- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring /
337-338

(1893) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vasa-ätten, svensk dynasti - Vasco, Gran (»den store Vasco») - Vasco da Gama, portugisisk upptäcktsresande

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ej buro något slägtnamn. De dokumenterade sig
med sitt vapenmärke. Det är svårt att säga hvad
detta ursprungligen och under sin äldre utveckling
betecknade (det undergick med tiden förändringar);
men konung Gustaf ansåg, såsom hans egenhändiga
anteckning visar, att det föreställde en vase
(risknippe, halmkärfve), och under hans tid fick det
den kärfveform, som det i hufvudsak för framtiden
behöll. Ätten skulle således följaktligen hafva hetat
Vase-ätten. Men redan under konung Gustafs dagar,
samtidigt med vase-benämningens första framträdande
i skrift, finnes i genealogiska handlingar äfven
namnformen Vasa, ställd i sammanhang med ättens forna
sätesgård Vasa. (Denna upphörde redan i midten af
1400-talet att vara sätesgård, och ingen af ättens
medlemmar har veterligen kallat sig »till Vasa»
eller »af Vasa».) Och föreställningen om gårdens namn
såsom orsak till ättens slog djupt rot i det allmänna
medvetandet. I förra hälften af 1600-talet började i
skrift användas formen Vasa, en form, som blifvit den
häfdvunna. – Jfr E. Tegnér: »Om svenska familjenamn»
(i »Nord. tidskr.», 1882), H. Hildebrand: »Det
svenska riksvapnet» (i »Antiqv. tidskr.», VII)
och E. Hildebrand: »Vasanamnet och Vasavapnet»
(i »Sv. autografsällsk:s tidskr.», 1889).

Vasco, Gran (»den store Vasco»), ett gemensamt
målarenamn, under hvilket portugiserna samlat största
delen af de gamla taflor, som utförts i hvad de
kalla gotisk stil eller, rättare, i den stil,
som kännetecknade den äldre flamländska skolan,
kanske konsthistoriens mest storartade exempel på
sammanfattning af de mest olikartade verk under ett
halft mytiskt namn (Woermann). Vasco är ett vanligt
portugisiskt dopnamn, och flere målare från 1400-talet
med detta namn äro från urkunderna påvisade, såsom
en miniatyrmålare V. hos Alfons V (1455), måhända
identisk med V. Eanes (1450). Så sent som 1552 föddes
i Vizeu V. Fernandez, son till en målare Francisco
F. Ännu 1843 ansågs den förre vara »Gran V.»; sedan
har den senare blifvit erkänd såsom denne. Men den
nyaste kritiken (1866) har visat, att denne senare,
1552 födde, icke nödvändigt var målare, hvaremot den
funnit namnet Vasco Fernandez på ett triptychon med
Korsfästelsen i midtbilden samt S. Franciscus och
S. Antonius på dörrflyglarna, måladt i flamländsk stil
och ej senare än 1520. Af alla dessa Vasco-namn har
en konstnärligt obildad tid gjort en enda person
under det gemensamma namnet Gran V. och tillagt
honom alla den äldre tidens bilder, så att namnet
fortfarande får anses beteckna en halfmytisk
person. (Se Woermann: »Gesch. der malerei»).
C. R. N.

Vasco da Gama, portugisisk upptäcktsresande,
f. omkr. 1460 i Sines (Alemtejo), deltog i sin ungdom
i krigen mot Kastilien och vann sedermera anseende
som oförskräckt sjöman, hvarför konung Emanuel utsåg
honom att fortsätta B. Diaz’ upptäckter och omkring
södra Afrika finna en sjöväg till Indien. Flottan,
bestående af 4, särskildt för ändamålet byggda fartyg,
seglade utför Tajo d. 8 Juli 1497,
kastade 4 månader senare ankar i S:t Helena Bay,
Syd-Afrika, kringseglade lyckligt Goda Hoppsudden,
följde afrikanska östkusten mot n. och anlände till
Sofala, som V. höll för Bibelns Ofir, och der han
träffade halfciviliserade araber, som underhöllo
förbindelse med Asien. I Mombasa, på Sansibars kust,
igenkände araberna i portugiserna samma folk, som
sedan många år på motsatta kusten af Afrika förde
ett hänsynslöst krig mot muhammedaner, hvarför de
upphetsade infödingarna mot främlingarna, som råkade
i största fara. I Melinde lyckades de erhålla en från
Gudjarat bördig lots, under hvars ledning V. d. 20
Maj 1498 anlände till Kalikut på Malabarkusten,
medelpunkten för den öst-afrikanska, arabiska,
persiska och indiska handeln. V. förstod att stämma
landets furste gynsamt för en handelsförbindelse med
Portugal. Men muhammedanerna sökte äfven der motarbeta
portugiserna; och V. fann rådligt att i början af
Okt. anträda återfärden samt hemkom i Sept. 1499
till Lissabon, der han hedrades med hvarjehanda
utmärkelser och upphöjdes i adligt stånd. Konung
Emanuel sände genast under Pedro Alvarez Cabral
en eskader med 1,500 man för att i Indien anlägga
portugisiska faktorier. Detta lyckades dock endast på
få orter; i Kalikut blefvo t. o. m. 40 qvarlemnade
portugiser mördade. För att hämnas denna skymf, men
hufvudsakligen för att betrygga åt sig den indiska
handeln, utrustade konungen en ny eskader om 20 skepp,
som afgick under V:s befäl 1502. Han grundade på
Afrikas östkust de ännu bestående kolonierna Mosambik
och Sofala samt anlände till Malabarkusten, der han
omedelbart bombarderade staden Kalikut, förstörde
furstens flotta och begick illgerningar, hvilka satt
en fläck på V:s karakter, som hvarken tiden eller
hans rykte som sjöman någonsin förmår utplåna. Från
Kalikut seglade han i Nov. till Kotsjin, görande
all den skada under vägen, som han kunde, för att
ingifva infödingarna fruktan för portugisernas
makt, samt slöt fördelaktiga handelsfördrag med
kuststäderna. Hemkommen i Sept. 1503 med rik last,
hedrades han af konungen med titlar och mera reela
förmåner, men drog sig derefter tillbaka till Evora,
utan att under de följande 20 åren taga någon del i
allmänna ärenden. Derunder utvidgades portugisernas
besittningar i Indien under fem på hvarandra följande
vicekonungar. Den siste af dessa, Menezes, var så
olycklig i sin styrelse, att V. återkallades från
sin tillbakadragenhet af Emanuels efterträdare, Johan
III, fick titeln grefve af Vidigueira och utnämndes
till vicekonung af Indien. I April 1524 lemnade han
Lissabon för att öfvertaga detta ämbete, började med
kraft och beslutsamhet upphäfva de många missbruk
inom styrelsen, som inrotat sig under företrädarna,
men fick knappast mer än börja reformarbetet, förr än
han afled i Kotsjin julaftonen s. å. Hans lik fördes
1538 till Portugal och begrofs i Vidigueira. V:s
vigtiga upptäckter bidrogo omedelbart att rikta
Portugal och upphöjde det till en af de främsta
bland Europas stater samt hade medelbart till följd
påskyndandet af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:02:31 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaq/0173.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free