Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vanilla Sw., vanilj (Sp. vainilla, av vaina, Lat. vagina, slida, skida), bot., farmak., ett till nat. fam. Orchideæ L. (afdeln. Arethuseæ) och kl. Gynandria L. hörande slägte af klättrande, stundom buskartade örter - Vanillin. Se Vanilla - Vanini, Lucilio Pompeio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stammarna, och planteringen är färdig. Den sålunda
odlade rankan bär frukt redan efter 3 år och kan
sedan under 30–40 år lemna årligen ända till 50
frukter. I sådana planteringar, »bainillales»,
bortplockar man flertalet af blommorna, för att de
återstående må gifva så mycket bättre och större
frukter. Vaniljrankan har gröna, köttiga stjelkar
och skiftevis sittande, tämligen stora, aflångt ovala
eller lansettlika, spetsiga, helbräddade blad, hvilka
äro gulgröna, tjocka och läderartadt köttiga. Ur
bladvinklarna utväxa förlängda blomskaft, uppbärande
de i jämförelse med andra tropiska orkidéer mindre
prydliga, men tämligen stora, gröngula blommorna,
hvar och en med sitt korta, konkava, äggrunda,
gröna skärmblad, och bildande en ganska stor klaselik
qvast. Hvarje blomma består af 6 kalkblad, af hvilka
5 äro sinsemellan ganska lika, aflånga och upprätt
utstående samt snart (redan efter några timmar)
affallande. Det sjette, läppen, är kortare och rullar
sig strut- eller rörformigt samman samt har kanterna
fastvuxna vid könpelaren och slutar med ett krusigt
bräm. Af de 3 ståndarna äro 2 sterila och ofvan
märkets framböjda kant sammanvuxna med den fertile
ståndarens sträng till en hvalflik bildning, från
hvars högsta punkt dennes knapp nedhänger. Knappen
innehåller ett af fria pollenceller bestående
frömjöl, som icke är sammanklibbadt till vaxlika
klumpar. Blommorna sakna all vällukt. Vaniljfrukten
är till en början grön, men blir brun, då den nått
full mognad, hvilket eger rum endast i de land, der
den årliga medeltemperaturen är + 25°–27°. Frukten
är en köttig, trubbigt och oliksidigt trekantig,
enrummig, frörik kapsel af omkr. 15–20 cm. i
längd och 1 cm. i tjocklek, nästan jämnbred, endast
obetydligt tjockare på midten och något afsmalnande
mot ändarna, af hvilka skaftänden är omböjd. Frukten
ar bildad af 3 fruktblad, af hvilka ett är bredare än
de 2 andra, men mogen öppnar den sig från spetsen med
blott 2 valvler. – Vaniljens beredning till drog är
ganska omständlig. Man afplockar frukterna, då de äro
omkr. en månad gamla, eller då deras gröna färg börjar
öfvergå till brunaktig, således innan de öppnat
sig. Först utbredas de på ylledukar i solen, och då de
sålunda blifvit uppvärmda, inrullas de i dukarna och
få undergå ett slags svettning eller eftermognad. De
antaga derunder en brun färg, nästan liknande matt,
oxiderad koppar. Derefter utbredas de dagligen och
inrullas omvexlande i dukar, tills de blifvit fullt
bruna. På Réunion användes vanligen ett till
+ 75° uppvärmdt torkrum till denna eftermognads
åstadkommande, och man har på sista tiden äfven
brukat indoppa de nyss aftagna frukterna i kokande
vatten, innan torkningsförfarandet börjas. Derigenom
utvecklas deras egendomliga, högt värderade arom,
hvilken är ganska ringa hos vild vanilj, mejikanernas
vainilla cimarrona, hvars frukter äro torra och
värderas mindre. För att frukten skall kunna utveckla
fullgod arom, måste blommorna befruktas, eller rättare
frömjölet öfverföras till pistillens märke, hvilket i
naturen sker genom insekter, men i planteringarna
genom dertill undervisade arbetare, och sedan detta
blef kändt, har vanilj frambragts äfven i europeiska
växthus. Aromen, eller det luktande och smakande
ämnet, vaniljsyra l. vanillin, bildas antagligen af
ett slags balsam-papiller, hvilka utgå från insidan
af kapselväggarnas vinklar och omgifva de många
små runda fröna med en mjuk, smörjig massa. Den
torkade frukten, eller den officinella drogen,
sorteras efter beskaffenhet och sammanpackas i buntar
(mazos) om 50 stycken, omgifves med stanniol och
försändes i små blecklådor. Sådan vanilj har något
sammanplattad, otydligt trekantig, långsträckt form
(handelsbodarnas »vaniljstänger» l. »vaniljskidor»),
är längsfårad. brun eller svartbrun, segt böjlig
(bästa slag), fettglänsande och liksom öfverströdd
med hvita, småningom förflygtigande små nålformiga
kristaller af vanillin. Vaniljen är en dyrbar drog och
derför utsatt för åtskilliga förfalskningar. Inuti
bundtarna påträffas instuckna vaniljfrukter, som
redan öppnat sig och derigenom äro dåliga, tagna
antingen af odlad eller ock vild vanilj, hvars frukter
äro mera torra och långt mindre aromatiska. Sämre
vaniljslag af andra arter. t. ex. V. aromatica
Sw. (i Vestindien), V. guyanensis Splitberger.,
V. palmarum Lindley (Syd-Amerika), hafva mindre, ofta
tjockare frukter med ingen eller ringa arom, som man
försökt förbättra genom påstrykning af perubalsam och
öfverpudrande med benzoesyrekristaller. Frukterna
af V. Pompona Schiede (i nord vestra Mejico), hvilka
äro platta och 2 cm. breda samt hafva mindre behaglig
arom, gå i handel under mamnet vanillon och äro föga
hållbara. – Den vigtigaste beståndsdelen i drogen
är det nämnda vanillinet, som förr ansetts vara
benzoesyra eller kanelsyra. Vanillinet kristalliserar
i fyrsidiga hårda stafvar, har stark vaniljlukt och
en något hettande smak, smälter vid + 81°, kokar
vid + 285° och löses föga i kallt, mera i varmt
vatten samt lätt i sprit. Enligt den moderna organiska
kemin är vanillinet = methyl-protokatechu-aldehyd,
och det har träffats i många ämnen, såsom benzoë,
rått hvitbetssocker, nejlikor, tolubalsam, sparris
och flere vedarter o. s. v. Genom oxidation af det
i barrträds safve befintliga koniferinet framställde
Tiemann och Haartmann 1874 vanillin. Denna konstgjorda
vanillin framställes nu fabriksmässigt och begagnas
i hushållen, men dess arom är underlägsen det äkta
vanillinets. – Vanilj är ett svagt stimulans, som
äfven ansetts hafva afrodisiska egenskaper, men
numera föga användes i medicinen för annat ändamål
än till att förbättra smaken. Från Mejico (Vera Cruz
och Tampico) utföras ungefär 45,000 kg. om året och rån
Réunion ungefär lika mycket. O. T. S.
Vanillin. Se Vanilla.
Vanini, Lucilio Pompeio, italiensk filosof, f. 1585, tillhörde
renaissance-filosofiens aristoteliska riktning och
utförde Aristoteles’ filosofi i panteistisk anda. Han
författade det skenbart ortodoxa arbetet Amphitheatrum
aeternae Providentiae divino-magicum (1615) och De
admirandis naturae, reginae, deaeque mortalium,
arcanis (1616), sextio dialoger, i hvilka han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
