Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Varnhagen von Ense, Karl August - Varnhem, socken. Se Skarke - Varnhems kloster, beläget i Valle härad, Vestergötland - Varnitsa (Varenitsa), by i Besarabien, på Dnjesters högra strand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tagebuchblätter» (2 bd, 1877; utg. af Ludmilla Assing).
Varnhem, socken. Se Skarke.
Varnhems kloster, beläget i Valle härad,
Vestergötland, vid vestra sidan af Billingen,
innehades af cisterciensmunkar och var ett af de
äldsta kloster, som stiftats i Sverige. Det var
dotterkloster till klostret i Citeaux och anlades
1148. Enär man här i landet ännu icke blifvit
van vid dessa stiftelser, utsattes munkarna i
början för allahanda förföljelser. Den äldsta nu
bevarade urkund, hvari detta kloster omtalas är en
skrifvelse, som konung Erik Eriksson 1248 utfärdade
till innebyggarna i Amnehärads och Visnums socknar
med tillkännagifvande, att han tilldelat munkarna i
V. gods, fisken och skogar i nämnda socknar; rätt
till fisket i Amn (Gullspångselfven) hade de dock
redan erhållit af hans fader. Att detta varit af
stor vigt för klostrets underhåll, framgår deraf att
munkarna voro angelägna att förskaffa sig bekräftelse
derå af regenterna, hvilka ock synas varit klostret
väl bevågna. Konung Magnus Ladulås skänkte klostret
året före sin död en betydlig skogstrakt invid
Vättern, hvilken gåfva stadfästes af Magnus Eriksson
(1347). Hertigarna Erik och Valdemar, som i fängelset
upprättade sitt testamente, ihågkommo äfven Varnhems
kloster, som erhöll 20 mark, hvilka ärkebiskop Olof
i Upsala 1323 utbetalade. Karl Knutsson afstod (1456)
till klostret kronans andel i Årås gods i Amnehärads
socken, och riddaren Åke Axelsson (Tott) återstoden,
hvilken senare donation väl bestreds af rikets fogdar,
men stadfästes af gifvarens måg, riksföreståndaren
Sten Sture (1479). Bland de många förnäma personer,
som gynnade detta kloster, var ock den hel. Birgittas
moder, fru Ingeborg Bengtsdotter. En affälling
från birgittin-orden, munken Sven från Marienwolds
kloster, öfvergick till Varnhem, ett sällsynt
fall och förbjudet i ordensstadgarna, hvarför ock
munkarna i Vadstena fördömde honom. I Rom åtnjöt
klostret anseende, hvilket sannolikt underhölls
derigenom att det merendels var abboten i V., som
till kurian öfverbragte de medel cisterciensorden
insamlade i Sverige. Då påfven Klemens VI medgifvit
(1347) konung Magnus att för en gång tillsätta
någon ledig syssla vid rikets sex domkyrkor, gaf han
abboten i V. befallning att i deras ämbeten inviga
de utsedda personerna. Biskop Nils i Skara öfverlät
till V. (1370) en stor del af biskopsrättigheterna
af Skarke socken, hvilken socken utbytt sitt namn
mot Varnhem, sedan klostrets åldriga kyrka blifvit
sockenkyrka. Äfven Lundby socken var lagd till
klostret. Antalet nu bevarade gåfvobref till klostret
är icke stort, ehuru det varit ett af de förnämsta och
mest ansedda i vårt land. Konungarna Inge den äldre,
Knut Eriksson, Erik Knutsson och Erik Eriksson samt
Birger Jarl hafva i klosterkyrkan fått sina sista
hvilorum, och der ligga äfven flere Skarabiskopar
(bl. a. J. Svedberg) begrafna. Rasmus Ludvigsson
författade inskrifterna på de af kon. Johan III
nedlagda konungagrafstenarna. Af betydelse var detta
kloster jämväl såsom
uppfostringsanstalt. Munkarna underhöllo nämligen en skola
äfven för ynglingar, som icke bestämt sig för den
presterliga banan (se vidare »Hist. bibliotek»,
V). Kyrkan, som fullbordades omkr. midten af
1200-talet, företer en blandning af romansk och gotisk
stil samt är ursprungligen byggd i öfverensstämmelse
med cisterciensordens stränga föreskrift om enkelhet
i såväl anordning som dekoration. Under striderna
mellan konung Albrekt och drottning Margareta
afbrändes såväl kyrkan som klostret, men blefvo
snart återuppbyggda. Samma förödelse anställde äfven
danskarna 1566. Derefter lät väl konung Johan III
sätta kyrkan i brukbart skick, men det var först
1668–71, som den fullständigt restaurerades, på
Magnus Gabriel De la Gardies bekostnad. Slägten
De la Gardie har ock derst. tvänne ståtliga
grafkor. Af de öfriga klosterbyggnaderna finnes
numera intet ofvan jord. Se Brunius: »Antiqvarisk
och arkitektonisk resa ... år 1838» (1839),
H. Dahlstein: »Konsthist. anteckningar om Varnhems
kyrka» (akad. afh., 1874), »Varnhems klosterkyrka. Fem
etsningar af Rob. Haglund med text af H. Hildebrand»
(1884) och N. G. Strömbom: »Vägvisare för
resande till Kinnekulle.....och Varnhem»
etc. (1889).
År 1526 medgaf konung Gustaf klostret rätt att behålla
konungs saköre af dess egna landbor och frihet från
all biskopsgästning, sedan klostret förbundit sig
att årligen hålla några man i borgläger. Men redan
1527 ingicks ny öfverenskommelse att abboten, under
hvars lydno äfven Gudhems kloster blifvit lagdt,
skulle mot erläggande af naturaprestationer blifva
borglägret qvitt. 1528 förlänades klostret och dess
landbor till Harald Knutsson Soop, och följande
år tillät konungen, att abboten skulle »för sig,
sina bröder och gångande gäster» behålla klostrets
inkomster, med vissa undantag och med förpligtelse
att till kronan erlägga 100 mark örtug samt en half
läst smör. 1537 erhöll Olof Eriksson det i förläning
med vilkor att hålla sex rustade ryttare. Slutligen
(1544) förlänade konung Gustaf sin svåger Abraham
Eriksson Leijonhufvud V:s klostergods, med förbindelse
att han skulle underhålla de qvarvarande munkarna.
C. S-e.
Varnitsa (Varenitsa), by i Besarabien, på Dnjesters
högra strand, omkr. 4 km. n. om staden Bender. Till
följd af flodens öfversvämning flyttade konung
Karl XII med sitt folk i Juli 1711 från Bender till
V. Der, emellan floden och byn, lät han åt sig uppföra
en envåningsbyggnad af sten med ovanligt tjocka
murar och bestående af 2 salar (bön- och matsal)
samt 8 kammare; ofvanpå var en vind och öfverst en
altan. »Det var extraordinärt.» Samtida författare
försäkra, att alla förundrade sig öfver att konungen,
som eljest var sjelfva enkelheten, lät på det
härligaste möblera alla rummen, somliga på franska,
andra på turkiska manéret med ståtliga tapeter och
soffor af rik guldbrokad. Rundt omkring »kungshuset»
uppfördes efter hand 5 à 6 byggnader för ämbetsmän
(Feif, Grotthuss, Müllern m. fl.) och baracker för
en bataljon å 500 man. Denna byggnadskomplex
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
