Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Weichsel, P. Wisla, Lat. Vistula, största floden i Östersjöns vattenområde - Weichsel, det tyska namnet på en art körsbärsträd (Prunus cerasus, Cerasus vulgaris, surkörsbär) och dess frukt - Weichselguvernementen, sedan 1867 den officiella benämningen på f. d. konungariket Polen (se d. o.) - Weichselmünde, fästning. Se Neufahrwasser - Weida, stad i Sachsen-Weimar, vid Weisse Elsters biflod Weida - Weidenhaupt, Andreas - Weidenhielm, Erik Oskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
österrikiska Schlesien och Galizien samt, efter att en
kortare sträcka hafva gått genom Galizien, Polen
från sistnämnda land. Nedanför Sedomierz, sedan
den upptagit San fr. h., går floden in i Polen och
genomströmmar detta land i en stor, mot v. öppen
båge (se Polen, sp. 1472), ingenstädes indämd,
hvarför den hvarje vår sätter de låga omgifningarna
under vatten. Med en bredd af 925 m. träder W. vid
Ottlotschin in på preussiskt område, 15 km. ofvanför
Thorn, genombryter, sedan den från v. upptagit Brahe
och Brombergkanalen samt antagit nordlig riktning,
den preussiska landtryggen i en djupt nedskuren, bred
och bördig dal, i hvilken den breda floden flyter
fram mellan skogiga holmar och sandbankar. Nedanför
Mewe börjar flodens deltaland (Werder), ett
mycket bördigt, men trots de ända till 8 m. höga
dammarna för öfversvämningar utsatt område, som
har en areal af nära 2,000 qvkm. och en bredd,
melan Danzig och Elbing, af 53 km. Vid Montauer
spitze delar floden sig i 2 armar: W. (den vestra)
och Nogat (den östra). Den senare armen var i äldre
tider obetydlig, men ökades genom starkt fall och
utgräfning, så att den med tiden förde mer vatten
än W., hvarigenom stridigheter mellan Danzig och
Elbing uppstodo. 1845–57 igenlades Nogats mynning
vid Montauer spitze, och en 2 km. lång kanal gräfdes
mellan W. och Nogat 4 km. nedanför förgreningen. Den
52 km. långa Nogat, som nu i sin öfre del knappt är
segelbar, går förbi Marienburg (den nya jernvägsbron
derst. byggdes 1888–90), står genom Kraffohl-kanalen
(6 km. lång) i förbindelse med Elbing och faller
genom 20 mynningar ut i Frisches haff. Den vestra
armen, den egentliga W., delar sig nedanför Dirschau
(den nya, storartade jernvägsbron derst. byggdes
1888–91), vid det s. k. Danziger haupt, åter i 2
grenar: en östlig, Elbinger W. (22,6 km. lång),
hvilken numera, sedan genombrottet vid Neufähr
vintern 1840 uppstod, under normala förhållanden
icke får något vatten från hufvudströmmen och med 14
mynningar faller ut i Frisches haff, samt en vestlig,
Danziger W. (33,3 km. lång och i allmänhet 2,6
m. djup), hvilken går förbi Danzig och vid fästningen
Weichselmunde faller ut i Östersjön. Mynningen
(Norderfahrt) är dock spärrad af sandbankar, hvarför
det egentliga inloppet till Danzig utgöres af en
kanal, Westerfahrt l. Neufahrwasser, som gräfdes
redan i 17:de årh., men årligen kräfver betydliga
kostnader för sitt underhåll. Genom den 1844–61
byggda Elbing-Oberländischer-kanalen är Danzigs
76 har stora hamnbassäng omedelbart förenad med
Östersjön. – W:s hela längd utgör 1,050 km. Genom
en mängd bifloder, af hvilka endast San, Bug och
Brahe äro af vigt för flodfarten, får flodområdet
en storlek af 181,700 qvkm. Genom Brombergkanalen
står W. i segelbar förbindelse med Oder. Från Sans
mynning är floden farbar för större fartyg; nedanför
Varsjav gå ångbåtar regelbundet, vid högt vattenstånd
ända upp till Sedomierz. Flodens djup, i nedre delen
varierande mellan 2 och 6 m., i Danzigs hamn nära 6
m., vexlar betydligt genom de
ofantliga sandmassor floden för med sig och afsätter
i mer eller mindre i dagen liggande bankar, som i hög
grad försvåra flodfarten. Trots sin vattenmängd och
sitt snabba lopp tillfryser W. nästan hvarje vinter.
Weichsel [va’jksel], det tyska namnet på en art
körsbärsträd (Prunus cerasus, Cerasus vulgaris,
surkörsbär) och dess frukt; särskildt benämning
på de raka, kraftiga skott, som uppskjuta, då
man skär ned till basen den i södra och mellersta
Europa växande, oftast buskformiga Prunus Mahaleb
L. (steinweichsel). Dessa skott hafva en af
kumarin välluktande ved, och af dem förfärdigas,
företrädesis i Vogeserna, allmänt omtyckta
pipskaft och cigarrmunstycken (weichselrohre,
»weichselrör»). Pr. Mahaleb begagnas i trädgårdar
såsom grundstam för körsbärsträd i dvärgform. Under
namnet Ostheimer weichsel odlas för frukternas skull
en närstående, buskformig art, Pr. Chamaecerasus
Jacqu., som äfven fortkommer i mellersta Sverige. Jfr
Körsbär och Prunus. O. T. S.
Weichselguvernementen [va’jksel-], sedan 1867 den
officiella benämningen på f. d. konungariket Polen
(se d. o.).
Weichselmünde [va’jksel-], fästning. Se
Neufahrwasser.
Weida [vajda], stad i Sachsen-Weimar, vid Weisse
Elsters biflod Weida. 5,450 innev. (1885). Väf-
och byggnadsskola. Klädesfabriker. Tillverkning af
musikinstrument, ylle- och bomullsväfnader, mattor,
tofflor m. m.
Weidenhaupt, Andreas, dansk bildhuggare, född d. 13
Aug. 1738, död i Köpenhamn d. 26 April 1805, utbildade
sig vid konstakademien, efter att först hafva varit
elev af Petzold och Saly. Han vann 1758 båda
silfvermedaljerna, 1759 den mindre och 1760 den större
guldmedaljen, hvarefter han erhöll akademiens
resestipendium 1762 och vistades i Paris och Rom till
1768, då han återvände och kallades till agré
1769. Följande år blef han medlem af akademien med
en Minos. År 1771 utnämndes han till professor
i anatomi och 1773 derjämte till professor i
bildhuggarekonst vid akademien. På den förra
platsen utförde han en anatomifigur i naturlig
storlek, hvilken nyttjades vid akademien intill
sista tiden. Bland hans arbeten må nämnas en
kolossal byst af Fredrik V, Ensamhet och
Odlingsflit (en af de fyra statyerna på »Frihedsstötten»
på Vesterbro) samt åtskilliga grafmonument.
Ph. W.
Weidenhielm, Erik Oskar, krigsminister, föddes
nyårsdagen 1816 på Hägerum, Kristdala socken, Kalmar
län. Efter aflagd officersexamen utnämndes han
1834 till kornett vid Smålands husarregemente samt
s. å. till fänrik och 1837 till underlöjtnant vid
Smålands grenadierbataljon, hvarest han blef löjtnant
1843 och kapten 1851. År 1856 utnämndes W. till major
vid Kalmar regemente, vid hvilket han 1859 befordrades
till öfverstelöjtnant. Ända sedan 1838 hade han varit
anställd vid dåvarande krigsakademien på Karlberg
dels såsom kompaniofficer och kompanichef, dels såsom
lärare samt slutligen äfven såsom tjenstgörande major,
från hvilken befattning han 1859 tog afsked. 1865
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
