ytter- och innerbranter
eller en å grafbottnen uppförd fristående mur
eller jerngaller, dels genom breda, vattenfyllda
grafvar, så djupa, att de ej kunna öfvervadas. Det
döda hindret är emellertid icke ensamt i stånd att
afslå en stormning, det måste försvaras af lefvande
stridskrafter, och särskildt måste grafvarna längs
efter kunna beskjutas från fästningens vallar eller
bättre från kaponierer å grafbottnen. Stormfriheten
kan förökas genom ett under fältvallen utgrenadt
minsystem, på densamma anordnade förhuggningar
o. d. Vid fältbefästningar kan endast en ofullständig
stormfrihet åstadkommas genom en framför eller rundt
om befästningen löpande graf, eller bättre genom en
längre framskjuten förgraf med brant yttersluttning
och långsträckt innersluttning, i hvilken stormhinder,
dolda för fienden, men bestrukna af egen eld,
kunna anläggas. Sådana stormhinder äro varggropar,
förhuggningar, palissader, småpålar, stormpålar,
jerntrådsnät, minor m. fl. O. A. B.

Stormglas, meteor., kallas ett instrument, som
föregifves kunna angifva den blifvande väderleken. Det
har formen af ett långsträckt i båda ändarna tilltäppt
vidare rör eller flaska och innehåller enligt uppgift
en lösning i alkohol

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:25:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfao/0356.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free